Sida 107
Oljepalmer ...
2) O. Björnsson, son af konung Björn, blef, enligt en isländsk källa, jämte sin broder Erik faderns efterträdare. Denna tilldragelse beräknas hafva inträffat omkr. år 932. Han dog hastigt vid en måltid. Hans son var den ryktbare Styrbjörn Starke.
3) O. Skötkonung l. Skottkonung (binamnets betydelse är ej känd), Erik Segersälls och Sigrid Storrådas son, född troligen i senare hälften af 960-talet, efterträdde fadern inemot år 994. Framför krigets lek älskade han de fredliga idrotter, som voro egnade att pryda en mäktig konungs hof. I Danmark, från hvilket rike Erik Segersäll fördrifvit Sven Tveskägg, återfick denne väldet, och den rättighet till skatt, som O:s närmaste förfader skola hafva tillkämpat sig af folkstammar ö. om Östersjön, lät han gå förlorad. År 1000 förenade han sig emellertid med Sven Tveskägg, hvilken dåmera var Sigrid Storrådas make, samt med norske jarlarna Erik och Sven mot konung Olof Tryggvesson af Norge; och sedan denne under strid med de förbundne omkommit vid Svolder, fick O. vid utskiftandet af hans rike en del af Trondhjemsbygden äfvensom landet mellan Svinesund och Göta elf. Då Norges rike 1015 återupprättades af Olof Haraldsson (Olof den helige), inträdde derför ofred mellan sveakonungen och den nye norske konungen. Slutligen tvangs den förre genom lagmannen Torgnys myndiga uppträdande på tinget i Upsala i Febr. 1018 att afgifva löfte om fred och grannsämja med Norge samt att såsom underpant på dessa tänkesätt lofva Olof Haraldsson sin dotter Ingegärd till äkta. Då O. icke visade allvar med sina löften, uppkom 1019 en upprorisk rörelse i landet, hvilken dock stillades derigenom att O. på sina rådgifvares förslag fann sig i att dela makten med sin son Anund Jakob. S. å. ingick han också verkligen -- i Kunghäll -- en förlikning med Olof Haraldsson. Denne hade då redan genom vestgötajarlen Ragnvalds tillskyndelse äktat O:s dotter Astrid i stället för hennes halfsyster Ingegärd, som lofvats storfursten Jaroslav i Novgorod till brud och snart anträdde färden till sitt nya hem. O. mottog dopet, efter all sannolikhet af den hel. Sigfrid vid Husaby källa i Vestergötland år 1008. Han var den förste konung af Sverige, som till sin död förblef kristen. Men enär den hedniska religionen hade ofvervigt bland svearna, skall han, enligt Adams af Bremen uppgift, hafva tvungits af desse att inskränka sin verksamhet för den kristna läran till en viss del af riket, och hade han då valt det jämförelsevis redan kristna Vestergötland. Enligt Snorre Sturlassons berättelse måste hans död hafva inträffat på vintern 1021--22. Vid Husaby kyrka finnes en grafvård (tidigast från 11:te årh.), hvilken anses vara byggd öfver O:s graf. O. var, så vidt man vet, den förste svenske konung, hvars namn präglades på mynt (slagna i Sigtuna af engelska myntmästare). Med en såsom krigsbyte hemförd vendisk höfdingadotter, Edla, hade O. sonen Emund (sedermera konung) och dottern Astrid. Senare gifte han sig med en kristen qvinna, Estrid, som skänkte honom sonen Anund Jakob, hvilken blef hans närmaste efterträdare, och dottern Ingegärd.
4) O. Näskonung är ett namn, som möter från början af 1100-talet -- Stenkilska ättens förvirrade och litet kända period. Måhända har denne Olof tillhört Blot-Svens ätt och uppstälts såsom uppsvensk motkonung mot nämnda ätt efter att ursprungligen på forna sjökonungars vis hafva utöfvat en konungslig myndighet öfver någon mindre landtunga (»näs»). Han uppgifves hafva varit fader till Ragnvald Knaphöfde.
Olof (Olaf), norska konungar. -- 1. O. hvite, sjökonung, af vestfoldska ynglingaätten, upprättade i Dublin år 852 ett norskt välde, som egde bestånd i bortåt 350 år. Han företog flere härtåg till England och Skotland och stupade på Irland omkr. 871. Y. N.
2. O. Kvaran, konung i Dublin, förvärfvade detta rike vid midten af 10:de årh. med tillhjelp af irske konungen Congelagh och satte sig derefter i besittning äfven af Northumberland, hvarifrån han likväl snart blef bortjagad. Äfven från Dublin fördrefs han för en tid, men kom tillbaka. År 980 besegrades han af irerna och företog derpå en pilgrimsfärd till Icolmkill, der han dog. Y. N.
3. O. Haraldsson, son till Harald Hårfagre, hade fått sig rike tilldeladt i östra Norge. År 934 blef han öfverfallen i Tunsberg och stupade i striden på Möllebakken. Hans son Tryggve Olofsson undkom. Y. K.
4. O. (I) Tryggvesso, den föregåendes sonson, var son af Tryggve Olofsson. Efter faderns död, hvilken mördades af Erik Blodyx' söner, förde han med sin moder ett äfventyrligt och kringflackande lif, hvarunder han t. o. m. en gång skall hafva blifvit såld som träl. Längre fram for han omkring såsom viking och blef vida beryktad. Konungasagan förtäljer, att han blef gift med vendiske konungen Burislevs dotter, Geira, och hade ett eget välde i Pommern. Efter Geiras död drog han till England och tog der till äkta en »drottning» Gyda samt blef döpt. Som vikingahöfding härjade han under flere år på Englands kuster, men slöt derefter fred med dess konung och drog bort år 994. Till Norge kom han 995, just som trönderna voro stadda i uppror mot Håkon jarl, och blef efter dennes död s. å. allmänt hyllad såsom konung. Hans stora lifsgerning blef nu att omvända sina hedniska landsmän till kristna läran, och detta skedde icke på öfvertygelsens väg, utan med list och våld, stundom med stor grymhet. Också lyckades han på detta sätt skaffa kristendomen utbredning, men i vida mindre grad att vinna hjertan för dess sanningar. Äfven Shetlands-, Orken- och Färöarna, Island och Grönland omvändes. O. T. var en hurtig krigare och öfverlägsen alla sina män i kroppsliga idrotter, hvarom sagan vet att förtälja åtskilligt. År 998 äktade han Sven Tveskäggs i Danmark syster Tyra och drog år 1000 på krigståg till Wenden för att, såsom han föregaf, taga i besittning en del henne tillhöriga egendomar. För detta företag, som närmast kan
Källa: Project Runeberg ·
