Sida 570
Perubalsam ...
kringliggande städer: Foligno, Assisi, Spoleto, Montepulciano etc. Under 15:de årh. samlades all makten hos familjen Baglioni, men 1534 eröfrade Pietro Luigi Farnese staden, hvilken då förlorade sin frihet och sedermera styrdes af påfliga kardinallegater. 1797--1814 var staden besatt af fransmännen, och 1860 förenades den med konungariket Italien.
Perugino [-dsjinå]. 1. Arkitekt. Se Alessi. -- 2. Målare. Se Vanucci.
Peruk (Fr. perruque, Ital. parrucca, Sp. peluca, af Lat. pilus, hår), hufva med vidfäst löshår, afpassad efter hjessans och nackens form samt afsedd att ersätta bristen på naturligt hår eller att tjena till förklädnad. Peruker förfärdigas numera vanligen på det sätt att löshåren inknytas i fin sidenväf. Bruket af peruk var ej okändt för forntidens folk. Förnäma egypter rakade hufvudet och täckte det med peruk; ett liknande mod var gängse hos assyrer, meder och perser. I Rom buro damerna med förkärlek peruker af blonda germanqvinnors hår. Senare delen af 1600-talet gaf upphof åt bärandet af peruk hufvudsakligen för prydnads skull. Den af Ludvig XIV fullkomnade allongeperuken (se d. o.) var ett uttryck af tidehvarfvets stela och prunkande smak samt falska begrepp om värdighet. Allongeperukens lockar upptornade sig på ömse sidor om en midtbena och föllo svallande ned på bröst och rygg, medan skuldrorna lemnades fria. En fullständig allongeperuk kostade ända till ett par tusen kronor. Sedan man inemot 1700 börjat pudra densamma, ersattes ofta det naturliga materialet med gethår, siden, ull, bomull, lin o. s. v. Under rococo-tiden aflöstes allongeperuken af stångpiskan. -- Perukstock, träkubb, som har form af ett menniskohufvud och tjenar till underlag vid förfärdigande af peruker; menniska med förlegade åsigter, trånghufvad person.
Peruk-apan. Se Babianer och Hamadryaden.
Perukstil, en tämligen sväfvande benämning på öfverlastad barockstil, särskildt sådan denna framträdde vid de stora allongeperukernas tid: 1600-talets slut--1700-talets början.
Perun (Peron, Parom; P. Piorun, Litav. Perkunas, Lett. Perkons), mytol., en af de hedna slavernas, litavernas och andra angränsande folks förnämsta gudomligheter, åskans och regnets gud. År 980 uppsatte furst Vladimir i Kiev en bildstod af P., af trä med hufvud af silfver och skägg af guld. En annan bildstod skall i Novgorod hafva haft sin plats, der nu Perunska klostret står. P. afbildas med en flintsten (blixten) i handen. Till hans ära brann dag och natt en eld af ekved. Hufvudort för P:s dyrkan var Romove i Litaven, en inhägnad lund med en gammal väldig ek. Om P. fortlefva ännu många mytiska sägner, och hans namn är bevaradt i ordspråk och ortnamn. Lll.
Perusia. Se Perugia.
Perúsilfver, en benämning på försilfradt ny-silfver.
Peruzzi, Baldassare, italiensk arkitekt och målare af skolan i Siena, f. 1481 i Accajano på sienesiskt område, var en af renaissancens ypperste mästare, på hvilken inom arkitekturen Bramante och inom måleriet Rafael hufvudsakligen gjort starkt intryck. Hans verksamhet var delad mellan Siena och Rom. I Siena tillräknas honom ett antal mestadels mindre byggnader, i hvilka han med små medel åstadkommit en framförallt harmonisk verkan och särskildt vetat att skickligt begagna sig af den ojämna terrängen. Såsom exempel må anföras en intagande liten gård, tillhörande S. Caterinas oratorium. Likaså utförde han ritningarna till Villa Belcaro (nu Camaiori) utanför Siena, som dock blef ofullbordad. Deremot är kyrkan Servi, som tillskrifves honom, säkerligen icke hans verk. I Rom, der han var anställd såsom medhjelpare åt Antonio da Sangallo vid byggandet af Peterskyrkan, utvecklade han sin förmåga att verka stort äfven i små förhållanden och vid begagnande af ogynsamma yttre omständigheter besegra dessa genom att göra en dygd af nödvändigheten. I detta hänseende är Pal. Massimi (1535) ett af de märkligaste monument uti Italien. För öfrigt tillskrifvas honom flere små palats, såsom Pal. della Linotta, en storartad anläggning inom trånga dimensioner, samt gården till Pal. Altemps och äfven åtskilligt utom Rom, såsom i Montepulciano, Bologna och Carpi. Slutligen har den härliga Villa Farnesina, byggd (1509--11) åt den rike Siena-bankiren Agostino Chigi, renaissancens på en gång enklaste och skönaste sommarboning (»non murato, ma veramente nato», Vasari), hittills ansetts vara af Peruzzi. Men den enda äkta teckning af P., som gäller Farnesina, bevisar nästan med säkerhet, att han icke varit villans byggmästare, hvarför den icke kan antagas leda sitt ursprung från någon annan an Rafael, som sedan smyckat henne med sina fresker. P. var tillika en ypperlig dekoratör, som förstod att förbinda arkitekturformer med plastik (stucco) och måleri på ett fantasifullt och verksamt sätt, hvarigenom dekorationen i Siena höjde sig till en uti Italien icke öfverträffad blomstring. Slutligen var han äfven målare, och denna hans egenskap sammanhänger nära med den föregående, ty han var såsom målare i sina bästa saker företrädesvis dekoratör; eljest hålles han mest fången i 1400-talets manér. Han började som målare egentligen först efter sin ankomst till Rom (1503). Der utförde han sina första verk, fresker i kyrkan S. Onofrio och ett par skildringar ur romerska historien (nu i Madrid), i hvilka han följde Pinturicchio, samt takmosaiker i det underjordiska kapellet till S. Croce in Gerusalemme (1508). Betydelsefullare äro hans målningar i Farnesina, dels i öfre våningen prospekter, märkliga såsom dekorativt landskapsmåleri, dels i nedre våningen taket i Galateasalen, med mytologiska scener inom en ram af i målning illusoriskt härmad plastik. Derefter målade han taket i Stanza d' Heliodoro i Vatikanen och många numera försvunna fasadmålningar samt utförde fresker i S. Maria della Pace under inflytande af Rafael och Sodorna (Adam och Eva, Syndafloden m. fl., 1517; senare Marias presentation i templet). Vid
Källa: Project Runeberg ·
