Förmögenhetsskatt

Förmögenhetsskatt, finansvet., en term, som tages i tvänne bemärkelser, i det den betecknar dels en sådan skatt, hvars storlek är proportionel mot de skattskyldiges förmögenhet eller någon del deraf ("förmögenhet" här tagen i motsats till inkomst, alltså i en betydelse analog med "kapital"), dels, i reel bemärkelse, en skatt, hvars betalning ej kan bestridas ur den beskattades inkomst, utan till hvars erläggande en del af hans ursprungliga förmögenhet (i nyssnämnda betydelse) måste tillgripas. En förmögenhetsskatt i förra bemärkelsen, kan vara, men behöfver icke vara en förmögenhetsskatt äfven i den senare. Sä är t. ex. förhållandet med allmänna bevillningen för fast egendom efter II art. (Jfr Allmän bevillning.) Dennas storlek bestämmes efter fastighetsvärdets storlek; men lagstiftarens afsigt har varit att skatten skall kunna bestridas ur den skattskyldiges inkomst, och denna afsigt vinnes, enligt regeln, emedan nämnda skatt är ganska låg och öfriga skatter i allmänhet ej så höga, att de tvinga den beskattade att för ifrågavarande skatts betalning tillgripa någon del af sin förmögenhetsstam. Höjdes fastighetsbevillningen i någon betydligare grad, samtidigt med att öfriga skatter förblefve oförminskade, skulle det kunna hända, att den, trots lagstiftarens afsigt, i verkligheten blefve en reel förmögenhetsskatt. Detsamma gäller for öfrigt om alla skatter, äfven t. ex. allmän bevillning för inkomst af kapital och arbete efter II art., hvilken enligt lagstiftarens mening ej i något afseende bör blifva en förmögenhetsskatt, emedan inkomsten är afsedd att vara såväl den måttstock, efter hvilken nämnda skatts storlek skall bestämmas: som den källa, hvarur den skall betalas. Förhållandena kunna nämligen tänkas vara sådana (t. ex. om denna inkomstbevillning vore särdeles hög, andra skatter stegrats o. s. v.), att äfven denna s. k. inkomstskatt (se d. o.) faktiskt blefve en förmögenhetsskatt i reel bemärkelse. De nu nämnda slagen af skatter äro dock endast undantagsvis förmögenhetsskatter i reel bemärkelse. Deremot finnas andra, som lättare blifva sådana, såsom arfsskatter (hvilka i synnerhet vid arfs ofvergång till aflägsnare slägtingar kunna vara ganska stora), skatter å gåfva och föryttring af fast egendom m. fl. Äfven med afseende å dylika skatter gäller, att det bl. a. äfven beror på deras storlek, huruvida de blifva förmögenhetsskatter i reel bemärkelse eller ej. I Sverige äro dessa skatter så låga, att de i allmänhet icke verka såsom reella förmögenhetsskatter. En förmögenhetsskatt i reel bemärkelse leder alltid till en direkt minskning af den beskattades privata förmögenhet. Den kan ock samtidigt åstadkomma en direkt minskning af nationalförmögenheten (t. ex. om skatten användes till krig e. d.), men medför ej alltid detta resultat (t. ex. om skatten användes till amortering af statsskulder, till jernvägsanläggningar e. d.). D. D.