Förgyllning, tekn., konsten att med ett mycket tunt lager af guld öfverdraga ytan på föremål af jämförelsevis obetydligt värde, för att gifva dessa ett dyrbarare utseende samt förläna dem större förmåga att motstå inverkan af luft och fuktighet. Den kan utföras på flere olika sätt, alltefter egenskaperna hos de föremål, som skola förgyllas, och afsigten med förgyllningen. -- Det säkerligen äldsta förfaringssättet bestod uti att guldet uthamrades till tunna plåtar, hvilka direkt fästes på det föremål, som skulle prydas. Det är klart, att till detta slags förgyllning en jämförelsevis stor mängd guld skulle erfordras, och att densamma derför skulle blifva mycket dyrbar. Till följd af guldets utomordentliga tänjbarhet lät emellertid denna primitiva metod förbättra sig ända derhän, att den ännu i våra dagar finner användning. Föremål af trä, sten, gips o. d. förgyllas nämligen i allmänhet på sådant sätt, att de, efter att först hafva öfverdragits med en blandning af linoljefernissa, blyhvitt och terpentin (eller lim och krita), beläggas med bladguld, som ju ej annat är än uthamrade guldplåtar, om ock dessas tjocklek stundom ej är mer än 1/12000 mm. Guldbeläggningen skyddas sedan genom ett tunt lager af fernissa. Denna metod nyttjas stundom äfven vid förgyllning af metallföremål. Starkare förgyllning af sådana erhålles genom den s. k. pläteringen, som utföres så, att plåt af mässing eller koppar belägges med guldbleck, hvarefter båda sammanpressas och få passera genom ett valsverk. Derigenom fastna båda metallerna fullständigt vid hvarandra. Den sålunda med ett öfverdrag af guld försedda metallen nyttjas hufvudsakligen till fabrikation af bijouterier o. d. samt går i handeln under namn af Talmil. Tallois-guld, som innehåller ungefär 1 proc. guld. Vanligen förgyllas emellertid metallföremål genom varm, kall, våt eller galvanisk förgyllning. -- Vid varm förgyllning (bränn-förgyllning), som företrädesvis nyttjas på brons-, mässing- och silfverföremål, ingnides den först väl rengjorda metallytan med ett amalgam af 2 delar guld och 1 del qvicksilfver; derefter upphettas föremålet, hvarvid nästan allt qvicksilfret förflyktigas. Det återstående guldöfverdraget kan efter behag göras glänsande, genom polering med agat, eller matt, genom upphettning med en blandning af alun, koksalt och salpeter (hvarvid utvecklas klor, som angriper guldet) samt neddoppning i kallt vatten. Skall förgyllningen hafva en mera rödaktig färg, så öfverdrages föremålet efter qvicksilfrets aflägsnande med smält glödvax l. förgyllarevax (en blandning af spanskgröna, alun, bolus l. jernoxid och vax) samt upphettas öfver koleld, hvarvid ur spanskgrönan utreduceras litet koppar, som legeras med guldet i förgyllningen. -- Vid kall förgyllning ingnidas föremålen (koppar, mässing, silfver) med en blandning af cyanguldkalium och krita eller vanligare med kol och fint fördeladt guld, hvilken senare blandning erhålles genom förbränning af i guldkloridlösning dränkta linnelappar. -- Förgyllning på våta vägen kan ske genom att koka föremålen med en utspädd lösning af guldklorid och soda eller pottaska. Äfven lösningar af guldklorid och natriumpyrofosfat, af cyanguldkalium o. s. v. användas. Föremål af jern och stål förkoppras före förgyllningen, eller ock kunna de efter etsning med salpetersyra förgyllas med en lösning af guldklorid i eter. -- Om galvanisk förgyllning se Galvanoplastik. -- Förgyllning på glas och porslin åstadkommes medelst påläggning af fint fördeladt guld, blandadt med basiskt vismutnitrat, blyhvitt eller borax och utrördt med terpentin, gummivatten e. d., hvarefter föremålen brännas i ugn och poleras. Mindre hållbar förgyllning erhålles genom påläggning och inbränning af med svafvelbalsam utrifvet knallguld. Förgyllning på glas kan äfven åstadkommas med en blandning af guldklorid, ammoniak och citronsyra. S. J-n.
Nordisk familjebok · första upplagan
Förgyllning
Ämne: Metallers egenskaper och bearbetning · Mynt, metaller och metallhantverk
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 679–681 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗