Sida 719
Podhoraker ...
öfverretade nervsystem. På en resa från de södra staterna fick han hjerninflammation och afled d. 7 Okt. 1849 på lasarettet i Baltimore. -- P:s moraliska och literära personlighet har blifvit på ett exempellöst sätt vanställd för efterverlden, i det att hans bittre fiende, den literärhistoriske skribenten R. Griswold, tillskansade sig uppdraget att teckna hans lefnad och bibragte allmänheten den föreställningen att P. var en från ynglingaåren af utsväfningar ruinerad, halft otillräknelig person, som under ljusare mellanstunder slängde ned på papperet sina vildt fantastiska ingivelser. Griswolds lögnväfnad sönderrefs först af engelsmannen J. Ingram, som gifvit en sann bild af P. i den 1874--75 utgifna uppl. af hans arbeten (4 bd) och sedermera i en längre biografi öfver honom. I verkligheten var P. en mångsidigt kunskapsrik och klassiskt bildad man med omutlig uppfattning af konstens helgd, en den mest ideelt anlagde, finkänslige, ridderlige och magnetiskt fängslande personlighet. Men en inrotad melankoli hindrade honom att med frisk blick skåda lifvet och gaf hans inbillningskraft en nyromantisk dragning till de hemska, gåtfulla sidorna hos naturen och menniskosinnet. Hans berättelser utgöra en fortgående, ytterst skarp analys af själslifvet i dess egendomligaste skiftningar. Ingen har bättre förstått att logiskt hoplänka en orsakskedja, göra det overkliga sannolikt, gjuta en mörk kolorit kring det hela samt spänna läsarens intresse; ingen har noggrannare beräknat effekterna eller vinnlagt sig mera om stilens klarhet. I sådana noveller som The murders in the rue Morgue, The mystery of Marie Rogêt, The gold-bug och The purloined letter låter han mensklig kombinationsgåfva fira triumfer. I andra gifver han uppskakande skildringar af samvetets dom, omenskliga dåd och lidanden, dödens fasor och graf vens hemligheter. Somliga af P:s berättelser (The narrative of Arthur Gordon Pym, The adventure of one Hans Pfaall, A descent into the Maelström) hafva uppenbarligen gifvit mönstret till Jules Vernes psevdo-vetenskapliga romaner. I bunden form diktade P. mera sällan. Emellertid är hans underbara skaldestycke The raven (1845; »Korpen», öfvers. af V. Rydberg) oöfverträffadt i kraftig stämning och versifikatorisk konst, liksom The bells utgör höjdpunkten af onomatopoetisk talang. Hans öfriga bisarra poem äro hufvudsakligen kärleksdikter i en själsren anda. I sina kritiker öfver samtida amerikanska och engelska författare gick P. till väga med sällspord grundlighet och oräddhet, hvarigenom han fick fiender i mängd. Året före sin död utarbetade han en snillrik kosmogonisk undersökning, Eureka. -- P. anses af många vara Amerikas yppersta skaldegeni. Af hans berättelser hafva i svensk öfvers. utkommit samlingarna »Underliga historier» (1881) och »Valda noveller» (1882). E. F-t.
Poecilopoda (pesi-; af Grek. poikilos, brokig, och pus, fot), enligt vissa zoologer en underordning af Entomostraca (se Kräftdjuren), omfattande 2 grupper: Merostomata (se d. o.) och Palaeadae. Se vidare Limulus. B. L-n.
Poel (Pöl), en till Mecklenburg-Schwerin hörande ö i Östersjön n. om Wismarbukten, har en areal af 37 qvkm. med 2,167 innev. (1880). I westfaliska freden (1648) afträddes ön, som bildade ett särskildt amt, till Sverige, utgjorde 1654--89 en del af drottning Kristinas underhållsland samt lemnades 1803 jämte Wismar och Neukloster af Gustaf IV Adolf på 100 år till hertigen af Mecklcnburg-Schwerin såsom säkerhet för ett lån å 1,250,000 rdr Hamb. banko. Bruttoinkomsterna af P. gingo under svenska tiden till något öfver 4,600 rdr.
Poelenburgh [pöulenbörch], Cornelis, holländsk målare, f. i Utrecht 1586, lärjunge af A. Bloemaert, slöt sig i Rom till den tyske målaren Elsheimer både som landskapsmålare och i de figurer, med hvilka han lifvade sina landskap. Redan i Italien blef han berömd -- af hans ungdomsarbeten finnas 21 i Pal. Pitti i Florens --, och i Holland grundlade han efter sin hemkomst en riktning, som kan spåras i hela dess efterföljande konst. Han var 1627 åter i Utrecht, lefde 1650 i London, men var 1664 förman för målaregillet i sin fädernestad, der han dog 1667. P:s framställning var i början kall och torr, men blef efter hans hemkomst varmare och mera saftig. Han målade landskap, oftast från Roms omgifningar, med figurer hemtade dels ur bibeln, dels ur den antika mytologien. Af bibliska bilder må nämnas: Adam och Eva utdrifvas ur paradiset (i Amsterdams Rijksmuseum), Tobias' historia (i Dresden och Köpenhamn), Abraham och Hagar (i Louvre), Kristus på korset, mera sällsynt ämne (i Petersburg), Kristi födelse (i München), Flykten till Egypten (i München) m. fl. Oftare insatte han i sina landskap antika figurer, kostymerade eller nakna, såsom Diana och hennes nymfer, Nymfer och satyrer (flerestädes), Parnassen (i Dresden), Gudarnas församling (i Köpenhamn), Europas bortröfvande (i Schwerin) o. s. v. Men hälst framställde han som staffage helt enkelt nakna figurer, mest qvinnor, sittande i gröngräset eller badande, och hade synbarligen sin glädje af att skildra den nakna menniskokroppen ute i naturen under en klar, solig himmel. Sådana bilder, åt hvilka man gifvit benämningen »arkadiska landskap», finnas på flere håll (i Dresden, Amsterdam, Paris). Äfven Sveriges Nationalmuseum eger en sådan: Badande qvinnor i ett landskap. I det hela anses 150 taflor af hans hand finnas i behåll. C. R. N.
Poem (Grek. poiema, egentl. det gjorda, det danade), dikt, qväde, skaldestycke.
Poenalism [pena-], oriktig form för pennalism (se d. o.).
Poena talionis [pena], Lat., straff, som innefattar en vedergällning af lika med lika (»öga för öga, tand för tand»). Se Jus talionis.
Poenitentiarius [pen-], Lat. (af poenitentia, bot), ämbetsnamn på prest, som har till särskildt åliggande att höra bikt (se d. o.) och pålägga bot.
Poephagus. Se Grymtoxen.
Poerio, Carlo, baron, italiensk politiker, f. i Neapel 1803, d. i Florens 1867, utstod sedan
Källa: Project Runeberg ·
