Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Fornyrdalag

Ämne: Diktarter, versformer och metrik · Litteratur och antika författare

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 60–62 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Fornyrdalag nämnes af Snorre Sturlasson i hans verslära såsom en varietet bland de gamla versmått, på hvilka den norröna poesiens äldsta qväden och särskildt de, som tillhöra den mera konstlösa folkdiktningen, äro affattade. I nutida skrifter användes emellertid ordet i en helt annan och vidsträcktare betydelse, enär man ansett det vara en lämplig gemensam benämning för de olika versslag, som blifvit använda i den nämnda folkpoesien, och af hvilka de vigtigaste äro kviðuháttr, ljoðaháttr och málaháttr (háttr, versslag). Fornyrdalaget skiljer sig från de andra i nordens gamla skaldskap förekommande hufvudmetra, drottqvädet och runhenda, väsentligen derigenom att det saknar såväl stafvelserim eller assonans som slutrim. Deremot är alliterationen lika oeftergiflig i fornyrdalaget, som i de öfriga versslagen, hvarjämte en fast strofbyggnad äfvenledes är för dem alla gemensam. Ett väsentligt kännetecken för allt fornyrdalag har man äfven velat finna deri att dess rytmiska byggnad i främsta rummet hvilar på ordens eller stafvelsernas tonvigt, men ej på deras qvantitet, hvilken deremot ligger till grund för versbyggnaden i drottqväde och runhenda. I allra senaste tider hafva röster höjts (särskildt af den tyske språkforskaren E. Sievers) mot den vanliga uppfattningen af fornyrdalaget, och man har uttalat den åsigten att äfven detta hvilar på bestämda lagar om stafvelsernas antal och qvantitet, om det än rörer sig i friare taktformer än konstdiktningens strofer. Då emellertid dithörande undersökningar ej äro afslutade, masta man ännu fasthålla vid det vanliga uppfattningssättet. -- Kviðuháttr, som man äfven, ehuru mindre lämpligt, plägat benämna starkadarlag, är tvifvelsutan den äldsta formen af fornyrdalag. Det nyttjades företrädesvis i dikter af rent episkt innehåll (en sådan berättande dikt kallas kviða) och består af åttaradiga strofer (s. k. visor), i hvilka hvart och ett af de fyra vers-paren sammanhålles till en enhet genom alliterationen. I hvarje versrad fordras två takter, hvardera innehållande en starkt betonad stafvelse. Rytmen består af dessa betoningar, som uppbära taktslaget. Den betonade stafvelsen är sålunda ensam tillräcklig att fylla takten, men kan ock åtföljas af flere eller färre tonlösa stafvelser, i mån af det större eller mindre eftertryck, som vid ett riktigt framsägande af versen kan tilldelas tonstafvelsen. Ofta står framför första taktslaget ett tonlöst ord, som är att betrakta som upptakt. Naturligtvis få de obetonade stafvelserna ej vara så många, att deras framsägande vore omöjligt utan öfverskridande af taktslagens vederbörliga antal. Ett lämpligt exempel på kviðuháttr hafva vi i följande strof ur "Valans spådom":

Önd | (þau né) áttu, óð | (þau né) höfðu, lá | (né) laeti (né) litu | góða; önd | (gaf) Óðinn, óð | (gaf) Hoenir, lá | (gaf) Loðurr (ok) litu | góða.

I detta exempel äro alliterationsstafvarna antydda genom fetstil samt upptakterna och andra tonlösa ord ställda inom parentes. -- Ljóðaháttr nyttjades företrädesvis i sånger (Isl. ljóð) af

dialogisk form äfvensom i gnomiska dikter. Hvarje strof består der af sex versrader, och hvarje halfstrof utgöres således af 1. ett medelst alliteration förenadt verspar, med två taktslag i hvarje versrad samt 2. en långvers, som vanligen har tre (någon gång två) taktslag och alltid bildar ett alliterationssystem (med två eller tre stafvar) inom sig sjelf. Om sista hufvudbetoningen i långversen hvilar på näst sista stafvelsen i versraden, måste denna stafvelse vara kort; hvilar sista hufvudtonen på långversens sista stafvelse, måste denna vara lång; hvilar sista hufvudtonen på tredje stafvelsen från slutet, är längden af penultima likgiltig. För öfrigt kan i allmänhet sägas, att friheten i versbyggnaden är nästan ännu större här äri i kviðuháttr. Ett exempel på ljóðaháttr lemnar följande strof ur "Den Höges sång":

Deyr | fé, deyja | fraendr, deyr | sjálfr it | sama; (en) orðs tirr deyr | aldrigi hveim er sér | góðan | getr.

Málaháttr förekommer sällan i forndikterna och är egentligen en utvidgning af kviðuháttr. Äfven i málaháttr är strofen åttaradig, men versraderna hafva tre taktslag, och i vissa dikter tror man sig äfven spåra vissa regler i afseende på qvantiteten hos de versraden slutande stafvelserna. I eddans "Atlessånger" och "Hamdismål" finner man kviðuháttr och málaháttr blandade om hvarandra; i vissa afdelningar af sångerna är dock málaháttr rådande, och på ett eller annat ställe användas likasom tillfälligtvis assonanser, hvarigenom detta versslag kan sägas bilda en öfvergang till drottqvädet. I skaldepoesien möter oss málaháttr såsom en åttaradig strofbyggnad, med regelbundet fem stafvelser i hvarje versrad, såsom följande strof ur "Bjarkamål" utvisar:

Gramr enn gjöflasti goeddi hirð sina Fenju forverki, Fáfnis miðgarði, Glasis glóbarri, Grána fagrbyrði, Draupnis dýrsveita, dúni grafvitnis. Th. W.