Sida 775
Sockenband, föreningsbandet mellan en lagbestämd svensk luthersk kyrkoförsamlings medlemmar
unitariska kyrka. Emellertid undgick S. ej förföljelsens stormar. Såsom kättare förlorande han sina gods i Italien och de räntor han af dem uppburit. Den katolska reaktion, som i Polen började framträda under Stefan Bathori och som segrade under konungarna af Vasa-huset, tvang honom 1583 att för en tid lemna Krakov. Han fann en fristad hos en adelsman, Morsztyn, med hvars dotter han gifte sig. År 1598 fördrefs han för andra gången från Krakov -- denna gång genom ett upplopp, hvarvid den af jesuiterna upphetsade hopen förstörde hans hus och en stor del af hans manuskript samt äfven kroppsligen misshandlade honom. Han bosatte sig derefter i byn Luslawice, några mil frän Krakov, och dog der 1604. -- S., som var en man af stor ihärdighet, karaktersfasthet och öfvertygelsetrohet, blef epokgörande för unitarismens utveckling. Han ville aldrig obetingadt sluta sig till något visst afslutadt teologiskt system. Hans hufvudsyfte var att förenkla kristendomens läror och frånskilja hvad han ansåg tillfälligt och förgängligt från det väsentliga och förblifvande. I motsats till alla metafysiska spekulationer om hvem Kristus är, ville han uteslutande betona hvad Kristus gjort för menskligheten och derpå bygga sin kristologi. Hans lifsåskådning var genomgående human. Hans anhängare kallades socinianer (se vidare Unitarier). Hans skrifter utgåfvos af hans dotterson Wiszowati, i Bibliotheca fratrum Polonorum (1656 och följ.). A. F. Å.
Sociologi (af Lat. socius, kamrat, och Grek. logos, lära), samhällsvetenskap, är det »beqvämt barbariska» namnet på vetenskapen om samhällslifvets utvecklingslagar samt typiska former och företeelser. Från föregående tiders försök till en »historiens filosofi» (Vico, Lessing, Herder, Condorcet, Hegel, E. G. Geijer m. fl.) skiljer sig den moderna sociologien i synnerhet genom sin »naturvetenskapliga» undersökningsmetod. Påverkad af Henri Saint-Simon, framställde Auguste Comte (1852) sociologien såsom den högsta af alla vetenskaper, höjdpunkten af »la philosophie positive», med uppgift att genom iakttagelse och erfarenhet, utan alla teologiska och metafysiska förutsättningar och spekulationer, genomforska och klargöra det menskliga samhällslifvets företeelser i nutid och forntid, för att finna och formulera de allmänna lagar, som deri göra sig gällande, och detta »likaså positivt vetenskapligt som astronomen öfverskådar stjernornas rörelser». -- »Ur antropologi, etnografi, prehistoria och kulturhistoria framväxer den nutida sociologien» (Gumplowicz, »Grundriss der sociologie», 1885). Inom densamma kunna urskiljas tvänne hufvudströmningar: en som afvisar eller åtminstone endast i ringa mån använder analogier hemtade från natur organismers lif (så t. ex. Gumplowicz, G. le Bon) och en, som med förkärlek begagnar sig af sådana analogier. I synnerhet på den senare hafva Darwins forskningar och teorier utöfvat betydligt inflytande; till densamma höra också väl de fleste och mest framstående af nutidens sociologer -- i främsta rummet Herbert Spencer, äfvenså Schäffle, P. v. Lilienfeld m. fl. Ett tydligt öfverskattande af nyssnämnda analogiers värde -- nära nog till förvexling af likhet och identitet -- förekommer stundom; så t. ex. i svensken G. Björklunds »Om nationernas sammanväxning» (1887) och »Om segmenteringens betydelse» (1890), hvilka arbeten för öfrigt utmärka sig genom klar tankegång och behagligt framställningssätt. En stötesten för den moderna sociologien vid dess sträfvan att finna och formulera allmänna lagar ligger uti att alldeles förbise eller rent af förneka den menskliga (relativa) friheten och sjelfbestämningen och att öfver hufvud tro sig kunna mekaniskt (eller låt vara organiskt) förklara alla samhällslifvets företeelser, hvilka (liksom det naturliga lifvets) dock väl alltid komma att förblifva till en del oförklarliga, om också vetenskapens framsteg måste medföra, att denna del alltmera förminskas. Men sociologien är en mycket ung vetenskap, och dess resultat kunna ännu icke betraktas såsom synnerligen fasta. J. L..
Socka, bergsv., ett mjukt rör eller en slang, som fästes vid änden af den nedersta af de i grufvor brukliga sug- och lyftpumparna. Sockan ligger på bottnen i grufvan, och vattnet uppsuges genom den i pumpen. Dylika slangar göras af tjärad duk, som tätt spiralformigt lindas med jerntråd. Äfven sockor af gummi brukas numera, men sådana måste medelst något öfverdrag skyddas mot nötning mot stenar och ojämnheter å grufbottnen. Th. N-m.
Sockel (T. sockel, Fr. socle), foten till ett postament, en pelare, en byst, en vas m. m. Jfr Plint och Postament.
Socken (D. och N. sogn) var ursprungligen benämning på det territoriella område, hvars innevånare hörde till samma landskyrka. Under tidernas lopp fick socken-indelningen likväl betydelse ej allenast i kyrkligt, utan äfven i ekonomiskt hänseende. Sålunda uppkom jordeboks-socknen, d. v. s. sammanfattningen af de hemman och lägenheter å landsbygden, hvilka för beskattningsändamål blefvo i jordeboken sammanförda under samma sockennamn (se Jordebok). I regeln har jordebokssocknen kommit att sammanfalla med den s. k. kyrkosocknen. Men den kan ock omfatta flere kyrkosocknar, med eller utan undantag af vissa delar, eller bilda en del af en sådan. Socknen är vanligen sammanfattningen af ett slutet territorium i ett härad, men kan äfven vara delad, vare sig derigenom att andra socknar skjuta in emellan och omsluta någon del eller ock derigenom att den blifvit fördelad på olika län och således ock på olika härad eller på olika härad inom samma län. Se vidare Jordebokssocken och Kommunernas historia.
Socken-allmänning. Se Sockne-allmänning.
Socken-apotek. Se Apoteksprivilegium.
Sockenband, föreningsbandet mellan en lagbestämd svensk luthersk kyrkoförsamlings medlemmar, hvilket består uti gemensam gudstjenst, gemensamt presterskap och gemensam kyrka; hvarom såsom grundsats gäller, att hvarje svensk
Källa: Project Runeberg ·
