Sida 569
Perubalsam ...
sammansatta af 2--5 par småblad och uddblad. Fruktbaljan affaller oöppnad och innehåller blott 1 frö i sin yttre del. Detta balsamträd finnes endast inom ett begränsadt område, ett »Indianreservation-land», i republiken San Salvador i Central-Amerika. Kusten vid området kallas »Balsamkusten». Träden växa enstaka eller gruppvis i täta skogen. De hafva alla sina särskilda egare, hvilkas märken de bära, och bortarrenderas på viss tid eller till ett visst antal. Perubalsamträdet är nu öfverflyttadt till Ceylon, der det trifves förträffligt. -- Balsamen erhålles på ett egendomligt sätt. Efter regntidens slut bultas stammen med en yxhammare eller en klubba på fyra sidor, med oskadad bark mellan de lösbultade barkstrimlorna, hvilka kunna lätt aflossas. Barken, likasom den blottade vedytan, är klibbig genom utsvettningen af en välluktande balsam, dock i alltför ringa mängd för insamling. Ymnigare balsamflöde framlockar man genom att 5--6 dagar efter bultningen bränna den lossnade barken med torrvedsfacklor, tills densamma förkolat. Ungefär en vecka efteråt affaller eller aftages barken, och balsamen börjar flyta. Denna uppsamlas då i påfästa tygtrasor, hvilka ombytas alltefter som de varda genomdränkta af insugen balsam, som sedan i vatten utkokas ur trasorna och sjunker till kokkärlets botten. Sedan trasorna kokats några timmar, upptagas de och urvridas, hvarvid möjligen qvarvarande balsam utpressas och slås till den i kokkärlet befintliga. Sedan denna procedur är afslutad och kokvattnet kallnat, afhälles detsamma, och den qvarblifvande balsamen ingjutes i s. k. tecomates, eller krukor (numera bleckkärl), och försändes. Sådan balsam kallas balsamo de trapo, »trasbalsam», till skilnad från den mindre värderade balsam, som erhålles genom barkens utkokning, balsamo de cascara, »barkbalsam». Det uppgifves, att barken på de bultade sidorna förnyas på två år, så att skörd af balsam kan fortsättas å samma stam år efter år. Perubalsam, som icke har det ringaste med republiken Peru att skaffa, är en brunröd till svartbrun vätska af tunnare syrups konsistens, i tjocka lager ogenomskinlig, i mycket tunna lager mörkgul, icke torkande i luften, med 1,14--1,16 sp. vigt och benzoë- eller vanilj-liknande lukt samt hartsartad, bitter och skarp smak. Vigtigaste beståndsdelarna äro kanelsyra, cinnamein och hartser. Perubalsamen nyttjas i lungkatarrer till att lätta upphostningen och minska katarren. Utvärtes begagnas denna balsam såsom ett säkert och behagligt medel mot den numera sällsynta skabbsjukdomen samt i s. k. vårtbalsam att pensla på såriga bröstvårtor under digifning. O. T. S.
Perugia [-rudsja]. 1. Provins (förr benämnd Umbria) i mellersta Italien, omfattande det forna landskapet Umbrien, har en areal af 9,633 (enl. Strelbitsky 9,474) qvkm., med 603,146 innev. (1886). Landet är bergigt, dock utan några framstående höjder, samt vattnas af Tiber och dennes bifloder Chiascino, Nera och Paglia. Största sjön är Lago di Trasimeno. Floddalarna producera vin och spanmål, men större delen af landet lämpar sig bäst för boskapsskötsel. Industrien inskränker sig hufvudsakligen till sidenmanufaktur. Provinsen genomskäres af de båda jernvägarna mellan Florens och Rom, och till den östra af dem ansluter sig vid Foligno jernvägen till Ancona. -- 2. Hufvudstad i nämnda provins, ligger mellan Tiber och Lago di Trasimeno, 520 m. öfver hafvet, dels på toppen, dels på sluttningen af en höjd, som lemnar en vidsträckt utsigt öfver Apenninerna och den stora umbriska slätten, genom hvilken Tiber flyter. Stadsmurarna, som följa en mycket oregelbunden grundplan, hafva en längd af 7,6 km. Innanför dessa ligga flere lemningar af de gamla etruskiska och romerska befästningarna; den märkligaste är den s. k. Augustusbågen, en ståtlig stadsport på Piazza Grimani, med den antika inskriften »Augusta Perusia» på arkivolten. Det af påfven Paul III uppförda stora citadellet förstördes 1848, och dess plats upptages af Palazzo Prefettura och Piazza Vittorio Emmanuele. Förnämsta torget är Piazza del duomo, vid norra änden af Corso. Å ena sidan ligger domkyrkan San Lorenzo, en gotisk byggnad från 14:de och 15:de årh., med påfvarna Innocentius III:s, Urban IV:s och Martin IV:s grafvar samt ett bibliotek med dyrbara handskrifter, å den andra sidan Palazzo pubblico, en stor gotisk byggnad från 1281--1333, omsorgsfullt restaurerad, å vestra sidan biskopspalatset, och midt på torget står en stor marmorspringbrunn, Fonte maggiore (från 1280). Collegio del Cambio, den forna handelskammaren, har berömda fresker af Perugino. De flesta flyttbara taflor, för hvilka P. såsom hufvudort för den umbriska målareskolan är ryktbart, hafva efter 1863 samlats i Pinacoteca Vannucci, i det forna Olivetanklostret, som äfven inrymmer universitetet. Bland kyrkorna må nämnas San Domenico, en gotisk kyrka från 14:de årh. med påfven Benedikt XI:s storartade grafvård (af Giov. Pisano) och en stor glasmålning i korfönstret (af Bartolommeo da Perugia), och San Pietro de' Casinensi, en treskeppig basilika från 11:te årh. Staden hade 1881 16,739 innev., är säte för en biskop och har ett 1307 stiftadt fritt universitet med 3 fakulteter, teknisk skola, lärareseminarium, konstakademi samt ett bibliotek (80,000 bd). Den obetydliga industrien lemnar siden- och ylletyger, vaxljus och likörer. Omkr. 5 km. ö. om staden, vid vägen till Rom, upptäcktes 1840 en etruskisk nekropol, med grafkamrar, askurnor och andra fornsaker från etruskernas tid. -- P. hette i forntiden Perusia, tillhörde det etruskiska tolfstadsförbundet och blef sedan romerskt municipium. Under kriget mellan Octavianus och Antonius blef den senares broder L. Antonius derstädes innesluten och belägrad af Octavianus (41--40 f. Kr.), åt hvilken han slutligen måste till följd af hungersnöd uppgifva staden. Denna förstördes då, men återuppbyggdes under namn af Augusta. Under folkvandringstiden tillhörde den än det ena, än det andra af de folk, som kämpade om välde uti Italien, och skänktes efter langobard rikett fall (774) åt påfven. Den åtnjöt dock en obes roende ställning samt eröfrade flere
Källa: Project Runeberg ·
