Sida 721
Podhoraker ...
Ingelgren (sign. I.), Hedborn, Sondén (sign. S**), Ling, Geijer (sign. G--E; med »Den lilla kolargossen» o. a. stycken), A. A. Afzelius (A--z--), Börjesson (B***n), K. F. Dahlgren (--l--n.), A. Fryxell (»Fr.»), friherrinnan d'Albedyhll, Nicander (»N--r»), Palmaer (»Henrik») samt skaldinnan »Euphrosyne», A. A. Grafström (»Gfm») och K. von Zeipel (»Carl»), hvilka tre sistnämnda bidrogo med en mängd poem. Musikbilagor, som innehöllo sångkoinpositioner af Haeffher, Geijer m. fl., medföljde vanligen. Af allmänheten mottogs kalendern välvilligt. Årg. 1812--13 utgåfvos i ny reviderad uppl. 1816 och i 3:dje uppl. 1824; af årg. 1814-15 utgafs en ny uppl. 1817.
Pogge, Paul, tysk forskningsresande, f. 1839 i Mecklenburg-Schwerin, d. 1884 i Loanda, deltog från 1874 i tyskarnas forskningsarbete i Central-Afrika samt framträngde från Angola genom riket Lunda till Muata Jamvos rike (Dec. 1875). Sedan denne nekat honom att fortsätta färden, vände P. i April 1876 hemåt och utgaf Im reiche des Muata Jamvo (1880), men anträdde Jan. 1881, med samma utgångspunkt, en ny expedition, å hvilken han i April 1882 nådde Njarigve (öfre Kongo). Hans kamrat H. Wissmann utsträckte derifrån färden tvärs igenom verldsdelen, men P. återvände på den redan tillryggalagda vägen samt upprättade i Mukenges hufvudstad, v. om Lulua, en station (Luluaburg).
Poggendorff, Johann Christian, tysk fysiker, f. 1796, d. 1877, blef 1834 e. o. professor vid universitetet i Berlin. Hans förnämsta vetenskapliga rön rörde principerna för multiplikatorns användning (i tidskriften »Isis» 1821) och spegelafläsningen (1827). Efter Gilbert öfvertog han 1824 redaktionen af »Annalen der physik und chemie», hvars utgifning sedan 1877 fortsattes af G. Wiedemann. Ett monumentalt och särdeles pålitligt arbete har P. lemnat i Biographisch-literarisches handwörterbuch zur geschichte der exacten wissenschaften (2 bd, 1858--63), hvilket verk meddelar underrättelser om 8,400 naturforskare.
Poggio-Bracciolini [på'ddsjå-brattjålini], Gian-Francesco (Lat. Poggius), italiensk humanist, f. 1380 i Terranuova nära Florens, var sekreterare vid påfliga kurian 1403--1452 samt utnämndes 1453 till republiken Florens' kansler och historiograf. Död 1459. Under oförtrutna forskningsresor i flere land drog P. fram i dagen okända manuskript af en mängd antika författare, bl. a. Quintilianus, Valerius Flaccus, Vitruvius, Lucretius, Cicero (8 tal). Sjelf skref han på ett mera ledigt än smakfulländadt latin skrifterna De fortunae varietate urbis Romae (utg. 1723), Facetiae (1470, flere uppl.; en samling slippriga småberättelser med skarp satir mot munkar och prester), Historia urbis Florentiae ab anno 1350--1450 (tr. 1476) samt retoriska afhandlingar öfver hyckleri, girighet, adelskap, lifvets eländighet, m. m. Till skaplynnet uppbrusande och högmodig, låg P. i ytterst grofkorniga fejder med andra lärde. Hans arbeten utgåfvos 1538 och »Poggiana» i 2 bd 1720.
Pogodin [pagadjin], Michail Petrovitj rysk författare, f. 1800 i Moskva, professor rysk historia vid universitetet derst., d. 1873, författade i sin ungdom halft sentimentala, halft realistiska berättelser ur lifvet, som äro tämligen svaga. Tillsammans med Sjevyrev utgaf han på 1840- och 1850-talen tidskriften »Moskvitianin», som ej var utan en viss betydelse. I den gjorde sig P:s panslavistiska och slavofila ståndpunkt gällande. Af vigt för de slaviska idéernas utveckling är hans brefvexling med framstående representanter af andra slaviska folk (brefven till P. äro utgifna af Popov, Moskva 1879--80). Hans ställning i historiska frågor är ofta oklar. I frågan om ryska rikets grundläggning är han emellertid afgjordt normannist och hade i detta ämne 1860 en offentlig disputation i Petersburg med Kostomarov. P. egde en betydlig handskriftssamling. En samling af hans skrifter: Izsledovanija, zametjanija i lektsiji, utkom i 7 bd 1846--56. Hans biografi är skrifven af Barsukov (1:sta h. 1888). Lll.
Pogóst, R. [ryskt uttal pagå'st], socken. I östra Finland och i Ingermanland var under den svenska tiden pogosten ett led icke blott i den kyrkliga förvaltningen, utan äfven i den civila, i det att den utgjorde en underafdelning af ett fögderi, ett slottslän o. s. v.
Pogostemon, bot. Se Patchouli.
Pogson [på'gsön], Norman Robert, engelsk astronom, f. 1829, sedan 1860 direktor för observatoriet i Madras, är känd bl. a. som upptäckare af flere plarietoider.
Pohja (Pohjola), Finsk mytol. Pohja betyder egentligen »botten». Till följd af att finnarna fordom hade sina boningar placerade med dörren mot söder, kom pohja att beteckna det mot bottnen af boningen belägna väderstrecket, d. v. s. norr, norden. I de gamla finska runorna betecknar P. det norr om Kalevala belägna landet, som i början var rikt, hvarför Kalevalahjeltarna der sökte slägtskapsförbindelser, men hvars makt sedan bröts genom bortröfvandet af Sampo, hufvudkällan till dess välstånd. Förnämligast var det dock P:s utomordentligt sköna dotter, »landets pris och vattnets prydnad», »nattens dotter, skymningens jungfru», som lockade alla tre hufvudhjeltarna från Kalevala att begära henne till äkta. Ehuru flickans moder gynnar den vise Väinämöinen, lyckas dock den kunnige Ilmarinen, förnämligast genom Sampos smidande, att vinna P.-dotterns bevågenhet och hand, hvarefter i P. firas ett storståtligt bröllop, det i runorna vanligen s. k. Päivilä-bröllopet. Men sedan den olycksfödde Kullervo bragt Ilmarinens gemål till undergång och Ilmarinen förgäfves sökt få i hennes ställe den yngre P.-dottern, blir det slut med vänskapen mellan P. och Kalevala. Det förstnämnda blir det mot sångarenas hemland fientliga landet samt skildras i mycket mörka färger, i synnerhet sedan förlusten af Sampo bragt dit »nöd och brödlöst lif». Fientligheterna mot Kalevala fortsättas dock, ehuru utan framgång, en tid bortåt af Louhi, hvilken, likasom hon i frierirunorna var en öm moder
Källa: Project Runeberg ·
