Tull (T. zoll, Eng. toll, D. told, af roten tal i T. zählen, Sv. tälja, räkna, således urspr. »uppräknad summa», betalning) är en skatt, som upptages af vissa varor -- indirekt konsumtionsskatt (se d. o.) --, hvilka föras in i staten, föras ut ur staten eller föras igenom staten; den delas derför i införsel-, utförsel- och genomförseltull (import-, export- och transitotull). Fordom funnos i Sverige tvänne andra afgifter, som kallades tullar, nämligen landtullen l. lilla tullen, hvilken enligt 1622 års riksdagsbeslut skulle utgöras af alla inhemska »äteliga och förnöteliga» varor, som fördes till torgs eller marknad i riket, hvilken afgift sedermera utsträcktes till alla varor, som ifrån landet infördes till städerna (den afskaffades 1810), samt qvarntullen (se d. o.). Ingen af dessa skatter var dock tull i egentlig mening. Motsvarigheter till den förra finnas ännu i flere stater, såsom i Italien, Österrike och Frankrike (der skatten kallas octroi). -- Utförseloch genomförseltullar äro ganska betungande för den inhemska industrien, och de blifva derför alltmer sällsynta; införseltullar äro deremot en af staternas vigtigaste inkomstkällor. De äro af två slag, protektionistiska tullar (skyddstullar), som påläggas för att befrämja inom landet förefintliga näringsgrenar och derför mestadels träffa nödvändighetsvaror (lifsmedel, industriartiklar o. dyl.), samt finanstullar. Dessa senare, som afse att bereda staten en betydlig inkomst, träffa uteslutande eller till högre belopp s. k. kolonialvaror (te, kaffe, kakao, droger) och vissa andra varor, som äro mindre nödvändiga (socker, vin, spritdrycker), och som likaledes drabbas af skatter, när de tillverkas inom landet, eller vissa njutningsartiklar (t. ex. tobak). Vår tids handelstraktater hafva framkallat det s. k. »differentialtullsystemet» (se Handelsfördrag). -- Erfarenheten har visat, att få och måttliga tullsatser gifva större inkomst än många och höga, enär de medföra ökning af konsumtionen och minskning af smugglingen. Jfr Frihandel och Skyddstull.
Tullafgifterna äro mycket gamla statsinkomster. Redan i Athen fanns in- och utförseltull (2 proc. af varans värde), och det är sannolikt, att grekerna lärt sig denna skattemetod från Orienten. Äfven i den romerska republiken funnos åtminstone införseltullar (portoria), ehuru deras storlek ej är känd. År 60 f. Kr. upphäfdes denna skatt uti Italien, men återinfördes af Caesar till okändt omfång. Likaledes funnos in- och utförseltullar i provinserna, olika till sin storlek i olika provinser; äfven antydningar om genomförseltullar förekomma. Uppbörden af tullafgifterna var bortarrenderad till publicani, som alltid voro romare. Under kejsaretiden upptogs tull dels vid riksgränsen, och derför funnos bestämmelser om de vägar, på hvilka in- och utförsel fick ske, dels vid tull-linier mellan provinserna, men vi känna nästan ingenting om tulladministrationen. Från Rom öfvergick tullväsendet till de germanska stater, som uppstodo efter det romerska väldets fall. I det merovingiska Frankrike uppbars tull vid alla folkrikare orter, utan att landet var indeladt i vissa tullområden. Den erlades till en början i varor. Redan under den karolingiska ätten började tullinkomsterna vid vissa orter att skänkas bort, oftast till kyrkan, och tulluppbörden verkställdes då af hennes tjenare. Derigenom var grunden lagd till det förhållande, som under feodaltiden blef regel i både Frankrike, Tyskland och Italien, att hvarje kronvasall uppbar tull i sitt område och för sin egen räkning, hvilket naturligtvis framkallade mycken förvirring och i hög grad skadade varubytet. I Frankrike öfvergick visserligen tullen åter till en kronans inkomst, men många tullgränser mellan de olika provinserna qvarstodo dock ända till franska revolutionen. I Tyskland åstadkoms en förbättring först genom Tullföreningen (se Tyska tullföreningen), men uti Italien icke förr än genom landets enande till en stat. -- Öfverallt såg man i tullen till en början blott ett medel att öka statsinkomsterna, och tullarna togo alltså ingen hänsyn till handelns och industriens behof. Detta ändrades till en del genom merkantilsystemet (se d. o.), som bl. a. genom höga tullar sökte främja den inhemska produktionen, ehuru visserligen denna tanke ej kunde göra sig gällande annat än vid bestämmande af tullarna vid riksgränsen.
Till Norden har tullen kommit från Tyskland. I Knytlingasagan berättas, att Knut Lavard först infört tull i ett nordiskt land. När tullafgifter först börjat erläggas i Sverige är ovisst. Tullfrihet hafva, enligt Gotlandslagen, gutarna egt i Sverige alltifrån den tid de först gingo under Sverige, »redan innan helge Olofs konungs tid». Tullen omtalas vidare i flere handlingar från 1200-talet, och tullfrihet gafs Lybeck och Hamburg af Birger jarl. Tullen skulle utgå »efter silftaal» till myntets förkofran. Så stadgade Magnus Eriksson, att alla köpmän, som förde specerier hit in i landet, skulle för hvart värde af 40 mark föra en lödig mark silfver till myntet och få igen 4 1/2 mark penningar, hvilket innebar, att köpmannen måste i tull betala en half mark. Denna förordning förnyades sedan flere gånger (1453, 1476, 1483), ehuru den är svår att förlika med den ofta bekräftade tullfrihet, som tidens vigtigaste köpmän, lybeckarna, åtnjöto. Några få bestämmelser om tullafgifternas storlek finnas ännu från medeltiden (under Kalmarunionens tid utgick införseltullen med 10 proc. af varuvärdet); af dem framgår, att man användt både import- och exporttullar. Nyanlagda städer erhöllo ibland tullfrihet eller tullnedsättning, och städernas egna innevånare hade alltid billigare tull än köpmän från andra städer. -- Tullen var från äldsta tider ett regale, men omtalas dock ej i de svenska lagarna. Under större delen af Gustaf Vasas regering förekom endast införseltull, hvilken enl. 1536 års tullordning i allmänhet var 5 proc. af varornas värde, »såsom de blifvit sålda här i landet». Men genom en förordning af år 1559 infördes äfven »uttull» à 3 proc. af varuvärdet. Vissa städer löste sig från tullen genom en årlig skatt, och genom fördrag förunnades tullfrihet åt vissa utländingar, såsom danskar och lybeckare. »Intullen» var alldeles upphäfd åren 1591--1600 samt upphäfdes åter 1604. Slutligen blef 1606 äfven »uttullen» upphäfd, dock mot vilkor att en viss mängd guld eller silfver inlemnades på myntet till prägling, för hvilken betalning efter fastställd vexelordning gafs. Men denna sed bröts genom tullordningen af d. 8 Mars 1611, som afskaffade vexeln och stadgade införseltull i guld efter 2 ungerska gyllen (à 7 mark svenska penningar) för 100 daler varuvärde. Åren 1613 och 1615 medgafs, att svenska borgare skulle betala endast half tull. Exporttullen skulle enligt dessa lagar den svenske säljaren, icke köparen, betala. En ny tullordning, utarbetad af Ax. Oxenstierna, utkom 1636, som medgaf särskild lindring i tullen för varor, som in- eller utfördes på svenska fartyg, hvem godset än tillhörde. Ett alldeles nytt uppslag i tullfrågan gjordes genom tullordningen af d. 15 Dec. 1667. Der påbjödos för första gången bestämda tullsatser för olika varor, under det att man förut bestämt tullen i vissa procent af varans värde; all tull skulle beräknas efter varuqvantiteten; tullen skulle betalas af den, som in- eller utförde varan. Denna tullordning bibehåller dessutom en, första gången 1617 införd art af lindringar i tullen, beroende på skeppens beskaffenhet. Det stadgades nämligen, att de svenska skepp, som voro byggda inom riket och bestyckade med ett visst antal kanoner, skulle åtnjuta 1/3 lindring i tullen, andra svenska skepp, som voro af ek, 1/6 lindring, men alla öfriga såväl svenska som utländska fartyg skulle betala hela tullen. Deraf uppstodo benämningarna helfri, halffri och ofri tull (se Halffri). Dessa olika tullar funnos sedan till 1782 (med undantag af åren 1715--26), men genom tullordningarna af d. 6 Juni och d. 23 Sept. 1782 upphörde dem halffria tullen. Den helfria blef då vid införseln 40 proc. och vid utförseln 50 proc. lägre än den ofria. Den ofria tullen upphörde försvenska fartyg med 1830 och för utländska genom tulltaxan af d. 18 Dec. 1857. -- Varuvärdet, eller det s. k. tullvärdet, lades 1715 åter till grund för tullberäkningen, men genom 1739 års taxor gjordes å nyo varuqvantiteten till beräkningsgrund. -- I alla äldre tullordningar funnos vissa import- och exportförbud; de förra afskaffades till fullo genom tulltaxan af 1857, de senare genom k. kung. d. 19 Dec. 1855, utom för malm, som först genom 1857 års tulltaxa blef medgifven till utförsel. (Särskilda förordningar stadga dock ännu i vissa fall in- eller utförselförbud. Se derom Tulltaxa.) Utförseltullen blef alldeles afskaffad genom taxan af d. 4 Dec. 1863, så att numera endast införseltullarna qvar stå. -- Sjötullen l. stora tullen brukade sedan äldre tider förvaltas direkt af kronan under Kommerseeller Kammarkollegiets ledning, men den lilla l. landtullen, hvilken, såsom ofvan nämnts, uppstod 1622, brukade ofta vara bortarrenderad. Den förra utgjorde enl. rikshufvudboken för 1624 128,000 dlr smt, den senare (jämte accisen; se d. o.) 39,716 dlr smt. År 1644 voro de motsvarande siffrorna 388,0082 och 166,648, 1653 534,655 och 190,421. År 1681 steg sjötullen till 1,006,997 dlr smt, 1704 till 1,030,285, 1710 till 821,055. Landtullen utgjorde 1701 419,264 dlr smt, 1711 412,277, 1718 398,697, 1722 478,512. -- Mot slutet af Karl XII:s regering sjönko sjötullsinkomsterna betydligt, hvilket förhållande jämte kronans behof af penningförskott föranledde, att äfven denna tull utarrenderades 1718 (till öfverdirektören Ehrenpreus m. fl.) för 488,700 dlr smt årligen med vilkor att af den summa, hvarmed inkomsterna kunde komma att öfverstiga utgifterna, skulle kronan hafva 84 proc., hvilket stadgande höjde kronans tullinkomster för året till 1,167,400 dlr smt. Någon förnyelse af arrendekontraktet medgafs dock ej, ehuru såväl Ehrenpreus som andra under de följande åren gjorde nya anbud. Slutligen beslöt regeringen 1726 att på en hand utarrendera både land- och sjötullarna samt accisen, och ett kontrakt härom uppgjordes d. 31 Mars s. å. på 4 år med en generaltullarrende-societet (se d. o.), hvars fullmäktige utöfvade förvaltningen. Den årliga arrendesumman skulle vara 1,530,000 dlr smt, och allt öfverskott tillföll societeten. Kontraktet förnyades d. 23 Mars 1730 på 4 år mot samma arrendesumma som förut, hvarvid stadgades, att kronan sjelf skulle deltaga i arrendet för vissa lotter och i societeten insätta 4 ledamöter. Afdrag i arrendesumman skulle göras för de afkortningar och förmåner, som kronan kunde bevilja. Man beräknade, att kronans medelinkomst pr år stigit till 1,437,019 dlr smt, utom den årsvinst hon bekom såsom delegare i societeten (i allt omkr. 68,000 dlr smt). När kontraktet förnyades d. 2 Mars 1734, bestämdes, att kronan skulle hafva i årlig arrendesumma 1,410,000 dlr smt samt dessutom 90 proc. af allt öfverskott, som kunde uppstå. Arrendetiden gick tillända d. 1 Jan. 1740, och under dessa år hade kronan i medeltal 1,551,301 dlr smt årligen. De följande kontrakten under frihetstiden ingingos på i hufvudsak liknande vilkor för följande år och med följande årliga medelvinst, 1740--43: 1,561,394 dlr smt, 1744--47: 1,446,780, 1748--55: 1,597,166, 1756--65: 1,530,833. Vid riksdagen 1765--66 beslöts, på grund af de många olägenheter, som tullarnas bortarrendering medfört, att kronan sjelf skulle förvalta dem, och en kungl. generaltulldirektion öfvertog deras ledning från början af 1766; men efter 1772 års revolution lades tullen åter under Kammarkollegium. Afkastningen var 1766--69 1,649,530 dlr smt årligen, men sjönk sedan något och var 1771 endast 1,386,000 dlr smt. Som regeringen icke ansåg, att den ändrade tullförvaltningen medfört åsyftad verkan, började den åter tänka på tullarnas utarrenderande, och år 1776 uppgjordes kontrakt på sex år med en ny generaltullarrende-societet mot en summa af 490,300 rdr specie per år. Kronan sjelf öfvertog en fjerdedel af arrendet och förordnade för sin del fullmäktige i societeten. Arrendet upphörde med 1782 års slut, men den gamla societetens fullmäktige fortforo att såsom k. generaltulldirektion förvalta tullverket för kronans räkning t. o. m. 1785, hvarefter en ny generaltulldirektion ledde tullförvaltningen t. o. m. 1802, då tullarna bortarrenderades till en generaltullarrende-societet. Äfven i detta arrende deltog kronan med en fjerdedel. 1809 förbjöds förpaktning af statens inkomster, och tullverket förvaltades derefter från och med 1813 af en k. generaltulldirektion t. o. m. 1824, då k. Generaltullstyrelsen (se d. o.) inrättades. Vid denna tid (1823) utgjorde tullinkomsterna 1,681,553 (lots- och båkafgifter inräknade 1,741,987) rdr, och ännu vid slutet af Karl Johans regering (1844) beräknades de till blott 3,700,000 rdr, men de hafva sedan vuxit med rask fart. Så utgjorde de 1857 10,8 mill. kr., 1860 13,8 mill., 1865 nära 14 mill., 1870 15,8 mill., 1875 24,4 mill, 1880 27,6 mill., 1885 33,1 mill. och 1890 42,6 mill. 1891 nedgingo de till 38,012,541, och i staten för 1892 äro de beräknade till 38 mill. kr. -- Om den svenska tullens statsrättsliga natur se Bevillningar, sp. 425--426. J. Fr. N.