Fortifikationen, krigsv., en kår i svenska armén, hvars uppgift är att bygga och underhålla rikets fästningar och öfriga under landtförsvarsdepartementet hörande byggnader, att uppgöra förslag till vigtiga positioners befästande samt att i krig leda och utföra fältbefästnings-, broslagnings- och öfriga tekniska arbeten, äfvensom att deltaga i anfall och försvar af fästningar (jfr Genikår). Kårens officerspersonal består af 1 chef, fortifikationsgeneral, tillika chef för arméförvaltningens fortifikationsdepartement, 1 öfverste, 1 öfverstelöjtnant, 4 majorer, 19 kaptener, 26 löjtnanter och 11 underlöjtnanter. Truppen består af 1 pontonierbataljon, om 3 pontonierkompanier och 1 fältsignalkompani, förlagda i Stockholm, samt 1 sappörbataljon, om 3 kompanier, förlagd å Karlsborgs fästning. Hvarje kompani har en styrka af 120 man.
Historik. Innan Sverige fick ett ordnadt ingeniörväsende, uppfördes dess fästningar af civila, stundom utländska byggmästare under tillsyn och ledning af "gamle förfarne krigsmän". Så införskrefvos under Johan III:s regering italienska fästningsbyggmästare, hvadan den italienska skolan (se Befästningskonsten) under någon tid blef den rådande i Sverige. Borgholm blef, 1575, Sveriges första
bastionsfästning. Såsom Sveriges förste generalqvartermästare, hvilken hade uppsigten öfver rikets fästningar, omtalas Dominicus Paar, under Karl IX:s tid. Det var emellertid först Gustaf II Adolf, hvilken åt ingeniörväsendet, likasom åt svenska hären i dess helhet, gaf en mera bestämd organisation. Den först inrättade fortifikationsstaten stod under generalens af artilleriet befäl; det är likväl osäkert, om dessa båda vapen utgjorde en gemensam kår. Fortifikationens särskilde befälhafvare bar titeln "generalqvartermästare öfver all fortifikationen" eller "riksgeneralqvartermästare". Vid denna tid blef den nederländska befästningsskolan bestämmande för de svenska fästningsbyggnaderna och tillämpades först på befästningarna omkring Göteborg. Fältbefästningar användes af svenskarna ofta under trettioåriga kriget till större ställningars förstärkande. Särskildt må nämnas de starkt befästa lägren vid Werben (Juli--Aug. 1631) och vid Nürnberg (Juni--Sept. 1632). -- På drottning Kristinas tid var Olof Örnehufvud (d. 1644) en framstående generalqvartermästare. Han efterträddes af Johan Wärnschiöldh (d. 1674), en berömd ingeniör, som anlade Ny Elfsborgs fästning vid inloppet till Göteborg, ombyggde Marstrands genom 1658 års fredsslut förvärfvade fästning (som sedan fick namnet Karlsten) samt började omgifva nya Kalmar stad med befästningar efter nederländskt mönster. Till Malmö stads befästande uppgjorde han ett förslag, i hvilket den franska skolans former först gjorde sig gällande. -- Med Erik Dahlberg (d. 1703), hvilken sedan 1656 deltog i ledningen af Sveriges fästningsbyggnader och från 1674 till 1697 beklädde "riksgeneralqvartermästarebefattningen", inträder den svenska fortifikationens ärofullaste skede. Fortifikationen skildes 1676 från Krigskollegiets öfverstyrelse och stod sedan, så länge Karl XI lefde, under konungens omedelbara order. För att i tidsenligt skick försätta de många, mestadels förfallna fästningarna företogos åtskilliga ombyggnader och förbättringar såväl i Sverige som i dess biland. Det var dock hufvudsakligast vid Göteborg och det nyanlagda Karlskrona, som Dahlberg utvecklade sin största verksamhet såsom fästningsbyggare. Genom hans nitiska sträfvanden utvidgades fortifikationen, så att denna kår vid slutet af 17:de århundradet räknade öfver 80 officerare, af hvilka endast 4 eller 5 voro utländingar. -- Genom Karl XII:s krig ledo visserligen de svenska fästningsbyggnadsarbetena ett starkt afbräck; men den gamla andan lefde ännu qvar, i synnerhet hos Dahlbergs lärjunge och efterträdare, K. M. Stuart (d. 1705), hvilken ombyggde Vaxholms fästning och ordnade försvaret i Stockholms skärgård efter en ny plan. -- Såsom chefer eller "direktörer" för fortifikationen må vidare nämnas M. Palmqvist (1705--19), A. Löwen (1719--39), hvilken uppförde Fredriksborgs torn till försvar af inloppet till Stockholm genom Oxdjupet, L. K. Stobée (1739--41), G. Cronstedt (1741--57) samt J. B. Virgin (1762--69), hvilken i synnerhet utmärkte sig såsom skriftställare på befästningskonstens område. 1762 fick fortifikationen en ny organisation och delades i 6 s. k. brigader, förlagda i Stockholm, Göteborg, Kalmar, Skåne, Finland och Pommern, hvar och en under befäl af en öfverste eller öfverstelöjtnant. Tillsammans räknade kåren då en personal af 9 regementsofficerare, 10 kaptener, 16 löjtnanter, 16 konduktörer, 5 adjutanter, 5 vallmästarev, 5 sergeanter och 12 ordinarie handtverkare. År 1778 minskades brigadernas antal till 4. -- Sedan de flesta af Sveriges lydland gått förlorade, riktades krafterna på Finlands befästande. Så anlades under 1750- och 1760-talen Sveaborg af Augustin Ehrensvärd, hvilken, ehuru egentligen artilleriofficer, fick uppsigt öfver de finska fästningarna. Vid Lovisa anlades sjöfästningen Svartholmen och vid Hangö udde Gustafsvärn och Gustaf Adolfs fäste. Af de få byggnadsarbeten, som vid denna tid företogos i Sverige, må nämnas en ombyggnad af Vaxholms fästning, Landskronas befästande samt uppförandet af tvänne nya strandverk, Fredriksborg och Gustafsborg, vid Karlsten.
Slutet af 18:de och början af 19:de årh. företedde en allt mera tilltagande afmattning i fästningsbyggandet, hvartill väl största anledningen är att söka i de många krigen, som då alldeles uttömde statens krafter. Såsom chefer för fortifikationen under denna tid må nämnas: A. M. Strussenfelt (1769--73), A. M. von Arbin (1773--84), J. von Hermanson (1784--91), N. Mannerskantz (1791--1809) samt N. Cedergren (1809--11). -- År 1778 uppsattes en pionierkår i Pommern och 1793 en annan i Finland, men båda upplöstes efter kort tid. 1804 uppsattes åter en pionierkår i Pommern, hvilken dock upplöstes redan 1808. År 1805 organiserade öfverste af Tibell fältmätningskåren, som 1811 sammanslogs med fortifikationen. Den gemensamma benämningen blef då ingeniörkåren, som delades i fortifikationsbrigaden och fältmätningsbrigaden. Den sistnämnda skildes 1831 åter från ingeniörkåren och förenades under namn af topografiska kåren, såsom en särskild afdelning, med generalstaben.
1811 utnämndes G. V. af Tibell, den siste som förde titel af "generalqvartermästare", till chef för Ingeniörkåren, men efterträddes redan 1812 af generalmajor B. E. F. Sparre, hvilken till 1837 på ett förtjenstfullt sätt ledde Sveriges fästningsbyggnadsarbeten. Ingeniörkåren, hvilken enligt 1815 års stat utgjordes af 1 generalmajor och chef, 1 öfverstelöjtnant och sekundchef, 2 majorer och brigadchefer, 8 kaptener, 16 löjtnanter, 10 underlöjtnanter och 1 professor, inträdde under Karl XIV Johans regering åter i ett verksammare skede. Konungen, som för landets försvarsväsende uppgjorde en ny plan, grundad på centralförsvar (se d. o.), insåg behofvet af en i det inre af landet belägen förrådsfästning och uppdrog 1819 åt Sparre att häröfver inkomma med förslag. Redan s. å. stadfästes den första planen till Karlsborg, eller, som den till en början kallades, Wanäs fästning, och arbetena dera togo snart derefter sin början. Äfven åt sjöfästningarna egnade Karl XIV
Johan omtanke. Storartade ombyggnader och förstärkningsarbeten påbörjades vid Vaxholm, Karlskrona och Karlsten, hvilka arbeten sedan, i mån som anslag dertill beviljades, småningom utfördes under ledning af generalerna H. G. af Melin (1837--39), J. P. Lefrén (1839--47), C. F. Meijer (1847--58) och J. af Kleen (1858--68). Knappast voro emellertid dessa ombyggnader färdiga, förr än de nya fästningsverkens i allmänhet blottade mursidor, hvilka med full säkerhet kunnat motstå träfartygens slätborrade kanoner, befunnos värnlösa mot de nya pansarfartygens refflade artilleri. Andra åtgärder måste vidtagas, och 1867 nedsattes för detta ändamål, under d. v. hertigens af Östergötland ordförandeskap, en komité, hvars förslag sedermera i hufvudsak legat till grund för de omfattande ny- och ombyggnader vid Vaxholm och Karlskrona, hvilka på 1870-talet blifvit utförda. Vid Vaxholm hafva försänkningar med bakom liggande bevakningsbatterier blifvit anlagda till spärrande af alla inlopp, utom det östra genom Oxdjupet, hvars gamla försänkning i stället blifvit genombruten, hvarjämte det nya pansrade fästet Oskar Fredriks borg blifvit uppfördt till detta inlopps försvar. Vid Karlskrona hafva större delen af Kungsholms fästning och Vestra Hästholmens skans undergått en grundlig ombyggnad och delvis blifvit bepansrade, sunden stängda medelst försänkninarar, samt ett fäste anlagdt å Koön (ännu under arbete) till försvar af staden från landsidan. Vid Karlsborg hafva arbetena oafbrutet fortgått, så att fästningen i fortifikatoriskt hänseende snart kan anses vara i fullt försvarbart skick.
Pontonierträngen, som ursprungligen tillhörde artilleriet och endast för en kort tid, 1792--95, ställdes under fortifikationen, men sedan återgick till artilleriet, öfverflyttades slutligen, 1816, å nyo till ingeniörkåren. Om man undantager tvänne provisoriskt uppsatta pontoniertrupper under 1813--14 års krig, har emellertid ingen egentlig ingeniörtrupp funnits i Sverige förr än 1855, då det första sappörkompaniet uppsattes. 1867 voro 3:ne kompanier uppsatta, hvilka då erhöllo benämningen pontonierbataljonen. Samtidigt återfick äfven ingeniörkåren sitt gamla namn Fortifikationen. 1870 beviljades anslag till ett fältsignalkompani, och 1873 börjades uppsättandet af sappörbataljonen. Dessa truppers organisation, äfvensom de senast nämnda fästningsbyggnaderna, äro verk af fortifikationens nuvarande chef, generallöjtnanten B. A. Leijonhufvud. O. A. B.