Sida 483
Pelagianism ...
sig en bestämd åtskilnad emellan Pelagius och kyrkoläran. Pelagius lärde nämligen, att den första menniskan skapades hvarken god eller ond, utan sedligt indifferent, samt att hon, ehuru skapad dödlig, dock genom ett rätt bruk af sin valfrihet kunde blifva god, ja t. o. m. syndfri och undgå döden. Med förnekande af ett medfödt syndaförderf fattades synden af Pelagius endast såsom verksynd eller såsom enskilda fria handlingar. Intet annat sammanhang finnes emellan Adams synd och hans efterkommandes än det, som ligger i föredömets och vanans makt. Äfven i sitt nuvarande tillstånd är, enligt Pelagius, den menskliga naturen så oförderfvad, att hon ännu kan af egen kraft både vilja och göra det goda. Guds nåd kan härvid visserligen vara menniskan till ett visst gagn, såsom underlättande det ondas bekämpande och det godas utöfvande, men är dock ingalunda absolut nödvändig för menniskans omvändelse eller frälsning. För öfrigt antog Pelagius ingen annan gudomlig nåd än i detta ords allra allmännaste bemärkelse, eller den ursprungligt skapande gudomliga nåden, hvarigenom menniskan först uppkallades till tillvaro och begåfvades med både lekamliga och andligt sedliga krafter. Dertill kom en yttre gudomlig länkning af verldshistoriens och den enskilda menniskans öden till menniskoslägtets moraliska uppfostran. -- Till dessa sina åsigter hade Pelagius kommit till följd af ensidig förståndsriktning, utbildad genom munklifvets askes, samt af fruktan för de missbruk, som en motsatt uppfattning af förhållandet mellan frihet och nåd kunde medföra. Han väckte emellertid i början icke synnerligen stort uppseende. Först sedan hans vän Celestius, förut advokat i Rom, sällat sig till honom och gjort hans satser till sina egna, upplågade striden. Deras egentlige och mest betydande motståndare blef kyrkofadern Augustinus, hvilken genom egen erfarenhet af syndens fruktansvärda makt kommit till en alldeles motsatt uppfattning, som till sist mynnade ut i hans bekanta absoluta predestinationsteori. Augustinus' största förtjenst i striden med Pelagius ligger deri att han klart lade i dagen menniskans absoluta behof af frälsning, med hvars förnekande sjelfva kristendomen upphäfves. Redan i sina »Qusestiones ad Simplicianum» hade Augustinus framlagt de allmänna grunddragen till sitt antropologisk-soteriologiska system. Angående urtillståndet framhöll han, att den första menniskan vore skapad god samt begåfvad med ursprunglig rättfärdighet eller med helighet i viljan, ljus i förnuftet och renhet i känslan, så att hon ej behöfde synda eller dö, om hon ej genom missbruk af sin frihet fallit i synd. Efter syndafallet har det derigenom uppkomna syndaförderfvet gått i arf från Adam till alla hans efterkommande, så att hvarje på naturligt sätt född menniska är besmittad med en s. k. arfsynd eller en genom syndafallet uppkommen syndig riktning, hvaraf de enskilda syndiga handlingarna äro blotta yttringar eller stegringar. Till följd af denna onda sinnesriktning är menniskan oduglig till allt sannskyldigt godt och trälbunden i det onda, hvarför hon ock såsom sådan är hemfallen åt död och fördömelse. Likväl medgifver Augustinus, att äfven den fallna menniskan eger förmåga af en s. k. borgerlig rättfärdighet (justitia civilis) samt möjlighet att frälsas. Men af någon sin egen kraft kan menniskan icke varda frälst ifrån detta sitt onda. Guds nåd i Kristus är i detta hänseende obetingadt nödvändig för menniskan. Utan denna kan menniskan hvarken begynna eller fullborda sin omvändelse. »All är derför nåd, friheten intet.» -- Sedan såväl Pelagius som Celestius begifvit sig till Kartago och der någon tid verkat för utbredandet af sina åsigter, hvarvid de funno ett kraftigt stöd i biskop Julianus af Eclanum, blef deras lära, framförallt genom Augustinus' inflytande, förkastad på flere derstädes hållna synoder (åren 412, 416, 417 och 418). Striden flyttades derefter till Palestina, dit Pelagius snart nog tagit sin tillflykt, och der han lyckades vinna ett visst medhåll af de i allmänhet synergistiskt sinnade orientaliske biskoparna. På det tredje ekumeniska mötet, i Efesos 431, fällde emellertid äfven den österländska kyrkan sin förkastelsedom öfver pelagianismens irrläror, utan att likväl någon bestämd lära uppställdes gent emot Pelagius'.
Snart gjorde sig emellertid en emellan pelagianismen och augustinismen förmedlande uppfattning gällande genom den s. k. semipelagianismen (af Lat. semi-, half-) l. massilianernas lära (efter den förnämste hufvudmannen, abboten Johannes Cassianus i Massilia, d. omkr. 440, en lärjunge af Chrysostomus). I ett arbete med titeln »Collationes patrum» framställde Cassianus hufvudpunkterna af det semipelagianska lärosystemet. Enligt detsamma är menniskans delaktiggörelse af frälsningen beroende af den gudomliga nådens och den menskliga frihetens samverkan. Ty då menniskonaturen efter syndafallet hvarken är alldeles oförderfvad eller alldeles död i synden, utan endast försvagad och sjuk, kan menniskan följaktligen ännu alltid vilja det goda, om hon än saknar kraft att göra det, hvilket senare först varder möjligt genom bistånd af den gudomliga nåden. Härvid kan nåden tänkas börja och friheten fortsätta eller tvärtom. Men nådens verk är åtminstone i sin fortsättning alltid betingadt af frihetens förtjenst. Friheten kan förtjena nåden. -- Denna »halfpelagianism» harmonierade vida mer än augustinismen med den ståndpunkt, till hvilken det allmänna kyrkliga medvetandet dittills hunnit, hvarför den ock lyckades vinna erkännande på ett möte i Lyon 475. Bland partiets öfriga målsmän må nämnas biskop Faustus i Rhegium (d. omkr. 490) och den ännu mera betydande Vincentius af Lerinum, äfvensom Gennadius och Arnobius d. y. Augustinus var emellertid ej sen att med mycken skärpa bekämpa äfven denna förmedlande riktning och egde dervid ett kraftigt bistånd i lekmannen Prosper från Aqvitanien. Till följd deraf blef ock semipelagianismen fördömd såväl på mötet i Orange, 529, som äfven sedermera i olika delar af kristenheten, i Valence och i Rom. Detta oaktadt vann dock semipelagianismen allt
Källa: Project Runeberg ·
