Sida 306
Palermo. 2. Hufvudstad i nämnda provins
hvad som ofvan yttrats om algerna. Mossor och lafvar förekomma blott undantagsvis i fossilt tillstånd och äro såsom sådana mycket litet bekanta. Kärlkryptogamer och gymnospermer förekomma deremot ymnigt i fossilt tillstånd och kunna i det stora hela i systematiskt hänseende ganska noga bestämmas, detta ej minst derför att man på senare tider vunnit noggrann kännedom om den mikroskopiska byggnaden hos en stor del af dem. äfven hvad reproduktionsorganen angår. De fossila monokotyledonerna äro ännu, om man undantager palmer och några andra, i systematiskt hänseende relativt litet bekanta, och detsamma gäller äfven för kritperiodens dikotyledoner. Hvad deremot beträffar de tertiära dikotyledonerna, så är det för en stor del af dem ådagalagdt, att de höra till nutida slägten, och andra dem närstående äro äfven till sin systematiska plats kända.
Liksom de fossila djuren visa äfven de fossila växterna en utveckling från lägre till högre former. Dock får detta icke fattas så, som skulle utvecklingen fortgått likformigt för alla grupper; tvärtom kan det hända, att en grupp under forna geologiska perioder visat en högre utveckling än nu. De högre stående växterna hafva deremot utvecklat sig ur de lägre och uppträda derför sist. Under den paleozoiska tiden voro kärlkryptogamerna rådande; jämte dem funnos af kärlväxter endast gymnospermer. Det lider ej något tvifvel att icke stenkolsperiodens lykopodiacéer och eqvisetacéer stodo högre än nutidens; dessa grupper nådde då sitt kulmen och hafva sedan dess aftagit. Gymnospermerna, som under sagda tid voro representerade hufvudsakligen af en numera utdöd, taxacéerna närstående grupp, cordaitesväxterna (se Cordaites), voro under den mesozoiska tiden, till och med kritans äldre afdelning, mera dominerande, och cykadéerna nådde under dessa tider sin största utveckling. Under kritperioden visa sig tämligen hastigt dikotyledonerna, och dessa blifva rådande mot periodens slut, tilltaga alltmer under den tertiära och nå sin högsta utveckling under nutiden. Man har derför stundom kallat den paleozoiska tiden för kärlkryptogamernas period, den mesozoiska för gymnospermernas, den tertiära samt nutiden för dikotyledonernas. Man trodde till en början, att monokotyledonerna uppträdt redan under stenkolsperioden och sålunda långt före dikotyledonerna. Men det har visat sig, att dessa förmodade monokotyledonlemningar i sjelfva verket tillhört helt andra växter, och numera vunnen erfarenhet synes snarare tyda derpå att monokotyledonerna skulle hafva uppträdt samtidigt med eller senare än dikotyledonerna och sålunda till äfventyrs utvecklat sig ur dem.
Såsom hjelp vetenskap åt geologien lemnar växtpaleontologien samma tjenst som paleozoologien, om ock, på grund af de växtförande aflagringarnas mera underordnade förekomst, ej i så omfattande grad. Detta gäller ej endast i fråga om bestämningen af de större geologiska tidrymderna, utan äfven om deras underafdelningar. Särskildt rörande stenkolsbäddarnas ålder lemna växtfössilen en utmärkt ledning, något som bergsmännen inom såväl Tyskland som Frankrike hafva sig nogsamt bekant. Äfven för afgörandet af de skånska stenkolsflötsernäs relativa ålder äro de dem åtföljande växtfossilen en särdeles vigtig ledtråd.
I fråga om jordens forna klimat ar växtpaleontologien af afgörande betydelse, och såsom ofvan blifvit nämndt, spela polarlandens fossila floror i denna fråga en vigtig rol. Man antager numera vanligen, att klimatet under den paleozoiska och större delen af den mesozoiska tiden varit ganska likformigt öfver hela jorden, men att mot slutet af krittiden temperaturen småningom började aftaga i de arktiska trakterna, och att denna temperaturnedsättning fortgick under tertiärtiden, tills den nådde sitt maximum under istiden. Emellertid bör ej lemnas oanmärkt, att det finnes en annan åsigt, som förklarar de fakta, hvilka ansetts tala för ifrågavarande antagande, på ett helt annat sätt, i det den ställer dem i samband med en antagen förflyttning af polernas läge.
Växtpaleontologien anses numera vara växtgeografiens säkraste grund. Den tertiära tidens vegetation står så nära nutidens, att den senare utan vidare kan anses direkt härstamma från den förra. Det är derför tydligt, att växtpaleontologien skall lemna vigtiga utslag i fråga om den nutida vegetationens ursprung. Redan Unger och Ettingshausen uttalade sig i denna riktning, men det är företrädesvis genom Heers arbeten, som nödvändigheten för växtgeografien att taga hänsyn till växtpaleontologien blifvit till fullo insedd och beaktad. Engler är den förste växtgeograf, som konseqvent och med mycken framgång genomfört detta åskådningssätt. -- Bland allmänna handböcker i paleontologi må här nämnas endast Bronn: »Lethaea geognostica» (flere uppl.; den senaste, ännu ej afslutad, redigerad af Roemer), Zittel: »Handbuch der palaeontologie» (1884--87, 2 b.; det 3:dje påbörjadt), Nicholson: »Manual of palaeontology» (1879), Hoernes: »Elemente der palaeontologie» (1884) och Quenstedt: »Handbuch der petrefactenkunde» (3:dje uppl. 1885). Jfr Fossil, Geologi, Jorden och Växtgeografi. 1. B. L-n. 2. A. G. N.
Paleotyper. Se Inkunabler. -- Paleotypiskt alfabet. Se Fonetiska bokstäfver.
Paleozoiska systemen (af Grek. palaios, forntida, och zoon, djur), paleont. Se Kainozoiska systemen.
Paleozoologi. Se Paleontologi.
Palermo. 1. Provins på norra kusten af Sicilien, begränsad i n. af Tyrrhenska hafvet, i ö. af provinserna Messina och Catania, i s. af Caltanisetta och Girgenti, i V. af Trapani. Areal 5,087 qvkm. 699,151 innev. (1881). -- 2. Hufvudstad i nämnda provins, ligger på öns norra kust, på vestra sidan af en af Monte-Pellegrino och Capo Zafiarana infattad bred bukt, i en lika mycket genom landskapets skönhet som genom ett mildt klimat och en yppig växtlighet utmärkt trakt, kallad Conca d'oro. De gamla murarna qvarstå till större delen, men portarna äro moderna; den märkligaste är Porta nuova,
Källa: Project Runeberg ·
