Sida 108
Olof ...
betraktas såsom riktadt mot danske konungen, gjorde O. stora tillrustningar; sjelf förde han sitt stora och präktiga skepp »Ormen långe», som hade en utvald besättning. Han kom också till Wenden, hvarefter en del af flottan vände hem igen. Då han sjelf seglade tillbaka, blef han vid ön Svold lockad i ett bakhåll med en del af sina skepp. Der angreps han d. 9 Sept. år 1000 af Olof Skötkonung och Sven Tveskägg i förening med norske jarlen Erik Håkonssön och stupade efter en hjeltemodig strid mot öfvermakten. -- O. lade grunden till staden Nidaros och byggde på Moster den första kristna kyrkan i landet. Y. N.
5. O. II Haraldsson, äfven benämnd O. digre och O. den helige, norskt nationalhelgon, var son af konungen på Vestfold, Harald Gränske, hvilken sjelf var sonsons son till Harald Hårfagre. Då hans moder gifte om sig med Sigurd Syr i Ringerike, kom han tidigt i dennes hus och fick der sin uppfostran. Sedan drog han ut i vikingafärd och blef derunder döpt samt återvände såsom kristen 1015 till Norge för att bemäktiga sig tronen. Han lyckades först taga till fånga den frånvarande Erik jarls son Håkon, hvilken afsade sig sina rättigheter, och togs derpå till konung i Oplandene samt besegrade d. 25 Mars 1016 Sven jarl i sjöslaget vid Nesjar (utanför Brunlanes). S. å. hyllades han äfven af trönderna och återupprättade det under jarlarnas styrelse förfallna Nidaros. Samtidigt gjorde han sig till herre öfver Viken och anlade der staden Borg l. Sarpsborg. När han sålunda lagt hela landet under sitt välde, upptog han Olof Tryggvessons stora omvändelseverk och gick dervid till väga på samma sätt som denne. Han byggde kyrkor och tillsatte prester, som förkunnade den nya läran, och sålunda rotfästes kristendomen i Norge för alla tider. Genom O. H. vann äntligen riket äfven sin politiska enhet, i det han gjorde slut på all svensk och dansk öfverhöghet. Dervid gynnades hans sträfvande af den politiska ställningen i Sverige (se Olof, svenska konungar 3), hvaremot han i danske konungen Knut fick en farligare motståndare, hvilken, till en del genom bestickning, vann på sin sida de missnöjde norske höfdingarna och sålunda undergräfde O. H:s makt. Affallet växte, och O. H. sökte förgäfves att möta faran genom ett förbund med sin svåger svenske konungen Anund Jakob. Tillsammans företogo de ett härtåg mot Knut, men utan resultat. O. H. måste lemna Norge, der Knut allmänt hyllades, och drog genom Sverige till Gårdarike. Sommaren 1030 återvände han öfver Jämtland med en här för att återvinna sitt rike, men möttes vid Stiklastad af en öfverlägsen bondehär och stupade d. 29 Juli s. å. Hans död blef likväl en seger för det mål, för hvilket han kämpat, i det såväl den kristna läran som den nationella monarkien snart derpå tryggades. Den fallne konungens lik ansågs för undergörande, och snart uppväxte en Olofskult, hvars medelpunkt blef den öfver O. H:s graf i Nidaros uppförda domkyrkan. O. H. blef visserligen icke formligen kanoniserad, men upphöjdes likväl till sitt lands nationalhelgon och dyrkades ganska allmänt äfven i Sverige och Danmark. Efter hand utbreddes denna dyrkan ännu mera, så att under hela medeltiden pilgrimer från fjärran land strömmade till den präktiga helgedomen uppe i höga norden. Y. N.
6. O. III Haraldsson, vanligen kallad O. kyrre (»den fredlige»), var son och efterträdare till den föregåendes halfbroder Harald Hårdråde, hvilken han åtföljde på dennes tåg till England. Efter faderns fall vid Stanford bro (1066) förde O. H. 1067 norska flottan hem och öfvertog derefter styrelsen i Norge, till en början tillsammans med sin äldre broder, Magnus, hvilken stannat hemma och redan före faderns död valts till konung. Sedan Magnus dött, 1069, var O. H. ensam regent till sin död, 1093. Hans styrelse var alltigenom fredlig, hvaraf han också fick sitt tillnamn. O. H. främjade på flere sätt landets ekonomiska utveckling och grundlade Bergen i vestra Norge. Folkets klädedrägt och lefnadssätt rönte mycket inflytande från utlandet, hvilket får uppfattas såsom ett framsteg i kultur. Y. N.
7. O. IV Magnusson, var son af Magnus Barfot och efterträdde denne på tronen. Död 1115. Hans medregenter voro från 1103 hans bröder Sigurd Jorsalafare och Eystein. Y. N.
8. O. V Håkansson, norsk och dansk konung, son af norske konungen Håkan Magnusson och Margareta, konung Valdemar Atterdags dotter, föddes i Dec. 1370 på Akershus slott. Efter sin morfaders död, d. 24 Okt. 1375, blef O. på ett danahof i Slagelse i Maj 1376 vald till konung i Danmark under förmynderskap af sina föräldrar, och efter faderns död, d. 1 Maj 1380, utsågs han jämväl till konung i Norge. I början af 1385 blef O. myndig och tillträdde regeringen, hvarvid han äfven tillade sig titeln »sann arf vinge till Sverige». Dock stod han fortfarande under moderns ledning. Han dog på Falsterbo slott (sannolikt d. 3 Aug.) 1387 och begrofs i Sorö kloster. -- År 1402 uppträdde i Danzig en äfventyrare vid namn Wolf på furstevis och gjorde anspråk på O:s både namn och herravälde (»den falske Olof»), men blef på begäran från Danmark utlemnad af Tyska ordens högmästare samt erkände, att han var en son af O:s amma och född i Böhmen. Till straff brändes han d. 28 Sept. 1402 i närheten af Falsterbo. Händelsen har af Öhlenschläger behandlats i »Dronning Margareta». E. Ebg.
Olof, danska konungar: 1. O. Hunger f. 1052, var son af konung Sven Estridsson. Af sin broder Knut den helige sattes han 1080 till jarl i Sönder-Jylland, men slöt sig der till de missnöjde stormännen och underlät att med ledingen infinna sig i Limfjorden 1085, då krigståget mot England förestod. Knut skyndade då till Slesvig, tog O. till fånga och lät föra honom i bojor till sin svärfar, grefve Robert i Flandern. Efter Knuts död, 1086, utlöstes O. ur fångenskapen och utsågs till konung i Danmark. Hans rike hemsöktes af svåra missväxtår, hvaraf han erhöll sitt tillnamn. O. dog d. 10 Aug. 1095. Hans enka, Ingegärd, dotter till norske
Källa: Project Runeberg ·
