Förgrening (Lat. ramificatio, af ramus, gren), bot., uppkommer derigenom att kärlknippen vika sig ut från bildningsväfnaden (cambium) och jämte blad (appendikulära organ) i anlag bilda i bladvinklarna knoppar, grenknoppar, hvilka sedan under vegetationstiden utväxa till grenar (sekundära axelorgan). I regeln utvecklas grenarna från knoppar i bladvinklarna; men genom bildning af s. k. adventiv-knoppar ("tillkomst-knoppar"), hvilka kunna utvecklas öfverallt å den dikotyledona stammen samt äfven å en del rötter, kunna grenskott bryta fram på andra ställen än från bladvinklarna. Förgreningen kan vara regelbunden eller oregelbunden. Bland regelbundna förgreningar märkes den gaffelformiga (dichotoma), som uppkommer då två motsatta knoppar vid spetsen af en, vanligen genom en blomma, afslutad axel utvecklas till ungefär lika stora grenar, hvilka i sin ordning på samma sätt afslutas och utsända två nya grenar o. s. v. Det trestråliga blomknippet visar ett annat exempel på en regelbunden förgrening. Hos barrträden förekommer oftast en vackert regelbunden utveckling af grenar genom knoppar, som sitta i krans omkring stammens toppskott. Hos monokotyledoner är förgrening mera sällsynt, hvilket beror derpå att de knoppar, som finnas i bladvinklarna, mindre ofta komma till utveckling, sannolikt i samband med anordningen af kärl och cambium. O. T. S.
Nordisk familjebok · första upplagan
Förgrening
Ämne: Växtdelar och botanisk morfologi · Växter och botanik
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 679 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗