Sida 492
Siamangen ...
protektorat ledde till Faulkons mord, de kristnes förföljelse och afbrytandet af all förbindelse med Frankrike. Wbg.
Siamangen, zool. Se Gibbonerna.
Siamesiska språket (Siames. thai) tillhör de s. k. enstafviga eller indokinesiska språken, (se Kinesiska språket) och är måhända det i formelt hänseende minst utvecklade af dessa. Ljudsystemet omfattar ej mindre än 25 vokalljud, 2 diftonger (ai, au) och en nasalvokal (ã), samt 20 konsonantljud, nämligen alla svenska, utom g och s (sch), samt dessutom aspiratorna kh, ch, th, ph, hvartill komma i skriftspråket, genom en mängd lånord från siamesernas religionsspråk pali, ytterligare 20 från sanskrit härstammande konsonanter (jfr Indiens språk, sp. 559), hvilka dock i uttalet vanligen öfvergå till de närmast stående siamesiska ljuden. Skriften, som utgör en ytterst svårläst ombildning af det sanskritiska devanagari-alfabetet, innehåller derför ej mindre än 30 vokaler, 43 konsonanter och 4 accenttecken. Den för de indokinesiska språken egendomliga modulationen eller röstens musikaliska höjning och sänkning under ett ords uttalande består i thai af 5 toner: högre stigande ton (med qvart-höjning), lägre stigande (terz-höjning), högre fallande (stigning och sänkning omkring grundtonen ~), lägre fallande (qvint-sänkning) och jämn (utan höjning eller sänkning). Någon formlära i vår mening med bestämd skilnad mellan ordklasserna, genus, deklination och konjugation finnes icke. Nominativus och ackusativus uttryckas genom ställning före och efter det ord, som fungerar som verb, genitivus genom ställning efter det styrande ordet. Pluralis, dativ, tempora, modi o. d. uttryckas än alldeles icke, då de förstås af sig sjelfva, än med särskilda ord. Sammansättningar eller sammanställningar spela här samma betydande rol som i kinesiska språket (se d. o., sp. 718) t. ex. nam ta (vatten, öga), tår, nam pyng (vätska, bi), honung, me nam (moder, vatten), flod. Pronomina äro, som i kinesiskan, ord, som angifva det olika rangförhållandet personerna emellan. Deremot äro de s. k. ställningsreglerna här långt mindre bestämda och syntaktiska än i kinesiska språket (se d. o., sp. 717). Den omfångsrika literaturen, som hufvudsakligen föreligger i manuskript och derför ännu är föga känd, är i allmänhet, med undantag af offentliga handlingar o. d., affattad i ett slags versform. Det mest bekanta utgöres af fantastiska kärleks- och hjeltesånger af Rama o. a. Nya testamentet finnes öfversatt på siamesiska af Jones och Robinson (1846). -- Källor: Pallegoix, »Gramm. linguae thai» (1850), »Dictionarium linguae thai» (1854), Bastian, »Sprachvergleichende studien mit bes. berücksicht. d. indo-chines. sprachen.» (1870), och Ewald, »Grammatik der t'ai- oder siames. spr.» (1881). H. A.
Siamesiska tvillingarna. Se Tvilling.
Siam-krokodilen. Se Krokodilslägtet.
Siam-viken, en stor vik, bildad af Kinesiska hafvet på Bortre Indiens södra kust, begränsas i v. af den till Siam hörande östra kusten af halfön Malakka, i n. och n. ö. likaledes af Siam samt i s. ö. af Kambodja och Kochinkina.
Sibbaldia procumbens L., trefingerört, bot., en i Europas fjälltrakter växande liten ört, som tillhör nat fam. Senticosae L., kl. Pentandria L. Stjelken är uppstigande tilltryckt, kort styfhårig, bladen trefingrade, blommorna små, gula, gyttrade i knippen i stjelkgrenarnas toppar. O. T. S.
Sibbarp, socken i Hallands län, Faurås härad. Areal 4,987 har. 1,115 innev. (1889). S. bildar med Dagsås ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Göteborgs stift, Falkenbergs kontrakt.
Sibbern, Frederik Kristian, dansk filosof, föddes i Köpenhamn d. 18 Juli 1785. Af föräldrarna, som härstammade från Holstein, utöfvade i synnerhet modern genom sin innerliga religiositet stort inflytande på honom. Han blef student 1802, kastade sig derefter öfver rättsvetenskapen, blef 1810 juris kandidat, men idkade tillika filosofiska och matematiska studier samt blef filos. doktor 1811. Då N. Treschow 1811 lemnade sin filosofiska professur, föreslog han S. till sin efterträdare. Innan S. mottog platsen (1813), gjorde han en tvåårig resa i Tyskland, der han blef bekant med Fichte, Schleiermacher och Steffens samt starkt påverkades af den sistnämnde. Utan att sluta sig till eller sjelf utbilda något afslutadt system upptog han i sin lifsbetraktelse med hänförelse den spekulativa idealismens grundtanke. Men hans lefvande känsla för allt menskligt och hans stora intresse för natur och naturvetenskap befriade honom från många af de ensidigheter, som vidlådde den tidens tyska filosofi. S. var varmast intresserad af psykologi. 1819 utkom första delen af Menneskets aandelige natur og væsen (»Menniskans andeliga natur», öfvers. af L. Hammarsköld, 1827). Verkets andra del, som utkom 1828 och 1885 trycktes på nytt under titeln Læren om de menneskelige fölelser og lidenskaber, gifver den bästa föreställningen om honom som psykolog. Särskildt läran om de sympatiska känslorna är vackert och varmt framställd. En grundtanke i hans psykologi är idén om den sporadiska utvecklingen: olika drifter och krafter uppstå, och endast genom deras inbördes kamp, genom en jäsningsperiod, uppnås den fulla harmonien. I sin intressanta bok Om forholdet mellem sjæl og legeme (1844) framställer han den teorien att det är ett och samma lif, som träder i dagen i hjernverksamheten och i medvetandets verksamhet. S:s allmänna filosofi går ut från erfarenheten och söker genom slutsatser från densamma vinna spekulativa resultat. Han lägger vigt derpå att lagbundenheten i naturen tyder på en i allt och i alla verkande naturlag (»ett allvarande och allverkande»), men att å andra sidan finnas enskilda, bestämda utgångspunkter för hvarje naturverksamhet. Naturutvecklingen anser han fortskrida genom brytningen mellan de processer, som från olika utgångspunkter äro satta i rörelse. Så i hans Spekulativ kosmologi (1846). I sin historiska naturuppfattning skiljer S. sig från den spekulativa filosofien och påminner om den moderna utvecklingsfilosofien. En kontinuerlig utveckling har enligt honom egt rum från »dimman» till
Källa: Project Runeberg ·
