Sida 777
Ryssland (Historia)
Ryssland. (Historia) De etnografiska förutsättningarna för ryska rikets uppkomst voro af flerfaldigt slag. Vid midten af 9:de årh. bodde åtskilliga små folk, som tillhörde den sydöstliga grenen af den slaviska stammen, i de vestra trakterna af nuvarande Ryssland: i söder poljaner (vid Dnjeprs mellersta lopp), n. om dem drevljaner och dregovitjer, längre i ö. och n. ö. severjaner, radimitjer och vjatitjer (till öfre Oka), krivitjer (från öfre Düna till sjön Peipus), slovener (omkring sjön Ilmen) m. fl. Dessa folk voro föga krigiska och politiskt utvecklade. De voro likväl bofasta, och deras spridda byalag idkade något åkerbruk. Deras naturdyrkan hade icke hunnit utprägla sig till en antropomorfistisk mytologi, och deras samfundstillstånd stod qvar på ättförfattningens ståndpunkt. Intet nationelt konungadöme på militärisk grundval höjde sig öfver ätthöfdingarnas och de af dem beroende folkförsamlingarnas formlösa myndighet. -- Östslaverna utestängdes från hafvet af vestslaver (de senare polackernas förfäder) och flere litaviska folk, äfvensom af finnar (kurer, liver, ester, af slaverna kallade tjuder), hvilka derjämte dvaldes än längre i norr till Hvita hafvet och Ural (kareler, permier, de nordiska sagornas bjarmer, m. fl.), vid Neva och Ladoga till Bjelo Ozero (voter, vepser eller vesser, m. fl.) och ö. om slaverna i skogarna omkring Volgas öfre och mellersta lopp med dess bifloder å ömse sidor (merier, mordviner, tjeremisser m. fl.). Finnarna stodo i allmänhet lägre än slaverna. De ömsade ofta sina usla pörten eller kåtor och lifnärde sig, utom af boskapsskötsel, för det mesta af jagt. Egentliga samhällsinrättningar utvecklades hos dem först under slavernas och i synnerhet germanernas inflytelse. -- I politiskt och socialt afseende hade åtminstone några af de turkiska folk, som beherskade stepperna mellan nedre Volga och Dnjepr, från Kaspiska till Svarta hafvet, hunnit längre än både slaver och finnar, ehuru det nomadiska lefnadssättet ännu hos dem var förherskande. Bulgarerna (troligen uppblandade med finsk-ugriska folkelement) hade nära Kamas utflöde i Volga en stor handelsstad, ändpunkten för arabernas samfärdsel mellan de nordliga pelsverkslanden och kalifatets lydstater vid Kaspiska hafvets södra och vestra kuster. Denna samfärdsel riktade äfven kazarernas marknader och lägerstäder vid Volgas mynning och Don. Kazarerna stodo äfven i förbindelse med de grekiska kolonierna (Cherson m. fl.) på den halfö, som nu kallas Krim, och med det bysantinska kejsaredömet, hvarifrån handeln småningom drog sig äfven uppför Dnjepr ända till Düna och Ilmen och inom slavernas område gaf upphof åt några marknadsorter, som längre fram utvecklade sig till betydande städer (i synnerhet Kiev och Novgorod). Till bulgarer och kazarer sträckte sig äfven i samfärdselns spår islams, judendomens och kristendomens missionsverksamhet. De mäktige kazarkanerna kräfde stundom skatt af de närboende hedniske slaverna. -- En verklig stat, som förmådde organisera dessa stridiga nationaliteter till ett politiskt helt, grundlades likväl ej af de turkiske nomadkrigarna, utan af ett germanskt folk, med hvars uppträdande i östra Europa R:s egentliga historia begynner. Denna historia indelas lämpligast efter de särskilda skeden, inom hvilka vissa maktinflytelser af olika, väsentligen främmande ursprung med ömsom tillväxande och aftagande kraft bestämt den politiska utvecklingen.
I. Den normanniska tiden (862--1054). Det genom den lifligare samfärdseln med södern ökade välståndet i de finska och slaviska bygderna nära Östersjön lockade skandinaviska vikingar till allt oftare upprepade anfall. Desse vikingar voro i vestra Europa kända under det gemensamma namnet normanner (northmanni). En del af dem, förnämligast af svensk härkomst, kallades af finnarna ruotsi (af Fornsv. roþer, »rodd» eller ledingsflotta, i dess genitivform roþs såsom sammansättningsled i sådana ord som roþs-mæn, Roþs-lagin). Namnet upptogs af slaverna i formen rus (hvaraf Grek. rhôs, Arab. rûs). Liksom i Vesterlandet, sökte vikingarna sätta sig fast vid elfmynningarna och derifrån framtränga inåt landet, hvarvid de ofta invecklade sig i inbördes strider. Enligt den fornslaviska sägnen inkallades 862 »från andra sidan hafvet» Rurik (Rjurik, Fornsv. Hrurikr på en runsten i Östergötland, senare Rörik, Rörek) och hans båda bröder, höfdingar öfver rus, såväl af de finske esterna (tjuderna) och vesserna som af de slaviske krivitjerna och slovenerna, hvilka med möda värjt sig mot andra vikingar och icke voro i stånd att på egen hand upprätta ett ordnadt samhällsskick. Det är troligt, att det normanniska väldet grundlades något tidigare än den angifna tidpunkten och äfven med eröfringens rätt af Rurik och hans män, som förut uppehållit sig någonstädes vid Finska vikens kuster, och att denna tilldragelse stod i samband med svenskars och danskars inbördes täflan om makt och byte i Östersjölanden. I början funnos andra, oberoende vikingariken: i Polotsk vid Düna, der i 10:de årh. en höfding »från andra sidan hafvet» vid namn Rogvolod hade slagit sig ned, och i Kiev, hvarifrån Askold l. Oskold (Fornnorska Hoskuldr) och Dir (Fornnorska och Fornsvenska Dyri), tvänne af Ruriks förre kämpar, som uttryckligen sägas hafva varit af annan stam än han, till och med företogo en djerf, ehuru misslyckad härfärd emot Konstantinopel (865). Ruriks makt, som sträckte sig till öfre Volga och Düna, tryggades genom nyanlagda borgar (vid Novgorod, det nordiska Holmgård, vid Volchovs utlopp i Ladoga, det nordiska Aldeigjuborg, i tyska medeltidsurkunder Aldagen, m. fl.). Dit kommo andra nordbor, dels vikingar,
Källa: Project Runeberg ·
