Sida 720
Slepne ...
ett tåg mot Ditmarsken stupade S. i spetsen för sitt garde vid Hemmingstedt (d. 17 Febr. 1500).
Slepne (Isl. Sleipnir), Nord. mytol., Odens grå, åttafotade häst. En jätte, som åtagit sig att mot erhållande af Fröja, solen och månen på en vinter och före första sommardagen uppföra omkring Midgård en skyddsmur mot bergresarna och rimtursarna, understöddes dervid endast af sin häst Svadilfare, som drog dit allt byggnadsämnet och uträttade dubbelt mera än byggmästaren sjelf. När muren kort före sommarens inbrott var nära färdig, blefvo gudarna ängsliga öfver den väntade förlusten af Fröja och de båda himlakropparna; det gällde att hindra arbetets fullbordan. Loke fann då på den listen att förvandla sig till ett sto, som vrenskade mot Svadilfare, hvilken då sprang bort med Loke och lemnade arbetet oafslutade Från Svadilfare och Loke härstammar Slepne, hvars utomordentliga snabbhet antydes genom hans åtta fötter. Th. W.
Slesvig l. Sönderjylland, fordom hertigdöme, förenadt med Danmark, numera en del af den preussiska provinsen Schleswig-Holstein, mellan Kongeå i n. (gräns mot Nörrejylland) och Ejdern i s. (gräns mot Holstein). Arealen beräknades till 9,140 qvkm. Till S. hörde öarna Åro och Als i Lilla Belt och de frisiska öarna i Nordsjön; förr räknades också Åro och Femern dit. Flere delar af S. hafva särskilda namn: Sundeved mellan Åbenrå- och Flensborgfjorden, Angel mellan Eckernfördefjord och Slien, Dänischwald (Danskeskov) mellan Eckernfördefjord och Ejderkanalen, Éjdersted mellan Nordsjön och Ejdern. S:s forna hufvudstad var Slesvig. Om landets geografi för öfrigt samt dess näringar, förvaltning m. m. se Schleswig-Holstein.
Historia. I Sönderjylland möttes redan tidigt de danska och tyska folken i strid. Enligt sägnen samlades der öboarna under Dan, för att hjelpa jylländarna med att bygga Kurvirke, och kung Vermunds son »Uffe den spage» kämpade på Ejderön med framgång mot sachsernas höfding. Krig hotade att utbryta mellan den jylländske konung Godfred (Götrik) och kejsar Karl den store, men den förres efterträdare slöt fred 810, och Ejder blef då bestämd till gräns. Att Henrik Fogelfängaren skulle upprättat ett grefskap mellan Ejder och Slien är helt säkert oriktigt, men vid den tiden byggde Tyra Danebod gränsvämet Dannevirke. Detta ödelades 974 af kejsar Otto II, som derefter byggde Reinoldsborg (senare Rendsborg) på Ejderön, för att skydda de tyske nybyggarna i Dänischwald. Men denna borg blef ett tiotal år senare ödelagd, och Sven Tveskägg förstärkte Dannevirke. 1027 uppgaf kejsar Konrad II alla anspråk på Slesvig, och Ejder blef på nytt gräns. Flere danska konungasöner blefvo jarlar i Slesvig, t. ex. Sven Estridsons son Björn och sedan Olof Hunger, Knut Lavard samt efter honom hans son och hans sonson, Valdemar I och II. De siste kallades hertigar af Jylland eller Sönderjylland, dock utan att egentligen hafva något hertigdöme. Deremot fick Valdemar II:s son Abel 1232 S. till län, och detta stadfästes efter faderns död 1241. Derigenom löstes bandet mellan S. och konungariket Danmark, ty Abels söner ärfde hertigdömet efter fadern. Abel kom också snart i fientligt förhållande till sin broder, konung Erik Plogpenning, och blef genom giftermål befryndad med de holsteinske grefvarna. Då man vid Abels död 1252 tog till konung hans yngre broder Kristofer I i stället för hans son, blef brytningen fullständig. De följande hertigarna stodo nästan alltid i ett fientligt förhållande till sin länsherre och sökte stöd i Holstein, hvars adel småningom fick insteg i S. Då hertig Valdemar 1326 valdes till konung, öfverlät han S. åt sin morbroder grefve Gert, och då denne 1330 fick lemna det tillbaka, fick han löfte att återfå det, om Valdemar doge barnlös. Derutaf begagnade sig de holsteinske grefvarna 1376, då den hertigliga linien var utdöd och den danske konung Olof hotades af andra fiender. De intogo S., och 1386 fick grefve Gerhard VI det som ärftligt län; från denna tid kom det gamla namnet Sönderjylland ur bruk. Efter Gerhards död 1404 försökte drottning Margareta att med godo återvinna S., och hennes efterträdare Erik af Pommern förde ett hårdnackadt, men olyckligt krig i samma syfte. 1424 förklarade tyske kejsaren, att S. vore ett danskt land, men det oaktadt måste Erik genom freden i Vordingborg 1435 låta Gerhards son Adolf behålla det. 1440 fick denne af danska riksrådet hela S. som ärftligt län. Den långa kampen hade på ömse sidor väckt önskan om en uppgörelse i godo, och tillfälle dertill erbjöd sig 1459, då Adolf dog. Dennes systerson Kristian I, som redan var utsedd till hans efterträdare, sökte nämligen att, i stället för att indraga S. till Danmark, också att vinna Holstein och förmådde derför adeln att välja sig till grefve af Holstein. Han lofvade i »landsprivilegierna» af d. 5 Mars 1460, att de båda landen skulle blifva »evigt odelade tillsammans», dock med särskild landtdag, lagstiftning och förvaltning. Det danska riksrådet fann sig i denna ordning, som tycktes stärka freden. Äfven innevånarna i S. voro nöjda med att upprätthålla förbindelsen, hvaremot holsteinarna från tysk sida fingo uppbära förebråelsen att de blefvo danskar. Hvilka olyckliga följder detta förhållande skulle medföra för Danmark kunde ingen förutse. Efter Kristians död 1481 valdes båda hans söner till hertigar, och 1490 delades landen emellan dem på det sättet att såväl konung Hans som hertig Fredrik fick en del af S. och en del af Holstein. Delningen upphäfdes, då Fredrik 1523 blef konung (Fr. I), men 1544 delade å nyo hans son Kristian III bägge hertigdömena med sina bröder, Hans d. ä. och Adolf; Hans fick norra Slesvig (den haderslevska delen) och Adolf södra (den gottorpska), medan konungen behöll den mellersta; hvar och en fick dessutom ett stycke af Holstein. Dessa delningar upphäfde dock icke enheten, ty landtdagen var gemensam för alla hertigarna, och adelns gods och egendomar lydde under en gemensam regering, som också tog hand om landets gemensamma angelägenheter och styrde å hertigarnas vägnar (främsta platsen innehades
Källa: Project Runeberg ·
