Vågpenningar

Vågpenningar (vägarepenningar), en efter vigten beräknad afgift för varor, som vägas i stads våg. De flesta städer hade endast en våg (packhus- eller allmän stadsvåg), och der erlades vågpenningar såsom en sedan äldre tider städerna i deras privilegier tillerkänd rättighet än ovilkorligt, än endast då varor undergått vägning. Men i de större städerna funnos derjämte smärre vågar vid de allmänna salutorgen viktualievagar) och i några äfven jernvåg (se d. o.), der allt jern, som passerade staden, måste vägas (numera finnes jernvåg endast i Göteborg; den i Stockholm indrogs 1885, den i Norrköping 1886). Genom k. kung. d. 13 Sept. 1864 upphörde skyldigheten att vid utförsel till utrikes ort låta uppväga jern- och ståleffekter, men vågpenningar skulle ingå till stadens kassa för hvad som anmäldes till utskeppning. I Stockholm fanns dessutom sedan 1748 (på några andra orter, Gefle, Vesterås, Strömsholm, Köping, inrättades senare) ens. k. tackjernsvåg (slutligen sammanslagen med jernvågen) till kontroll af att tackjern ej utfördes till utrikes ort. Skyldigheten att hålla våg har ej varit fäst vid vissa städer eller orter. Vågpenningar erläggas numera, endast då vägning begäres. De ingå i de större städerna till stadens kassa; i de mindre uppbäras de vanligen odelade af vågmästaren. Hvad särskildt Stockholm angår, voro vågpenningarna länge en af stadens största intrader. Med 1824 års början upphörde skyldigheten att utgöra våg- (och mätare-)penningar för landtmannavaror, som landvägen infördes till hufvudstaden, och 1872 upphörde tvånget att låta väga sjöledes inkommande varor i sammanhang dermed att alla förut under särskilda titlar utgående afgifter sammanfördes till en enda under benämningen hamnafgift (se d. o.). Till allmänhetens bekvämlighet håller staden dock åtskilliga (f. n. 5) våghus till handa; bestyret med vägningen utföres af personer (»stadens vägare»), som arrendera våghusen och ega för sin räkning uppbära vågafgiften efter af Öfverståthållareämbetet fastställd taxa. Dessutom väges mycket, mera än vid våghusen, af de af Drätselnämnden antagna »mätare», som under hamnfogdeinspektörens uppsigt å anvisad plats (Slussen) väga med vågar och vigter, som staden tillhandahåller. (Föreskriften att stadens »mätare», och »vägare» skulle vara edsvurna upphörde att gälla genom k. br. d. 13 Juli 1887.)