Sida 353
Pantalonger ...
föreställde en köpman från Venezia, en godmodig och något enfaldig äldre man, som drages vid näsan af sina barn eller af föremålet för sin ömma låga. Namnet härrör deraf att P. var ett vanligt dopnamn i Venezia, hvarest ett helgon med detta namn hölls i stor ära.
Pantalonger, Se föreg. art. och Byxor.
Pantbref, jur. För vinnande af panträtt, som frivilligt upplåtes, fordras merendels, att till aftalet kommer ytterligare en rättslig handling, enligt svensk lag inteckning i fråga om fast egendom, besittningens öfverlåtande i fråga om lös. Men sjelfva aftalet kan ske formlöst, dock att, enär inteckning i regeln ej beviljas, utan att fastighetsegaren tecknat bevittnadt medgifvande härtill å fordringshandlingen, dylikt skriftligt bevis om aftalet är af nöden för tillkomsten af konventionel panträtt i fast egendom. Ifrågavarande stadgande är dock af helt och hållet nytt ursprung (Inteckningsl. d. 16 Juni 1875 § 1). Men härförutom hafva lagstiftarna sedan gammalt rådt kontrahenterna vid pantaftal att i och för framtida bevisning taga vittnen å rättshandlingen eller derom upprätta skriftlig urkund. Vid lös egendoms sättande i pant anbefaller sålunda svensk lag pantegaren att af panthafvaren taga handskrift dera (Handels. B. 10, 1). Beträffande fast egendom förutsattes åter, att pantegaren till panthafvaren utställt en skrift med försäkran om den honom tillagda panträtten. Om denna senare handling begagnas i vår lag omvexlande benämningarna »pantförskrifning» och »pantbref». Sin största betydelse hade dessa handlingar för det fall att panträtt lemnades med införsel (se d. o.). Och med nu gällande stadganden om intecknings förvärfvande samt införselns förlust af allt egentligt värde såsom pantsättning hafva förevarande handlingar för det mesta kommit ur bruk. A. W.
Panteism (af Grek. pan, allt, och theos, gud), filos., den verldsåsigt, enligt hvilken gudomen, eller det absoluta, fattas ej såsom ett enskildt, för sig bestående väsende, utan såsom något allmänt, en abstrakt sida hos (den relativa) verkligheten. Allt hos verkligheten, hvilket ej är ett uttryck för denna sida, tillhör dess ändlighet. Allt individuelt eller enskildt bör enligt panteismen dit hänföras, ty bestämdhet innebär alltjämt inskränkning (»omnis determinatio est negatio»). Gud är derifrån fri, just emedan han är något allmänt; det är deri han eger sitt väsende och sin oändlighet. Det enskilda är tillfälligt, förgängligt och begränsadt, endast det allmänna i verlden är nödvändigt, oförgängligt och oändligt. Individer uppkomma och förgås; naturen eller den allmänna princip, som framkallat dem, den må nu fattas som en naturkraft eller på annat sätt, eger evigt fortbestånd, oberoende af all vexling, all förgängelse. Guds personlighet kan följaktligen af panteismen ej fasthållas i någon mening, som innebure, att han vore en enskild personlighet, en individ af personlig art. Derigenom skulle han dragas ned i ändlighetens sfer, förlora sin oändlighet. Endast i den bemärkelsen kan man säga, att Gud är personlig, att man tillägger det personliga lif, som i ändligheten röjer sig, en absolut betydelse, hänför detta lif till den sidan i den relativa verkligheten, hvari man ser det absoluta (jfr Hegel). Den enskilda menniskan, likasom allt annat enskildt, blifver i hvarje fall en tillfällig uppenbarelse af ett allmänt och har i detta allmänna sitt egentliga väsende. Vår ofullkomlighet ligger just i vår individualitet. Denna måste vi söka, så långt möjligt är, öfvervinna, såvidt vi skola i egentlig mening taga del i det absolutas lif, hvilket är vår sanna uppgift och bestämmelse. I döden aflägga vi vår individualitet och förenas med eller rättare rent af uppgå i det allmänna, hvilket städse utgjort vårt sanna väsende. Någon individuel odödlighet finnes sålunda ej eller kan åtminstone ej på panteistisk ståndpunkt med bibehållen konseqvens fasthållas. Det odödliga hos menniskan är det allmänna, af hvilket hon är en tillfällig uppenbarelse (generel odödlighet); och det är såvidt vi göra vårt lif till ett uttryck för detta (se Odödlighet), som vi redan här äro delaktiga af det lif, på hvilket ingen död gör ände. -- Någon frihet i betydelse af makt till val finnes enligt den någorlunda konseqventa panteismen ej. Ty hvad den menskliga individen är och gör, det är och gör han som en följd af det allmänna, hvilket utgör hans väsende, ehuru han visserligen kan mer eller mindre fullkomligt och troget uppenbara detta, utan att dock vare sig det ena eller andra i sista hand beror af något fritt beslut å hans sida.
Det gifves flere olika arter af panteism, alltefter som man tillägger den ena eller den andra sidan i verkligheten en absolut betydelse. En grundolikhet härutinnan utgör den olika betydelse, som man tillerkänner den utveckling, hvilken mer eller mindre märkbart röjer sig i den ändliga tillvarons alla former. -- Den sanning, hvarpå panteismen lefver, och som städse utgjort dess starka sida, är att all sinlig individualitet är ändlig och ofullkomlig, att inom vår ändliga verld det enskilda är tillfälligt och förgängligt, endast det allmänna eger der en viss grad af nödvändighet och konstans. Också finner man panteismen företrädesvis framträda såsom reaktion emot en tidsålders eller en förherskande tidsriktnings alltför starka bundenhet vid denna sinliga individualitet. I motsats häremot framhåller panteismen, att såväl de enskilda naturföremålen som menniskan, så vidt hon tillhör naturen, samt äfven en Gud, fattad med hennes inskränkningar och ofullkomligheter, äro ändliga och förgängliga. Men man har emot panteismen anmärkt, att den dock ej fyller förståndets fordran på en verklig verldsförklaring. Det absoluta, hvarur denna förklaring skulle ske, kan, just emedan det är ett abstrakt eller allmänt, ej tänkas vara till i och genom sig sjelf, utan blott i och hos den ändliga verklighet, hvaraf det är en sida, samt saknar följaktligen egentligen sjelfständig tillvaro. Ty sjelfständig tillvaro eger ej det, som till sitt väsende är en abstraktion ur ett annat. Lika litet som det abstrakta eller allmänna, som står qvar efter den abstraktionsakt, hvilken vårt ändliga förstånd måste företaga för att komma till klarhet i uppfattningen af vår verld, kan
Källa: Project Runeberg ·
