Sida 122
Olynthos ...
vilda stamkrig, som på sommaren 1842 uppfyllde dessa trakter med sina ohyggligheter. 1848 var O. den militäriske ledaren af den turkiska kår om 23,000 man, som inryckte i Valakiet för att under samverkan med ryssarna dämpa den nationella frihetsrörelsen i Donau-furstendömena. Okt. 1850-April 1851 återställde han genom flere segrar, särskildt efter intagandet af fästningen Bihac, lugnet i det upproriska Bosnien och började i Dec. 1852, med 60,000 man och efter en af honom skickligt uppgjord plan, krigsoperationer mot Montenegro, hvilka dock redan i Jan. 1853 afbrötos till följd af Österrikes hotande hållning. Sistn. år öppnade O. det s. k. Krimkriget genom att öfvergå Donau, besätta Kalafat och vid Oltenizza (d. 4 Nov.) tillbakadrifva de till antalet öfverlägsne ryssarna. Han nödgades dock åter draga sig tillbaka s. om floden, hvarefter han med omvexlande lycka der sysselsatte en stor del af den ryska styrkan och särskildt, med framgång, bemödade sig om att stödja det på våren 1854 belägrade Silistria. Efter krigsskådeplatsens förflyttning till Krim tillbakaslog O. der d. 17 Febr. 1855 med omkr. 25,000 man turkar ett ryskt anfall vid Eupatoria. I Nov. s. å. sattes han i spetsen för ett infall i ryska Transkaukasien, genom hvilket sultanen hoppades dels förmå de kaukasiska bergsfolken till resning mot ryssarna, dels undsätta det belägrade Kars. Detta företag misslyckades emellertid, och O. sattes efter krigets slut i disponibilitet. 1857 utnämndes han till ståthållare i Irak Arabi (Bagdad), men förfor med en så i ögonen fallande despotism, att han 1859 afsattes och förvisades till Kutahia. Nya oroligheter i Balkan-halföns vestliga delar gjorde honom dock snart ännu en gång behöflig derstädes, hvarvid han bragte furst Nikita af Montenegro i sådant trångmål, att denne måste afsluta en för Porten gynsam fred (1862). O. blef derefter öfverbefälhafvare för 3:dje turkiska armékåren (i Sjumla). 1867 sändes han att undertrycka det allvarsamma upproret på Kreta samt lyckades betvinga sandjaket Sfakia, men förfor med sådan grymhet mot de öfvervunne, att han måste återkallas. Han dog i Konstantinopel 1871.
Omer Vrionis l. Vriontes (mindre riktigt Vrione), albanesisk krigshöfding, trädde 1809 i tjenst hos Ali pascha af Janina. Han sattes af denne till pascha i Berat, men svek honom 1820, då sultan Mahmud II grep sig an med att tukta Ali. 1821 stod O. såsom turkisk general i fält mot de upproriske grekerna, utnämndes 1822, efter Alis undergång, till pascha af Janina och lyckades på sommaren s. å. -- efter grekernas nederlag vid Peta -- tvinga sulioterna att för alltid lemna sin hembygd i södra Epirus. Deremot belägrade han förgäfves i två månader Missolonghi (7 Nov. 1822--12 Jan. 1823). Efter nya fruktlösa krigsoperationer på detta håll förflyttades han 1825 till Saloniki. I kriget med Ryssland 1828 framträdde han ännu en gång på skådeplatsen -- vid Sjumla --, mera ådagaläggande den tappre soldatens än den talangfulle högre officerens egenskaper.
Omfacit, miner., en gräsgrön till lökgrön pyroxén, som förekommer i runda korn eller i kortstängliga aggregat, hopvuxna med ett grönt hornblende (smaragdit), och bildar tillsammans med granat bergarten e k logi t. Kristallsystemet är monoklint. Egentl. vigt 3,2--3,3. Omfaciten består till hufvudsaklig del af ett silikat af lerjord, jern, talk och kalkjord samt förekommer i Fichtelgebirge, Kärnten, Steiermark och Tyrolen. Ant- Sj.
Omfale. Se Herakles, sp. 1074.
Omfaiocele (af Grek. omfalos, nafle, och kele, svulst), nafvelbråck (se d. o.).
Omfalopsykiter (af Grek. omfatos, nafle, och psyche, själ), en annan benämning på sekten hesykaster (se d. o.).
Ominös (af Lat. ominosus, af omen; se d. o.), som innebär en varsel; betydelsefull, olycksbådande.
Omistande gods, omistande orter, kamer. Se Förbjudna orter.
Omkastningsmetoden, fys. Se Återkastningsmetoden.
Omljud (T. umlaut) 1. öfvergångsljud, språkv., den inom de germanska språken mycket vanliga företeelsen att en vokal förändras till större likhet med en annan, i dess granskap befintlig vokal (eller halfvokal). Omljudet kan vara, alltefter den verkande orsaken, a-, i- eller u-omljud. A-omljudet är till tiden äldst (redan förhistoriskt) och uppträder i alla forngermanska språk utom gotiskan. Det inträder hos vokalerna i och u, hvilka genom ett följande a förvandlas till resp. e (æ) och o, t. ex. Fornsv. genit. slæþa till sliþi (sedan äfven slæþi genom påverkan af genitiven), släde; Isl. genit. sonar till sunr (sedan äfven sonr), son. -- I-omljudet visar sig likaledes i alla germanska språk utom gotiskan och dels i förhistorisk tid, då e genom ett följande i eller j förvandlades till i, t. ex. Isl. miðja, midja (jfr Lat. medius, mellerst), dels i historisk tid (omkr. 700--1200), då a, o, u genom följande i (j) förvandlades till resp. e (æ), ö (ø), y, t. ex. Fornsv. vaelia, välja, af val, möti, möte, af mot, synir, söner, af sun. -- U-omljudet deremot är inskränkt till de fornnordiska språken (i Angelsachs. förstås emellertid med u-omljud ungefär detsamma, som i de nordiska språken kallas »brytning»; se d. o.) och till tiden för sitt inträdande något yngre än i-omljudet (således omkr. 800--1000). Vid u-omljud förvandlas a, e (æ), i genom ett följande u (w) till resp. å (i Isl. skrifvet o, i Fornsv. o), ö (ø), y, t. ex. Sv. någon (D. nogen, Isl. nokkorr), af nokvar; D. nøgen (Isl. nøkkviðr), naken; Sv. trygg, af *triggw (Got. triggws). -- Alla nu anförda omljud äro regressiva (tillbakaverkande), d. v. s. den vokal (eller halfvokal), som utöfvar inflytandet, står efter den, som mottager detsamma. Mera sällan förekommer progressivt (framåtverkande) omljud, då ställningen är den omvända, t. ex. då i Fornsv. a och o i betonad stafvelse öfvergå till æ och ö omedelbart efter j, såsom i hjärta, björn för äldre hiarta, biorn. Ad. N-n.
Omloppstid. 1. Astron., den tid, som en kring en annan kretsande verldskropp behöfver
Källa: Project Runeberg ·
