Sida 705
Sköldvall ...
något större. Han lefver i Argentinska republiken och Bolivia i sandiga, steniga trakter, der han
liksom vår mullvad gräfver underjordiska gångar. Han erhålles ytterst sällan. L-e.
Sköldvall, befästningsk., en vid äldre fästningar stundom förekommande jordvall, belägen i fästningens hufvudgraf och jämnlöpande med hufvudvallen i ändamål att skydda den sistnämndes eskarpmur för breschering och försvåra en stormning. En sköldvall bestyckad med artilleri kallades vanligen contre-garde; var den endast inrättad till försvar med infanteri, kallades den couvre-face. O. A. B.
Skölfvene, socken i Elfsborgs län, Gäsene härad. Areal 1,860 har. 424 innev. (1889). S. bildar med Norra Säm, Hof och Källunga ett regalt pastorat af 2:dra kl., Skara stift, Ås kontrakt.
Sköllersta. 1. Härad i Örebro län, ingår i Öster-Nerikes domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Norrbyås, Ekeby, Gellersta, Svennevad, Bo, Sköllersta. Areal 56,968 har. 11,127 innev. (1889). -- 2. (Skyllersta) Socken i Örebro län, Sköllersta härad. Areal 10,375 har. 3,120 innev. (1889). S. utgör ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Strengnäs stift, Askers kontrakt.
Skön. 1. Socken i Vesternorrlands län, Sköns tingslag. Areal 4,570 har. 10,949 innev. (1889). Folkmängdstätheten i denna socken öfverträffas af endast några få landssocknars i södra Sverige. S. bildar med Alnö och Timrå ett regalt pastorat af 1:sta kl., Hernösands stift, Medelpads kontrakt. Den norr om Sundsvalls stad liggande delen af Skön skall, sedan kapellkyrka blifvit byggd, utgöra en särskild kapellförsamling, benämnd Skönsmon. -- 2. Sköns tingslag, i Vesternorrlands län, ingår i Medelpads Östra domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Skön, Alnö, Timrå. Areal 20,336 har. 20,303 innev. (1889).
Sköna konster. Se Konst.
Skönberga, Se Skinberga.
Skönhet, estet. Den egenskap, som gör något skönt, är ett för filosofien svårutredt begrepp. Ehuru skönhetskänslan med en viss träffsäkerhet möjliggör för oss att i enskilda fall skilja mellan skönt och fult (liksom samvetet mellan moraliskt rätt och orätt), är det svårt att säga hvad det är, som gör ett föremål skönt eller motsatsen. Alltifrån Platons dagar hafva filosoferna och idkarna af den specialdisciplin, som handlar om skönheten och konsten samt kallas estetik (se d. o.), gifvit flere olika svar på denna fråga. Man skiljer mellan å ena sidan estetisk realism l. idealism, som anser, att det skönas väsende ligger i föremålens eller förnimmelsernas innehåll (i den idé, hvaråt de gifva uttryck), och å andra sidan estetisk formalism, som anser, att allt vid skönheten kommer an på formen, så att hvilket innehåll som hälst kan blifva skönt, om sättet för dess framställning gör det dertill. Men då form och innehåll äro blott relativa begrepp, är det en djupare synpunkt, som användes, när man skiljer mellan estetisk rationalism, som anser, att det finnes något rent och absolut skönt i och för sig, hvilket såsom ett ideal utgör det mått, hvarefter allt skönt i vår verld skall mätas och bedömas, och å andra sidan estetisk empirism, som anser, att skönheten består endast i behagliga förhållanden hos föremålen i tid och rum (eller, såsom skilnaden med den boströmska terminologien skarpare fixeras: rationalismen anser skönheten till sitt väsende såsom något förnuftigt, empirismen anser den såsom något sinligt). Denna senare indelning sammanfaller i hufvudsak med den förra: den estetiska rationalismen blir nämligen realism l. idealism, för så vidt som den anser formen ega sin skönhet såsom uttryck för skönhetens sanna väsende; och empirismen har historiskt alltid varit formalism. Man indelar estetiken ock uti objektiv och subjektiv estetik, af hvilka den förra betraktar det sköna såsom egenskap hos af oss oberoende föremål, den senare deremot såsom bestämning hos det förnimmande subjektet sjelf.
Strängare vetenskapligt torde frågan om hvad skönheten är först hafva behandlats af Platon. Denne ansåg den sanna verkligheten vara idéerna, och till deras verld hänförde han äfven det sköna i och för sig. Detta återigen består enligt hans åsigt i idéernas »måttfullhet och symmetri». Häraf är skönheten i vår verld, framträdande i toner, färger, gestalter e. d., en afbild. Platons store lärjunge Aristoteles flyttade som bekant undersökningen på alla områden ned från dennes idealverld till den oss omgifvande verkligheten; så ock med skönheten. Han lärde derför ej om något skönt i och för sig, utan blott om det relativt sköna i vår verld. Upptagande Platons båda formbestämningar hos skönheten, men förflyttande dem till tingens verld, sade han skönheten bestå i »storlek och ordning». Det föremål, som skall vara skönt, får hvarken vara för stort, så att man ej kan öfverblicka dess helhet, ej häller för litet, så att man ej kan urskilja dess mångfald. Så finna vi åsigten hos estetikens båda grundläggare så till vida gå åt samma håll, att de båda anse skönheten ligga på något sätt i det, som upptagits af de fleste följande estetici under namnet harmoni. Men Platon har vid åsigtens närmare formulerande på sin allmänna rationalistiska ståndpunkt mera lutat åt innehållsestetik, empiristen Aristoteles deremot åt formalism. Plotinos, ny-platonikern, har äfven på det
Källa: Project Runeberg ·
