Sida 147
Optik, ljuslära, fys.
stater måste oppositionen verka i mörkret, hvarvid den lätt antager en dolsk, förbittrad karakter och blifver revolutionär. -- Oppositionel, som drifver opposition, regeringsfientlig (motsats: ministeriel). -- 2. Astron., en stjernås (en planets eller månens) motsatta läge på himmelssferen i förhållande till en annan (vanligen till solen). Endast de utanför jordens bana gående planeterna kunna komma i opposition till solen, således icke de båda inre planeterna Mercurius och Venus, hvilka båda derför icke kunna synas mot söder midnattstid. Jfr Aspekt och Konjunktion, 2. -- 3. Log. Se Omdöme. 2. E. J.
Oppunda härad, Södermanlands län, ingår i Oppunda och Villåttinge härads domsaga samt Vingåkers fögderi och omfattar socknarna Östra Vingåker, Julita, Österåker, Stora Malm, Lerbo, Flöda, Skyllinge, Blacksta, Vadsbro, Husby-Oppunda, Bettna, Vrena och länsdel af Vestra Vingåker. Areal 1,557 qvkm. 34,377 innev. (1886).
Oppunda vestra kontrakt, i Strengnäs stift, omfattar de fem pastoraten och församlingarna Julita, Stora Malm, Vestra Vingåker, Östra Vingåker, Österåker. Areal 89,805 har. 20,512 innev. (1886).
Oppunda östra kontrakt, i Strengnäs stift, omfattar de sex pastoraten Bettna, Blacksta med Vadsbro, Flöda, Husby-Oppunda, Lerbo, Skyllinge. Areal 64,229 har. 13,428 innev. (1886).
Ops, Rom. mytol., var hos romarna gudinna för jordens fruktbarhet (»modern jorden»). Hon kallades äfven Consivia (fest d. 25 Aug.) och gällde för Saturnus' maka. Sedermera, då Saturnus sammansmälte med den grekiske Kronos, blef Ops förvandlad till Rhea. R. Tdh.
Optativ, gramm. Se Modus, sp. 169.
Optera (Lat. optare), välja, genom val besluta sig för.
Opticus, anat. Se Syn-nerven.
Optik (af Grek. optike, näml. theoria, läran om seendet), ljuslära, fys., den gren af fysiken, som behandlar lagarna för ljuset, dess uppkomst, fortplantning och olika företeelser, af hvilka de vigtigaste äro upptagna under artiklarna Brytning, Dubbelbrytning, Färg, Lins, Ljus, Polarisation, Spegel, Spektrum m. fl. -- Forntidens lärde föreställde sig ljuset utgå från ögat och träffa de sedda föremålen, en uppfattning, som bibehöll sig långt in i medeltiden. Man studerade dessa »ögonstrålars» gång genom luften och deras reflexion mot speglande ytor. Och stödjande sig på de tvänne redan då kända lagarna för ljusets fortplantning, nämligen att densamma sker i en rät linie, så länge den icke störes af något hinder, och att vid ljusets spegling mot en blank yta reflexionsvinkeln är lika med infallsvinkeln, grundade de gamle en vetenskap, som de benämnde »optik», och om hvars beskaffenhet ett ännu existerande arbete, som tillskrifves den bekante geometern Euklides (omkr. 300 f. Kr.), är egnadt att gifva oss en klar föreställning. Det lär vara otvifvelaktigt, att de gamle egde kännedom äfven om ljusets brytning, att de voro i besittning af brännglas, som förmodligen utgjordes af glaskulor eller segment af sådana, och att de voro bekanta med deras verkningar i solljuset. Detta oaktadt var man på Aristoteles' tid i fullkomlig okunnighet om orsaken till ljusets brytning och kände ej häller brytningslagen. Forntidens grundligaste kännare af ljusets egenskaper var astronomen Ptolemaios i Alexandria (d. 147 e. Kr.). Hans optik, som först i början af innevarande sekel återfanns i Oxford och Paris i latinska, från arabiskan öfversatta manuskript, bär titeln »Ptolemaei opticorum sermones quinque» och upptager alla de på författarens tid bekanta delarna af ljusläran, nämligen teorien för seendet, reflexionen, läran om plana och konkava speglar samt ljusbrytningen. I detta märkliga arbete förekomma af författaren utförda mätningar af infallsoch motsvarande brytningsvinklar vid ljusets gång från luften in i vatten och glas samt från glas in i vatten, ehuru sambandet mellan dessa vinklar, som af brytningslagen formuleras, var för författaren obekant. I öfrigt kände naturligtvis de gamle en stor mängd af de ljusföreteelser, som visa sig i atmosferen, såsom regnbågen, sol- och månringar, bisolar m. fl., ehuru de icke kunde angifva deras rätta förklaring. Ptolemaios hade t. o. m. en klar uppfattning af den astronomiska refraktiorien och dennas inflytande på stjernornas skenbara höjd öfver horisonten. -- Efter Ptolemaios blifver den optiska literaturen ytterst sparsam. Ända till mot slutet af 16:de årh. har denna vetenskap endast mycket få framsteg att uppvisa, och dessa torde inskränka sig till följande. Från den arabiska vetenskapens blomstringstid eger man ett arbete i optik, författadt af Alhazen, som lefde i Spanien och dog omkr. 1100 (enl. andra redan 1038). Detta arbete bibehöll sig ända till början af 17:de årh. i mycket högt anseende. Roger Bacon (1214--1292) bestämde först brännpunkten för en sferisk spegel. Hans optiska arbeten äro sammanställda i »Opus majus» (1267). Vitello, hvars arbete i optik först 1572 utgafs i Basel (tillsammans med Alhazens), var i åtskilliga punkter bättre underrättad än sina föregångare, hade kunskap om att spegling och brytning pläga åtföljas af absorption samt observerade äfven färgspridningen (dispersionen), på hvilken han blef uppmärksam genom regnbågsfärgerna vid vattenfallet i Viterbo. Han insåg ock, att vid regnbågens bildande icke blott reflexionen, utan äfven ljusbrytningen spelar en vigtig rol. Uppfinningen af glasögon skedde mot slutet af 13:de årh. Vanligen antages en florentinsk adelsman, Salvino degli Armati (d.. 1317), vara deras uppfinnare. En predikaremunk Teoderik skref omkr. 1311 ett arbete i optik (»De radialibus impressionibus», tr. i Bologna 1814), hvari en riktig förklaring lemnas såväl af hufvudregnbågen som af den yttre sekundära regnbågen, ehuru denna förklaring icke blef känd af den lärda verlden förr än genom Newtons sjelfständiga behandling af regnbågsproblemet. Den berömde målaren Lionardo da Vinci (1452--1519) observerade diffraktionen, kände bilden i camera obscura (visserligen utan lins) och grundade derpå en teori för seendet. Derefter blifva de vetenskapliga framstegen mera
Källa: Project Runeberg ·
