Sida 500
Pennalism, pennalväsende, kamratförtryck
vänskapligaste förbindelser. Till en hufvudort i kolonien anlade han staden Filadelfia. 1684 återvände P. till England, der han under Jakob II fick en särdeles betydande ställning, hvilken han alltid sökte begagna i humanitetens intresse. Macaulays beskyllningar mot P. grunda sig på en grof förvexling med en annan person vid namn Penne. Under Vilhelm. III:s regering anklagades han likväl flere gånger för stämplingar till Stuartarnas förmån och blef, ehuru aldrig öfverbevisad, 1692 t. o. m. sitt guvernörsämbete förlustig, hvilket, då han blott såsom provinsens styresman kunde hoppas få någon ersättning för de ofantliga summor han derpå nedlagt, tillika innebar förlust af större delen af hans förmögenhet. 1694 återfick han emellertid sin koloni, och 1699 besökte han denna för andra gången, då han fann den i ett blomstrande tillstånd. 1701 vände han tillbaka till England, återfick under drottning Anna någon del af sitt gamla inflytande, men råkade efter någon tid genom en utsväfvande son och en oredlig tjenare i svår penningeförlägenhet. 1712 föreslog då P. sjelf kronan att köpa kolonien, men ett slaganfall, hvaraf P. drabbades, afbröt underhandlingen. Han afled d. 30 Maj 1718 på sitt landtgods i Berkshire. 1790 sålde hans arfvingar hans egendomsrätt i Amerika för en pension å 4,000 pd st., som 1884 inlöstes med en summa af 67,000 pd st. -- P:s samlade arbeten utgåfvos 1726 och 1782 i 2 bd. P. S.
Penna, Lat., fjäder. Se Fjäder, zool.
Pennacchi [-ki]. 1. Pier (Pietro) Maria P., italiensk målare af venezianska skolan, f. i Treviso 1464, d. derst. 1528, erhöll sin första undervisning i Treviso, sannolikt af någon mästare, utbildad under den stränge Squarcione i Padua, men utbildade sig vidare i Venezia såsom en äkta lärjunge af Giovanni Bellini, med klar kolorit och omsorgsfullt utförande, men utan någon större betydelse. Hans äldsta signerade arbete, Kristi kropp hållen öfver grafven af änglar (i Berlins museum), är måladt i hans första, hårda manér. Karakteristiska bilder af honom äro Bebådelsen (i S. Francesco della Vigna i Venezia), der han ännu bibehåller sin kyliga färg, och Marias himmelsfärd, från hans senare, mera fria stil (i dômen i Treviso). Dessutom utförde han intressanta takmålningar å hvälfda trätak i ett par kyrkor, S. Maria de' Miracoli (i Venezia) och S. M. degli Angeli (i Murano). -- 2. Girolamo P., italiensk målare af venezianska skolan, vanligen kallad G. da Treviso, den förres son, f. 1497, tecknade sig sjelf Jeronimus Trevisius, var lärjunge af sin fader och talangfullare än denne, men vacklade mellan olika intryck och visar inflytande både af Giorgione och Pordenone. Af honom tillskrifna bilder må nämnas S. Rochus mellan Hieronymus och Sebastian (i S. Maria della Salute, Venezia), som anses likna Lor. Lotto, och 2 madonnabilder i Faënza (i Commenda och S. Maglorio), af hvilka den senare varit med orätt tillskriften Giorgione. Under sin vistelse der i Romagna, besökte han ock Bologna och kom under inflytande af Rafaels der varande efterföljare, särskildt af Innocenzo da Imola. Det förra visar sig i fresker ur S. Antonius' legend, målade grått i grått i San Petronio (Bologna), det senare i en Madonna med barnet (nu i Londons National Gallery). Ett vackert porträtt, Poggio Bracciolini, af hans hand finnes i Pal. Colonna i Rom. P. anställdes af Henrik VIII i engelsk tjenst som ingeniör och dödades under belägringen af Boulogne, 1544. C. R. N.
Pennalism (oriktigt skrifvet penalism), pennalväsende, kamratförtryck, var ursprungligen benämning på det i äldre tiders universitetsförhållanden grundade systematiska förtryck, som nykomna studenter, djeknar (Lat. beani, Fr. becs jaunes, »gulnäbbar», »gröngölingar»), voro underkastade från de äldres sida. Numera betecknas dermed hvarje sådan yttring af öfverdrifven korporationsanda, som går ut på yngre kamraters förtryckande genom de äldre, det må ega rum bland skolungdom, kadetter eller lärpojkar. Uttrycket pennal, hvaraf pennalism direkt härledes, tillhör, liksom det begrepp, som dermed betecknas, ursprungligen de tyska (och, märkvärdigt nog, specielt de protestantiska) universiteten och var benämningen på en student under första året af hans vistelse vid universitetet. Också i Sverige, der studentlifvet, särskildt efter reformationen, starkt påverkades af tyska förebilder, användes uttrycket pennal om en student under första studieåret, d. v. s. en, som undergått »deposition» (se d. o.), men ännu ej vunnit »absolution», eller förklarats för fullmyndig student och erhållit inträde i en landskapsförening (»nation»). Hvad härledningen af pennal vidkommer, torde det böra anses bevisadt, att dess etymon ej är Lat. poena (straff), utan penna. »Pennalis» såsom beteckning för nybakad student är, såsom nämndes, tyskt och går ej längre tillbaka än till början af 17:de årh. (ordet saknas också i Du Ganges berömda ordbok). Förut hade man andra benämningar derför, såsom novitii, beani m. fl. Till studentens utrustning hörde i äldre tider ett vid sidan hängande redskap, innehållande bläckhorn och pennfodral. (Ännu i dag kallas i Finland ett pennfodral för »pennal».) Som den nykomne studenten merendels åtföljde sin lärare och med ifver sågs uppskrifva hvarje vishetens ord från hans mun, blef han för de utanför stående lätteligen en »pennans man» (homo pennalis). Trovärdiga författare från äldre tider bestyrka denna härledning. Så heter det bl. a. i en hexameter: »a penna pennale trahunt ignobile nomen». Ursprungligen hade ordet god klang och var liktydigt med scholaris, men det tyckes hastigt nog hafva sjunkit ned till oqvädinsord. Redan 1637 ansågs det nämligen för »delictum grave», att någon kallat en annan för »koofot, pennal och flere sådana namn».
Pennalismen är till sitt begrepp mycket äldre än namnet. Den är en yttring af den stegrade korporationsanda, som under den senare medeltiden genomströmmade alla det offentliga lifvets förhållanden. Stånd, skrän, gillen, andliga brödraskap o. dyl. slöto sig då hvar för sig tillsammans emot yttre påverkan, medan krafterna
Källa: Project Runeberg ·
