Sida 722
Podhoraker ...
och klok värdinna, i Samporunorna visar sig vara en driftig försvararinna och en oförsonlig hämnarinna för sitt land. P:s värd omtalas visserligen, och kallas då blott Pohjolainen (»Pohjolabon»), med epitetet »den långe mannen»; men han tyckes icke haft stort anseende hvarken i sitt eget hus eller inom Pohjolafolket. Likväl var äfven han ganska trollkunnig och täflade såsom sådan med Lemminkäinen, som efter P.-bröllopet, till hvilket han för sitt oregerliga lynne icke blifvit kallad, våldgästade i Pohjola. Öfvervunnen i sång, utmanar P.-värden Lemminkäinen till att mäta svärden, hvilken lek dock slutar så olyckligt, att Lemminkäinen slår af hans hufvud »såsom ett rofskaft». Härefter är Louhi ännu mera obetingadt herskarinna i P. -- Såsom det i norr belägna landet förvexlas P. i runorna ofta med Lappland, hvilken föreställning dock torde vara af senare datum, likasom den i en runa gjorda antydningen att innevånarna i P. skulle talat ett annat språk än Kalevalas. De historiska elementen i de gamla runorna häntyda alla på att dessa orter voro bebodda af två olika stammar, men båda hörande till samma finska folk. Till denna idékrets om P. såsom nordlandet höra äfven t. ex. uttrycken Tumma Pimentola (»det dunkla mörkerlandet») och Palentola (»det kylande landet»). Men från att beteckna det mot sångarenas land fientliga landet uppkom lätt föreställningen om ett land, der allt ondt och hemligt-mystiskt hade sitt tillhåll. Så fick P.-folket epiteten Paha valta (»det onda väldet»), Lemmon kansa (»den onde Lempos folk»), Salajoukko (»den hemlighetsfulla skaran») o. dyl. Likväl skildras P. ofta äfven i ljusare färger, särskildt i frierirunorna af Kalevala. Då identifieras P. vanligen med Saari och Päivilä, de i guld strålande lyckliga sagolanden, till hvilka man företog äfventyrliga färder. Denna idékombination torde böra förklaras sålunda, att finnarna föreställde sig norden äfven såsom solens och ljusets hem. Ty i norr går ju den nordiska solen om sommaren till en kort hvila, och i norr synes ju mörkret och kölden om vintern hålla solen i lång fångenskap, hvarifrån hon lösgöres om våren. Deraf torde myterna om att solen och månen gömdes i P:s kopparberg hafva uppkommit, och deraf torde äfven böra härledas berättelsen om Pohjoladottern, den i allt slags guld glänsande »skymningens jungfru» (= solen), som begärdes af Kalevalahjeltarna och slutligen vanns af en bland dem. O. G.
Pohjanma (se nästa art.) l. pojema,< pojaman, en af Chapman konstruerad typ af skärgårdsfartyg. Ett af dessa, bygdt 1775, var 100 fot långt och 20 fot bredt samt låg, fullt rustadt och med 100 mans besättnig, 6 f. djupt. Bestyckningen utgjordes af 4 st. 12-pundiga kanoner, 2 akter- och 2 för-ut i bogen, samt af 4 st. 3-pundiga nickhakar på hvardera sidan. Fartyget framdrefs af såväl segel som åror (14 st. på hvarje sida). Hvarje åra roddes af två man, sittande på bänkar å däcket. Masterna å detta fartyg, hvilket var tackladt som galeas, stodo i kogerskor samt kunde fällas och resas efter behof. R. N.
Pohjanmaa [-ma], finska namnet på Österbotten.
Pohjola. Se Pohja.
Pohl. 1. Karl Ferdinand P., tysk musikhistoriker, f. i Darmstadt 1819, studerade för Sechter i Wien och var organist 1849--55. Han gjorde 1863--66 i London forskningar öfver Haydns och Mozarts vistelse derstädes och utgaf dessa under titeln Mozart und Haydn in London (1867). I anslutning dertill påbörjade han utgifvandet af en utförlig och förträfflig biografi öfrer Joseph Haydn (2 dlr 1875--82), som han dock tyvärr ej hann afsluta före sin död, 1887. P. var sedan 1866 i Wien arkivarie och bibliotekarie vid »Gesellschaft der musikfreunde», hvars historia och konservatorium han beskref (1871). Af hans öfriga skrifter namnes Zur geschichte der glasharmonika (1862). -- 2. Richard P., tysk musikskriftställare, f. i Leipzig 1826, studerade naturvetenskap, filosofi och musik, vistades som lärare i Graz, Dresden och Weimar, hvarest han trädde i lifligt umgänge med Liszt, utgaf med F. Brendel 1856--60 »Anregungen für kunst und wissenschaft», deltog i redaktionen af »Neue zeitschrift für musik» samt flyttade 1864 till Baden-Baden såsom redaktör af »Badeblatt». P. hör till de mest fanatiske anhängarna af den nytyska riktningen. Han är specielt lisztian och har derigenom trädt i opposition mot de nationelt exklusive Wvagneristerna i Tyskland (Tappert, Marsop m. fl.), hvilka numera ej vilja veta af att Liszt nämnes vid sidan af Wagner. P. har utgifvit Akustische briefe für musiker und musikfreunde (1853), Richard Wagner (1883), Franz Liszt (s. å.), en öfversättning af Berlioz' skrifter m. m. A. L.
Pohto, Matts, finsk boksamlare, f. 1817 i södra Österbotten, hade en tid sitt lefvebrödaf att vandra omkring såsom bokförsäljare och bokbindare. Småningom fattade han en sådan kärlek till gammal literatur, att han ofta för sina försäljningsartiklar eller för sitt arbete icke begärde någon annan ersättning än en gammal bok eller ett gulnadt bokblad, som han fann i någon vrå, och hvars rätta plats han med sitt starka minne lätt fick reda på. Sedan P. genom denna sin verksamhet blifvit känd, kom han i beröring med F. W. Pipping, som af honom fick månget bidrag till sin »Förteckning öfver i tryck utgifna skrifter på finska.» Då han en gång i bibliografiskt syfte begaf sig till trakterna kring finska gränsen mellan Ladoga och Finska viken, blef han lönmördad, 1857. I sitt testamente skänkte P. sina värdefulla samlingar (mest finska böcker från den svenska tiden) till Helsingfors universitet samt till Kuopio, Åbo och Viborgs gymnasier att delas så, att med hvarje bibliotek skulle införlifvas de böcker, som der saknades. O. G.
Poi, Ital., musikt., sedan, derefter. Poi la coda, derefter (tages) codan; poi segue, sedan följer .... A. L.
Poikile (Poikile stoa). Se Stoa.
Poil de chèvre [påa'll ds sjävör], Fr., »gethår», ett annat namn för mohair (se d. o.).
Poilly [påaji'], François de, fransk kopparstickare, f. 1622, d. 1693, begaf sig 1639 till Paris, der han egnade sig åt gravyren. Hans
Källa: Project Runeberg ·
