Sida 624
Skaraborgs regemente ...
skat, »skatt», af andra deremot härleda sig från det gammalfranska escart = écart, »det bortlagda» (två af korten läggas nämligen å sido, sedan de öfriga trettio utdelats åt spelarna), af andra slutligen stå i samband med det italienska scattare, »kasta bort». Spelet härstammar från Altenburg, hvarifrån det omkr. 1835 utbredde sig öfver hela Tyskland.
Skatan, zool. Se Skatslägtet.
Skatelöf, socken i Kronobergs län, delad å Allbo härad med 7,517 har, 1,894 innev., och Kinnevalds härad med 7,567 har, 1,404 innev., tillsammans 15,084 har, 3,298 innev. (1889). S. bildar med Vestra Torsås och Härlunda ett regalt pastorat af 1:sta kl., Vexiö stift, Allbo kontrakt. Efter n. v. komministers i Vestra Torsås afgång skola V. Torsås och Härlunda afsöndras till ett särskildt regalt pastorat.
Skating-rink [sket-], Eng., cementbana, på hvilken man åker med skridskor, hvilkas jernskena ersatts af 4 metall-, trä- eller kautsjukrullar.
Skat-negrer. Se Albinism.
Skatol (af Grek. skatos, träck), kem., ett af Brieger 1877 i mennisko-exkrement funnet ämne, C9H9N, som till en del orsakar den fekala lukten. Skatol, som är en förruttnelseprodukt af ägghvita, bildar färglösa, flyktiga kristallblad. P. T. C.
Skatslägtet, Pica, zool., ett till underfam. skrikor (Garrulini), fam. kråkfoglar (Corvidae) och ordn. tättingar (Passeres) hörande slägte. Den vanliga skatan, Pica caudata, skiljer sig från närstående former förnämligast genom sin långa stjert, hvilken har en vigglik form. Näbb och fötter äro af grof byggnad. Fogeln är svart i skulderfjädrarna, hvit på bröstets bakre del och magen samt har blå och grön metallglans på vingarna och stjerten. Kroppslängden är omkr. 46 cm. Skatan har en mycket vidsträckt utbredning i hela Europa, norra och vestra delarna af Asien samt nordöstra Afrika. I Sverige är hon allmänt utbredd öfver hela landet och är stannfogel. Merendels bygger och bor hon i närheten af hus och gårdar, mera sällan i skogar. Hennes flygt är tyngre och långsammare än andra kråkfoglars, men i intelligens torde hon öfverträffa flertalet af dessa; hon undviker omsorgsfullt försåt och låter ej ofta jägaren komma inom skotthåll. Egendomligt är hennes ideligen upprepade skrattlika läte. I likhet med många andra kråkfoglar har skatan vunnit en viss ryktbarhet för sitt begär att bortföra och gömma glänsande föremål. Hon är allätande och skadlig företrädesvis derigenom att hon afäter knopparna på fruktträden samt förtär fogelägg och späda fogelungar; äfven kycklingar och unga dufvor äro utsatta för hennes angrepp. Den nytta hon å andra sidan gör genom utrotandet af en del för kulturväxterna skadliga insekter kan ej uppväga den skada hon anstiftar. Boet lägger hon i toppen och stundom inne i kronan af höga träd. Äggen, 5--6 till antalet, äro blekt grönaktiga, tätt beströdda med grönbruna fläckar. L-e.
Skatt, finansv., kallas sådant bidrag till ett samhälle, som ålagts dess medlemmar och ej utgör ersättning för någon särskild prestation. Skattekällan, eller det, hvarur medel till skattens erläggande hemtas, kan ej vara något annat än medborgarnas förmögenhet eller inkomst. Från skattekällan har man att noga skilja måttstocken för skattskyldighetens fördelning, hvartill visserligen förmögenheten eller inkomsten, men äfven andra förhållanden (t. ex. de enskildes förbrukning i allmänhet eller af vissa varor) kunna användas. Sålunda föreligger ingen nödvändighet att en skatt, som är fördelad efter medborgarnas förmögenhet såsom måttstock (se Förmögenhetsskatt), äfven måste bestridas ur förmögenheten, utan skattekällan för sådan skatt är i regeln inkomsten. Skatter äro antingen skatter i inskränkt bemärkelse (hvilka bestå af en viss summa pengar eller en viss mängd varor) eller ock besvär (som bestå i fullgörande af visst arbete). Numera hafva dock de sistnämnda till största delen ersatts med skatter i inskränkt bemärkelse och erläggas i pengar. Skatter äro vidare direkta eller indirekta. I såväl praxis som teori användas dessa termer i mycket skiftande bemärkelser. I teorien mest brukligt är, att med direkta skatter beteckna sådana, hvilka äro afsedda att bäras af dem, som i första hand erlägga skatten, och med indirekta skatter sådana, hvilka äro afsedda att drabba andra än dem, som erlägga skatten. Med hänsyn till skatter af det senare slaget är lagstiftarens afsigt att de skola öfvervältras från de personer, som i första hand erlägga dem, på dem som skola definitivt bära dem, t. ex. bränvinstillverkningsskatten från tillverkaren på konsumenterna. Ofta händer dock, att denna afsigt icke alls eller åtminstone ej helt och hållet vinnes, liksom det å andra sidan kan inträffa, att direkta skatter mot lagstiftarens afsigt öfvervältras på andra. Frågan om skatters öfvervältring är dock ännu föga utredd. -- De vanligaste slagen af direkta skatter äro förmögenhetsskatter (i formel bem.), inkomstskatter, skatter på afkastningen af förvärfskällor (T. ertragssteuern, näringsskatter), skatter på enstaka förvärfsaftal (stämpelskatter), arfsskatter och direkta konsumtionsskatter. De indirekta skatterna äro till allra största delen konsumtionsskatter; dock finnas äfven andra slag, t. ex. då arrendator är skyldig erlägga grundskatten för den arrenderade fastigheten eller då en skuldsatt person måste erlägga skatt för hela sin inkomst, utan rätt till afdrag för skulderna, under det hans fordringsegare äro fria från skatt för de räntor de uppbära, i hvilka båda fall meningen är, att skatten skall öfvervältras på jordegaren och fordringsegarna. -- I fråga om ordnandet af ett lands skatteväsende äro meningarna mycket delade, liksom ock olika land förete mycket stora skiljaktigheter i detta hänseende. Vid reformer af beskattningen, hvars förnämsta syfte är att skaffa stat och kommun inkomster, bör vederbörlig hänsyn tagas till såväl bestående skattelagstiftning som ock till politiska, sociala och ekonomiska förhållanden. I nära samband med fordran på rättvis beskattning står den fordran att de skattskyldige böra få minsta möjliga tillfälle att undandraga sig
Källa: Project Runeberg ·
