Sida 704
Skärsnultra ...
hvilka sammansätta bukskölden (fig. B), äro bildade uteslutande af läderhudsförbeningar. Hos de flesta former växa alla plåtar så fullständigt tillsammans, att hos det fullvuxna djuret i allmänhet inga mjuka mellanrum finnas; men hos andra, t. ex. hafssköldpaddorna, qvarstå under hela lifvet stora, oförbenade läderhudspartier i såväl rygg- som bukskölden. De nu beskrifna benplåtarna äro utvändigt vanligen beklädda af hornplåtar (»sköldpadd»), hvilka uppkomma af öfverhuden (se Hud). Dessa hornplåtar äro anordnade på ett liknande sätt som benplåtarna, utan att dock gränserna af de båda plåtslagen motsvara hvarandra. Hos somliga slägten (Trionychidae, Dermatochelys) uppnår dock det nyss beskrifna skalet endast en lägre utveckling, i det att öfverhuden bibehåller sin vanliga beskaffenhet och ej är förhornad samt benplåtarna i läderhuden äro ofullständigt utbildade. Öfriga delar af kroppen (hufvud, ben, svans o. s. v.) äro beklädda med vårtig hud eller med fjäll eller små sköldar; i några af dessa kunna benbildningar uppträda. Käkarna sakna tänder och äro vanligen omgifna af hornskidor med skarpa käkränder. Skuldergördelns tvänne på buksidan belägna ben (Pro, Co) betecknas vanligen som främre och bakre korpben. Något bröstben finnes ej. Bäckenet (fig. D) är vanligen delvis sammanvuxet med bukskölden. Äggen äro försedda med ett kalkskal och läggas af honan i små hål, som hon gräft i sanden eller i fuktig jord, och utkläckas under solvärmens inverkan. Sköldpaddorna lifnära sig af växter och mindre djur. I intellektuelt afseende stå de ganska lågt, och sinnesförmögenlieterna äro i allmänhet svagt utbildade. De äro mycket seglifvade. De duka stundom ej under ens för de fruktansvärdaste stympningar; en svältkur på flere månader dödar dem ej. De flesta arter -- omkr. 250 äro kända -- förekomma i varmare land; i kallare trakter ligga de under vintern i dvala. -- Man indelar denna ordning i 4 familjer.
1. Landtsköldpaddor (Chersidae). De hafva en höghvälfd, särdeles hård ryggsköld; hufvud och fötter kunna fullständigt dragas in under densamma. Tårna äro ända ut till naglarna sammanvuxna med hvarandra. Landtsköldpaddorna äro företrädesvis växtätare. I södra Europa lefva tre arter. I tertiärlagren på Himalaja har man funnit lemningarna af den största kända landtsköldpaddan (Colossochelys atlas), hvars skal är nära 4 m. långt. Dit höra ock elefantsköldpaddorna (se d. o.).
2. Sötvattenssköldpaddor l. Sumpsköldpaddor. Se Emydidae.
3. Läppsköldpaddor (Trionychidae). Dessa utmärka sig såväl derigenom att hudförbeningen hos dem är föga utbildad, som ock derigenom att öfverhuden ej är förhornad. Den ovala, vanligen platta ryggskölden är nämligen blott i midten försedd med en hornig benskifva, och buksköldens benplåtar äro skilda genom oförbenade partier. Ej blott hela skölden är beklädd med mjuk öfverhud, utan också käkarna äro försedda med köttiga läppar. Nosen är snabelformigt utdragen. Tårna äro försedda med simhud. Dessa sköldpaddor lefva i varma lands floder samt lifnära sig af foglar, fisk och smärre vattendjur. En amerikansk art har ett synnerligen välsmakande kött.
4. Hafssköldpaddor (Chelonidae). Ryggskölden är hjertformig; buksköldens hudben äro skilda. Fötterna äro ombildade till fenor, de främre mycket längre än de bakre; klor saknas eller finnas blott 1--2 på hvarje fot. Hufvud och ben kunna ej dragas in under ryggskölden. De 5 kända arterna lefva i hafvet. Hit hör den bekanta soppsköldpaddan (Chelone viridis), som kan uppnå en längd af 2 m. och en vigt af 500 kg. Denna för sitt kött högt värderade art kommer i stora massor, vanligen från Vestindien, på den europeiska marknaden. Den lifnär sig af växter, företrädesvis tång. Karettsköldpaddan (Ch. imbricata) skiljer sig från föregående företrädesvis derigenom att hornplåtarna ligga taktegellikt öfver hvarandra. Den är omkr. 1 m. lång samt förekommer i Atlantiska, Stilla och Indiska oceanen. Äggen ätas, hvaremot köttet är onjutbart. Det är denna art, hvilkens hornplåtar gifva den bästa sköldpadd. Denna icke blott öfverträffar i skönhet hvarje annat hornämne, utan skifvorna kunna äfven med lätthet sammanpressas med hvarandra, hvarigenom, sköldpadden erhåller en stor användbarhet. En egendomlig form är lädersköldpaddan (Dermatochelys coriacea), hvars rudimentära skal är öfverdraget af tjock läderhud; fötterna sakna klor. Hon anträffas stundom i Medelhafvet och lefver af vattendjur. L-e
Sköldsorken, Chlamydophorus, zool., slägte tillhörande bältornas familj (se Bälta) af trögdjurens ordning. Kroppens hela öfre yta är beklädd med fyrkantiga, i tvärrader ordnade hornplåtar, hvilka bilda ett pansar, som baktill stupar vinkelrätt ned och skyddar den liksom tvärt afhuggna bakdelen; pansaret är fastväxt dels med kraniet dels med bäckenet. Svansen är kort, i spetsen spadlikt utbredd. Undre kroppsdelarna äro beklädda med långa, silkeslika hår. Fötterna äro stora, med starka klor. Kroppslängden hos den minsta arten (C. truncatus) är 13 cm. Utom denna har ock en annan (C. retusus) blifvit beskrifven, som är
Källa: Project Runeberg ·
