Sida 334
Palmus ...
i Cordova vetenskapliga studier, men studerade derjämte konst. Sedan han 1678 begifvit sig till Madrid, blef han 1688 hofmålare och utförde åtskilliga arbeten, som anses vittna om skicklighet. Men sin största betydelse har han som skriftställare genom ett arbete i 3 delar: El museo pictorico (1715--24), innehållande dels måleriets teori, dels biografier öfver spanska konstnärer. Den 3:dje delen, som omfattar dessa senare, utgafs särskildt (1795), och det är den, som förskaffat P. namn af Spaniens Vasari. C. R. N.
Pálos, stad i spanska prov. Huelva, nära nedre Tinto, 10 km. från dess mynning i Cadiz-viken. 1,145 innev. (1877). Den hade fordom en god hamn, i hvilken Columbus d. 3 Aug. 1492 inskeppade sig till sin första stora upptäcktsfärd till Amerika.
Palpation (Lat. palpatio, klappning, smekning), med., den undersökningsmetod, som består deri att man medelst fingrarnas applicerande mot huden söker sluta sig till beskaffenheten af kroppsdelar, som ligga under denna.
Palpebra [pa'lpebra, palpebra], Lat., ögonlock.
Palper (palpi), känselspröt, zool., kallas hos insekterna de 2--6-ledade trådar, hvilka sitta fästa en på utsidan af hvardera underkäken (maxilla) nära dess spets, och likaledes ett par å läppen (labium), hvarför de förra vanligen kallas maxillarpalper och de senare labialpalper. Man ser, att insekterna med dessa känselspröt beröra de föremål, som de fatta med sina mundelar, och man har anledning att antaga, att smaksinnet hos dessa djur har sitt säte i palperna. O. T. S.
Palpitation (af Lat. palpitare, rycka, klappa), palpitatio cordis, med., hjertats sjukligt stegrade ryckningar, hjertklappning (se Hjertsjukdomar). F. B.
Pálsson, Gunnar, isländsk skald, lärd, f. 1714, d. 1791, var lektor vid Holums lärda skola och derefter prest i Hjarðarholt. Han vann namn såsom skald och grundlig tolkare af fornnordisk literatur, bl. a. Gunnlögssagan. E. Ebg.
Palsternacka, förvrängning af Lat. Pastinaca Tourn., bot., en ört inom nat. fam. Umbelliferae Juss., kl. Pentandria L., allmänt odlad för sina hvita, tappformiga, köttiga rötter, hvilka ofta användas jämte andra rötter i köttsoppor o. s. v. Palsternackan är en vanligen ganska högväxt ört med glatta stjelkar och blad, hvilkas skifvor äro enkelt parbladigt delade i oftast 4 par äggrunda, grundt flikiga, ojämnt sågade sidoflikar; ändfliken är djupt 3-klufven. Blomflockarna äro mångstråliga, med gula blommor. Den dubbla skalfrukten är elliptisk, sammantryckt och glatt. Den vilda eller vid odlade ställen och vägkanter förvildade palsternackan har träaktig rot. Roten af vår odlade P. sativa L. anses vara urindrifvande. En i Egypten och Syrien inhemsk art, P. sekakul Russ., har särdeles välsmakande rot, som utgör arabernas så högt skattade sekakul, i värde af dem likställd med kinesernas »ginseng». Palsternackans rötter måste noga skiljas från de giftiga rötterna af bolmört (»vild palsternacka»; se Hyoscyamus). O. T. S.
Palteboken, kamer., en samling anteckningar om skånska presterskapets jordagods. Denna i kamerala mål stundom åberopade urkund började utarbetas af de presterliga myndigheterna 1374 till skydd mot adelns och kronofogdarnas anspråk. Originalet förvaras i Kammararkivet. Kbg.
Paludamentum var hos de gamle romarna en mantel, som fältherrar och officerare af högre rang buro ofvanpå rustningen, medan soldaterna hade sagum. Den skilde sig från den senare derigenom att den var större, gjord af finare tyg och vackrare till färgen, antingen glänsande hvit eller skarlakans- eller purpurfärgad. Den sammanfästes på skuldran med ett spänne (fibula), såsom man kan se af relieferna på åtskilliga triumfbågar och pelare, särskildt Trajanus' båge. R. Tdh.
1. Paludan Müller, Kaspar Peter, dansk historiker, född i Kjerteminde d. 25 Jan. 1805, blef teol. kandidat 1827, adjunkt vid Odense skola 1829, öfverlärare derstädes 1843 och rektor i Nykjöbing 1853. År 1872 utnämndes han till professor i historia vid Köpenhamns universitet. Han var 1848--49 medlem, af den grundlagsstiftande riksförsamlingen. P. M. var en af Danmarks mest framstående historiska författare och lika utmärkt genom omfattande lärdom som genom skarpsinnig kritik. Han valde med förkärlek ovanliga ämnen för sina undersökningar, såsom mystiska personer och händelser, och rörde sig ofta med sinnrika gissningar, hvilka han försvarade med kraft och skicklighet. Utom tvänne större skrifter, Grevens fejde (1853--54) och De förste konger af den oldenborgske slægt (1874), utgaf P. M. en mängd afhandlingar: Jens Andersen Beldenak (1837), Cola de Rienzo (1838), Undersögelse om Macchiavel som skribent (1839), Observationes criticae de foedere inter Daniam, Sueciam et Norvegiam icto (1840) -- der han vid belysningen af unionsakten 1397 väsentligen stödde sig på den svenske forskaren K. F. Georgiis granskning af denna urkund --, Er Kong Carl XII falden ved snigmord? (1847; »Carl XII:s död», s. å.), Griffenfelds stigen og fald (1878), Frederik III og Korfitz Ulfeld (1879) samt Studier til Danmarks historie i det 13 aarh. (1869--72) och åtskilliga kritiska bidrag om de äldre källskrifterna till Danmarks historia såsom »Den skibyske krönike» (1858--68), »Saxo» (1877), »Kong Valdemars jordebog» (1874) och om Dansk historiografi i det 18 aarh. (1883). P. M. dog d. 1 Juni 1882. E. Ebg.
2. Paludan Müller, Frederik, dansk skald, den föregåendes broder, född i Kjerteminde d. 7 Febr. 1809, student 1828, väckte stor uppmärksamhet genom sitt romantiska skådespel Kjærlighed ved hoffet (1832) och ännu mera genom sin dikt Danserinden (1833), för hvilken han lånat formen från Byrons poetiska berättelser samt hemtat ämnet, en romantisk kärlekshistoria, ur nutidslifvet. Den lyriska stämningen slår ofta öfver än i satiriskt skämt, än i djupsinniga betraktelser. År 1834 utkom hans lyriska drama Amor og Psyche, hvari han i romantisk anda behandlade en antik myt samt
Källa: Project Runeberg ·
