Skatt

Skatt, finansv., kallas sådant bidrag till ett samhälle, som ålagts dess medlemmar och ej utgör ersättning för någon särskild prestation. Skattekällan, eller det, hvarur medel till skattens erläggande hemtas, kan ej vara något annat än medborgarnas förmögenhet eller inkomst. Från skattekällan har man att noga skilja måttstocken för skattskyldighetens fördelning, hvartill visserligen förmögenheten eller inkomsten, men äfven andra förhållanden (t. ex. de enskildes förbrukning i allmänhet eller af vissa varor) kunna användas. Sålunda föreligger ingen nödvändighet att en skatt, som är fördelad efter medborgarnas förmögenhet såsom måttstock (se Förmögenhetsskatt), äfven måste bestridas ur förmögenheten, utan skattekällan för sådan skatt är i regeln inkomsten. Skatter äro antingen skatter i inskränkt bemärkelse (hvilka bestå af en viss summa pengar eller en viss mängd varor) eller ock besvär (som bestå i fullgörande af visst arbete). Numera hafva dock de sistnämnda till största delen ersatts med skatter i inskränkt bemärkelse och erläggas i pengar. Skatter äro vidare direkta eller indirekta. I såväl praxis som teori användas dessa termer i mycket skiftande bemärkelser. I teorien mest brukligt är, att med direkta skatter beteckna sådana, hvilka äro afsedda att bäras af dem, som i första hand erlägga skatten, och med indirekta skatter sådana, hvilka äro afsedda att drabba andra än dem, som erlägga skatten. Med hänsyn till skatter af det senare slaget är lagstiftarens afsigt att de skola öfvervältras från de personer, som i första hand erlägga dem, på dem som skola definitivt bära dem, t. ex. bränvinstillverkningsskatten från tillverkaren på konsumenterna. Ofta händer dock, att denna afsigt icke alls eller åtminstone ej helt och hållet vinnes, liksom det å andra sidan kan inträffa, att direkta skatter mot lagstiftarens afsigt öfvervältras på andra. Frågan om skatters öfvervältring är dock ännu föga utredd. -- De vanligaste slagen af direkta skatter äro förmögenhetsskatter (i formel bem.), inkomstskatter, skatter på afkastningen af förvärfskällor (T. ertragssteuern, näringsskatter), skatter på enstaka förvärfsaftal (stämpelskatter), arfsskatter och direkta konsumtionsskatter. De indirekta skatterna äro till allra största delen konsumtionsskatter; dock finnas äfven andra slag, t. ex. då arrendator är skyldig erlägga grundskatten för den arrenderade fastigheten eller då en skuldsatt person måste erlägga skatt för hela sin inkomst, utan rätt till afdrag för skulderna, under det hans fordringsegare äro fria från skatt för de räntor de uppbära, i hvilka båda fall meningen är, att skatten skall öfvervältras på jordegaren och fordringsegarna. -- I fråga om ordnandet af ett lands skatteväsende äro meningarna mycket delade, liksom ock olika land förete mycket stora skiljaktigheter i detta hänseende. Vid reformer af beskattningen, hvars förnämsta syfte är att skaffa stat och kommun inkomster, bör vederbörlig hänsyn tagas till såväl bestående skattelagstiftning som ock till politiska, sociala och ekonomiska förhållanden. I nära samband med fordran på rättvis beskattning står den fordran att de skattskyldige böra få minsta möjliga tillfälle att undandraga sig skatt. Skatterna skola vara sådana, att de träffa dem, hvilka de äro afsedda att träffa, så att öfvervältring icke eger rum, der sådan icke är åsyftad, och icke förhindras, der den är åsyftad. Det allmännas inkomst af beskattningen bör vara jämn och ej förete större vexlingar från det ena året till det andra, enär detta senare förhållande lätteligen har till följd att de rikliga inkomsterna förleda till onödiga utgifter, så att den under de mindre goda åren uppstående bristen måste täckas genom skuldsättning. Skatteväsendet bör vidare vara så inrättadt, att skatteinkomsterna stiga i samma mån som en normal stegring försiggår i det allmännas behof, och att skatterna ega tillbörlig elasticitet, så att inkomsterna af dem, i händelse af behof, kunna utan stora olägenheter ökas eller minskas. Skatter, som menligt inverka på näringslifvet, böra så mycket som möjligt undvikas, och i allmänhet bör beskattningen vara förenad med så ringa obehag för de skattdragande som möjligt, särskildt med hänsyn till skatteuppbörden. I samband dermed står den fordran, att kostnaderna för skatteuppbörden böra vara relativt ringa. Slutligen bör beskattningen så mycket som möjligt skona nationalkapitalet. Ofvannämnda fordringar kunna ej uppfyllas af ett skatteväsende, som är grundadt på en enda skatteart, vare sig denna är fysiokraternas grundskatt eller den af vissa moderna författare förordade allmänna inkomstskatten eller någon annan. Ty hvarje särskild skatteart kan endast uppfylla några af dessa fordringar. Konsumtionsskatterna äro i allmänhet mycket inbringande, deras uppbörd är föga betungande för de skattskyldige, och inkomsten af dem tillväxer med folkmängden och välståndet. Deremot orsaka de stora uppbördskostnader, äro lätta att undandraga sig och orättvisa mot de mindre bemedlade, hvarjämte beräknad öfvervältring icke alltid inträder. Dessutom förete dessa skatter alltför stora vexlingar, sakna tillbörlig elasticitet och kunna inverka hämmande på näringarna. Inkomstskatten och förmögenhetsskatten (i formel bem.) ega följande goda sidor: de äro de jämförelsevis rättvisaste, gifva tämligen jämna inkomster, ega ganska stor elasticitet, stiga i regeln i samma mån som folkmängd och välstånd ökas, inverka icke menligt på näringarna och äro förenade med ringa uppbördskostnader. Deremot, då det ofta är svårt att utröna inkomster och förmögenhet, särskildt i fråga om de mera bemedlade bland de skattskyldige, medföra dessa skatter den olägenheten att i synnerhet de mer bemedlade kunna undandraga sig beskattning. Dessutom blir uppbörden, om skatten, såsom vanligt är, erlägges på en gång eller i ett fåtal poster, betungande särskildt för de mindre bemedlade. Näringsskatter gifva föga vexlande inkomster och kunna delvis endast med svårighet undanhållas af de skattskyldige, men äro orättvisa bland annat derför att de ej taga hänsyn till de skattdragandes skulder, några bland dem äfven derför att de mot lagstiftarens afsigt kunna öfvervältras på andra, hvarjämte de sakna tillräcklig elasticitet och delvis äro förenade med ganska stora kostnader. Öfriga skattearter äro af ännu ensidigare verkningar i förevarande afseende. -- På grund af detta förhållande är den vanliga åsigten, att enda sättet för åstadkommande af ett godt skatteväsende är att sammansätta detsamma af ett flertal skattearter och vid bestämmande af den ställning, som hvarje särskild skatteart bör få i ett särskildt lands skatteväsende, taga hänsyn dels till ofvan anförda fordringar, dels till de olika skattearternas natur. Angående kommunalskatter se Kommunalbeskattning. Se för öfrigt Beskattning, Beskattningsrätt, Förmögenhetsskatt, Inkomstskatt, Konsumtionsskatt, Stämpelafgift och Yrkesskatt. D. D.