Sida 384
Parasjer ...
hvilka skalden Bellman 1767--71 föredrog sina parodisk-humoristiska »Handlingar rörande Bacchi ordenskapitel». Han synes dermed delvis hafva afsett att gyckla såväl med fikandet efter titlar och ordensstjernor som med frimureriets hemlighetsfulla ceremoniväsende. Åtskilliga intyg gifva vid handen, att Bellman senast 1774 stiftat tre »riddare»-grader, ur hvilka P. B. omedelbart utvecklat sig. Emellertid har sällskapets officiella tillvaro plägat räknas från 1779, då O. Kexel inkallades och utarbetade ritualen för flere nya, högre och lägre, grader. Vid samma tid vardt hertig Karl af Södermanland ordens skyddsherre. Bland dess medlemmar under 1700-talet framstå vidare namnen Schröderheim, Rosenstein, Kellgren, J. G. Oxenstierna, Lidner, A. A. Stierncrantz, Lannerstierna, Åhlström, Uttini, Karsten och Stenborg. Kexel var ända till sin död generalceremonimästare och Bellman den förste ordensskalden. 1799 vidtager ordens andra period med inrättande af nya ämbeten. 1801 instiftades en filialloge i Göteborg (Göta P. B.); sedermera hafva dylika uppstått i Vänersborg (1839) och Borås (1800). Under nämnda skede hotade det allvarligt mystiska, »högre» brikolleriet att taga öfverhand, men från 1820 tog orden åter en gladare vändning (»nachspiel» infördes, o. s. v.). Bland verksamma medlemmar på denna tid märkas L. Hjortsberg, Du Puy, Crusell, F. A. Berwald, Brendler, Randel, bellmanssångaren A. A. Raab, Stjernstolpe, skalden Dahlgren, Livijn, B. v. Beskow och P. Westerstrand, för att icke sträcka blicken till våra dagar. 1829 firade P. B. sitt första jubileum, och d. 26 Juli s. å. aftäcktes å k. Djurgården Byströms af sällskapet bekostade Bellmans-byst. Alltsedan firas årligen Bellmansdagen (d. 26 Juli) derstädes såsom en folkfest under P. B:s ledning. Ordens högtidsdagar äro dessutom d. 14 (15) Maj samt Barbara-dagen, d. 4 Dec. (af Bellman vald till ära för hans farmoder, Barbara Klein; Barbara plägar förhärligas fantastiskt såsom ett slags dionysisk gudinna, alla brikollisters »moster»). P. B. eger en ypperlig sångkör och räknar en stor mängd ledamöter, i synnerhet bland ämbetsmän och köpmän. Oskar II ar sedan sin hertigtid ordens beskyddare. -- Egendomligt är, att uttrycket »par bricole» såväl inom orden som eljest i Sverige nyttjas i bemärkelsen »utan krus», »rättframt», i rak motsats till dess egentliga mening.
Parc aux cerfs [park-å-sär], »Hjortparken», hette ursprungligen en jagtpark, som inrättades vid det af franske konungen Ludvig XIII (1610--43) inköpta seigneuriet Versailles, men hvars användning för jagtens nöjen upphörde 1694. Denna del af nuvarande staden Versailles' område började bebyggas mot slutet af Ludvig XIV:s regering och blef efter hand ett vanligt qvarter i staden. Ludvigv XV inköpte der 1755 ett litet hus såsom förvaringsställe för de unga flickor, hvilka kammartjenaren Lebel genom list, våld eller köp anskaffade och höll i beredskap för konungens lustar, då denne önskade slå sig lös från sina officiella kärleksförbindelser. Markisinnan de Pompadour tolererade saken; men grefvinnan Du Barry gjorde ett slut derpå, och Ludvig XV sålde huset 1771.
Parcell (Fr. parcelle, af Lat. particula, dimin. af Lat. pars, del), smådel, bit; utskiftadt jordstycke, jordlott.
Parcer (Lat. parcae), Rom. mytol., ödets gudinnor, motsvarande den grekiska mytologiens »moirer» (se Moira). Liksom grekerna ursprungligen kände endast en Moira, så tyckas äfven romarna först hafva haft endast en Parca, denna hufvudsakligen uppfattad såsom födelsegudinna. Vid hennes sida stodo två andra qvinliga gudaväsen, Nona och Decuma, hvilkas namn beteckna de månader (den nionde och tionde), under hvilka barnsbörden brukar inträffa. I den mån grekiska religionsföreställningar inträngde, ersattes Parca af en Morta (dödsgudinna), hvarvid äfven ljudlikheten med Grek. moira och moros torde hafva medverkat. Parcae blef sedan den gemensamma benämningen för alla tre gudinnorna, hvilka af latinska skalder tecknas i fullkomlig öfverensstämmelse med de grekiska motbilderna och äfven under dessas individuella namn. A. M. A.
Parchent. Se Barchent.
Parchim, stad i Mecklenburg-Schwerin, vid Elde och jernvägen till Ludwigslust. 9,063 innev. (1880). P. är en gammal och oregelbundet byggd, af ringmurar omgifven stad, men är en af de rikaste i landet, egare af stora skogar och landtegendomar. Generalfältmarskalken Moltke är född i staden, och 1876 restes hans staty (af Brunow) derstädes.
Parcival (Wales. Peredur), hjelten i en af Artur-sagorna. Hans lif och bragder hafva besjungits af Chrétien de Troyes (i »Perceval le gallois»), Wolfram v. Eschenbach (»Parzival») och Richard Wagner (operan »Parcifal»). I Chrétiens dikt undergår P. i en följd bragder alla ridderskapets prof och upptages i Runda bordets hjeltekrets, men lemnar sedermera alla verldsliga sysselsättningar för att utbilda sig i sedlig-religiösa dygder, går att uppsöka den heliga graal (se d. o.) och blifver dess vårdare samt undfår konungavärdigheten. Efter sju års regering gör han sig till prest och eremit. -- I Wolframs glänsande dikt är P:s karakter mera fördjupad. Der skildras huru han -- en, barnsligt ovetande och renhjertad yngling -- genom underbara erfarenheter och djupa själsstrider luttras och får lönen för sin ståndaktighet i det goda.
Pardakoski, sund i vestra delen af Saima emellan öarna Suomenniemi och Ratasalo, öfver hvilket landsvägen från S:t Michel till Villmanstrand stryker fram. Det har blifvit bekant genom den öfverrumpling, hvarigenom en afdelning af G. M. Armfelts kår under öfverstelöjtnant G. H. Jägerhorn d. 15 April 1790 kastade en rysk afdelning tillbaka och satte sig i besittning af detta pass. Dåv. majoren E. von Vegesack utmärkte sig synnerligen vid detta tillfälle och vid det närbelägna sundet Kärnakoski.
Pardessus [pardsssy'], Jean Marie, fransk rättslärd, f. 1772, d. 1853, blef 1810 professor i handelsrätt vid juridiska fakulteten i Paris
Källa: Project Runeberg ·
