Sida 720
Podhoraker ...
1837 flere gånger fängelsestraff för sin politiska frisinthet och var 1848, under den kortvariga konstitutionella regimen, några månader konungariket Neapels undervisningsminister. 1850 dömdes han jämte flere medanklagade skyldig till deltagande i det italienska enhetssträfvandet, hvilken dom, jämte den hårda behandling, för hvilken fångarna utsattes, föranledde Gladstone att vältaligt gripa till pennan mot tyranniet i Neapel. 1858 beslöts straffets utbyte mot deportation till Amerika, men P. lyckades att jämte medföljande olyckskamrater blifva landsatt i England. 1859 års händelser kallade honom till Turin och satte honom snart i stånd att återvända till Neapel samt i det italienska parlamentet verksamt bidraga till Italiens politiska pånyttfödelse. -- P:s broder Alessandro P., f. 1802, vann ett namn genom sina glödande patriotiska dikter (Poesie edite e postume, 1852) och sårades till döds under försvaret af Venezia 1848.
Poesi (Grek. poiesis, egentl. frambringande, skapelseakt), diktning, skaldskap; diktkonst, skaldekonst, fantasiens konkreta och konstnärliga skapelser i ett af känsla genomträngdt, rytmisk-metriskt språk; verskonst; arbeten på vers, ett lands literatur i bunden form (mots. prosa); den för äkta skaldekonst utmärkande stämningen, fantasirikedom och innerlig känsla; någon i naturen, konsten eller själslifvet sig företeende skön egendomlighet, som osökt framkallar en poetisk stämning. Se vidare Skaldekonst. -- Poesier, smärre skaldestycken, versstycken, dikter.
Poésies fugitives [påesi fysjiti'v], Fr., »flyktiga smådikter», ett slags lyrik, som odlades med förkärlek af franska skalder under större delen af 1700-talet och hos sina idkare endast förutsatte förmågan att i ledig versdrägt kläda en god eller slående tanke (i form af epigram, rimbref o. dyl.). På detta område utmärkte sig främst Voltaire och Piron.
Poet (Lat. poeta, Grek. poietes, egentl. frambringare, skapare), skald, diktare; rimsnidare, versmakare. -- Poetisera, göra vers, dikta. -- Poetisk, som tillhör eller öfverensstämmer med skaldekonsten; på vers, i bunden form; som eger den för skaldekonsten egendomliga skönheten i språk och lyftningen i inbillningskraft; skalde-, skaldisk; som har anlag eller känsla för skaldekonsten; som är (i god eller klandrande bemärkelse) utmärkande för poeter i allmänhet.
Poeta laureatus, Lat., »lagerkrönt skald», hofskald. Sedvänjan att vid offentliga fester bekransa skalder med lager öfvergick från de grekiska nationalspelen till romarna och återupptogs för en tid af de tyske kejsarna på 1100-talet samt uti Italien på 1200-talet. Petrarcas lagerkröning på Kapitolium är ryktbar. Maximilian I krönte Ulrich von Hutten, men förringade sedermera värdet af detta slags utmärkelse genom att låta äfven hofpfalzgrefvarna utdela den. Bland lagerkrönta skalder af större betydenhet märkes Opitz. I Frankrike utdelades åt poeter titeln »kunglig skald» (poeta regius), tills Franska akademien instiftades. Den förste poet-laureate [poit låriet] i England våren John Key, under Edvard IV (d. 1483), och värdigheten har derstädes bibehållit sig till närvarande tid. Innehafvaren tillhör regentens hofstat och uppbär en mindre årslön. Fordom (till Georg III:s senare regeringsår) var han pligtig att dikta ett ode till hvarje konungens födelsedag samt besjunga nationella segrar. Värdigheten har innehafts af bl. a. Ben Jonson, Dryden, Colley Cibber, Th. Warton, Southey, Wordsworth och (sedan 1850) Tennyson.
Poetast (Ital. poetastro), dålig poet, versmakare, usel rimmare.
Poetik, läran om skaldekonstens väsende och arter. Poetiken bör utgöra en framställning af det skönas och konstens natur, skaldekonstens ställning till de bildande konsterna samt till musiken och prosan, de poetiska krafterna och grundriktningarna, skaldekonstens teknik (om det poetiska uttryckssättet, bilder och figurer, verslära m. m.) samt poesiens arter (lyrik, epik och dramatik). Den äldsta poetik är Aristoteles' fragment »Peri poietikes», utmärkt i synnerhet vid utredningen af tragediens väsende samt af skilnaden emellan epik och dramatik. Horatius' »De arte poetica», i bunden form, håller sig mer på ytan och innehåller hufvudsakligen goda vinkar i tekniskt afseende. Den efterbildades i nyare tid, bl. a. i Boileaus »L'art poétique» (1674), med dess precisa särskiljanden af olika diktslag, samt Popes »Essay on criticism» (1711), som innehåller sunda yttranden om poesiens väsende. Från samma period märkes Gottscheds »Versuch einer kritischen dichtkunst» (1730). Värderika poetiker i en nyare tids anda äro Carrières »Das wesen und die formen der poesie» (1854) samt Gottschalls »Poetik» (1858; 5:te uppl. 1882). Rika bidrag till poetiken innehållas strödda i Lessings, Herders, Göthes, Schillers och Jean Pauls skrifter samt, delvis systematiseradt, hos de store tyske filosoferna och estetikerna sedan slutet af 1700-talet, särskildt i Hegels »Aesthetik» (afdeln. om poesien). Den äldsta skandinaviska poetik är den yngre eddan (se Edda), och de första försök till en svensk poetik äro mäster Mattias' »Poetria» (från 1300-talet) samt Andreas Arvidis »Manuductio ad poesin suecanam» (1651).
Poetisk. Se Poet.
Poetisk kalender utgafs i Upsala af skalden P. D. A. Atterbom 1812--22 med ett prydligt band i litet fickformat till hvarje nyår, efter förebilden af de tyska »Musen-almanachen», och utgjorde efter »Phosphoros» organet för de nyromantiske skaldernas vittra alstring, men hugnades äfven med bidrag af skalder, som stodo utom Nya skolan. Bland Atterboms egna bidrag till kalendern framstå »Blommorna» (en tredjedel af denna sedermera utvidgade diktkrans; i arg. 1812), »Fågel blå» (i årg. 1814), folkdiktsamlingcn »Nordmansharpan» med företal (1816), »Vandringsminnen» (1820) och »Recensionsblommor» jämte »Fridsrop» (1821), att icke räkna flere skarpt polemiska företal. Palmblad införde bl. a. sina noveller (de egentl. första inom svenska literaturen). Bland de öfrige vitterlekarena i kalendern märkas Hammarsköld,
Källa: Project Runeberg ·
