Fortplantning. 1. Zool. Huru de organiska varelserna på vår jord ursprungligen uppstått, om hvarje art, enligt bibelns skapelsehistoria, utgått ur skaparens hand som en fullfärdig ny skapelse, eller om särskilda arter och former, i enlighet med Darwinismens utvecklingsteori, småningom bildat sig ur en gemensam urmateria, detta torde vara en gåta, som icke snart, om ens någonsin, kan lösas. Deremot synes vetenskapen alltmer ådagalägga, att numera inga nya urskapelser uppstå, utan att nya organiska individer uppkomma endast genom en fortplantning af förut befintliga af samma art. Väl trodde Aristoteles, att grodor och ålar växte spontant ur gyttjan, genom en s. k. generatio aequivoca l. spontanea, och ännu finnas lärde forskare (Pouchet), som påstå, att åtminstone de mikroskopiska svamparna i ruttnande vätskor hafva ett spontant ursprung. Men äfven om man måste medgifva möjligheten af att de lägsta organismerna ännu kunna uppstå ur en formlös materia, gäller dock som en allmän regel, att organiska varelser numera förutsätta ett föregående led, ett enkelt led eller ett föräldrapar, genom hvars fortplantning de uppkommit. Sättet för denna fortplantning är emellertid mycket olika för olika grupper af växter och djur. Hvad djurriket beträffar, kan man urskilja tvänne väsentligen olika slag af fortplantning, den okönliga l. neutrala (monogena) och den könliga (digena). Den okönliga fortplantningen, som tillhör de lägre djuren, omfattar trenne särskilda former: delning, knoppbildning och groddbildning. Delningen, som företrädesvis eger rum hos protozoer, tillgår helt enkelt så, att moderdjuret genom afsnörning på längden, på tvären eller på snedden (diagonalt) delar sig fullständigt i tvänne eller flere skilda individer, eller ofullständigt, så att de nya individerna sammanhänga delvis med hvarandra och sålunda bilda en s. k. djurstock (vorticelliner, polyper). Vid knoppbildningen utväxa på moderkroppen ett slags knoppar, hvilka antingen alldeles afsnöra sig eller bibehålla sitt sammanhang; på detta sätt bildas äfven en polypstock. Vid groddbildningen afsöndra sig i moderkroppens inre särskilda celler (groddknoppar, groddkorn), hvilka organisera sig till nya individer. Hos gregarinerna upplöser sig hela moderkroppen i groddkorn, hos trematoder och sporocyster endast en del af densamma, hvilken del hos infusorier, cecidomyia-larver m. fl, utvecklar sig till ett särskildt fortplantningsorgan. -- Den könliga fortplantningens enklaste form står nära groddbildningen, enär äfven här utbilda sig groddceller, hvilka dock äro af tvänne skilda slag (kön), honceller eller äggceller och han-celler l. sädesceller, stundom innehållande spermatozoer (jfr Befruktning). Hos lägre djurformer utveckla sig de båda olika könsorganen hos samma individ (hermafroditer), särdeles hos djur, som lefva enstaka (intestinalmaskar, binnikemaskar), eller som hafva inskränkt rörelseförmåga (landsnäckor, sniglar, ostron), och befruktningen försiggår inom individen genom att de olika organen ligga bredvid hvarandra, hafva gemensam utförsgång o. s. v. Hos andra hermafroditer deremot ligga de särskilda könsorganen så långt ifrån hvarandra, att någon sjelfbefruktning ej kan ega rum, utan endast vexelbefruktning, så att den ena hermafroditen befruktar den andra, och båda göra tjenst på en gång som hannar och honor. Af sådana hermafroditer uppstå skilda kön genom det ena organets förkrympning, såsom hos Distomum haematobium, hvilken sålunda bildar en öfvergång till de skildkönade. Särdeles märkvärdigt och förmedlande öfvergången mellan den okönliga och könliga fortplantningen är det förhållande, som fått namn af partenogenesis, och som består deri att äggen hos en tydligt utbildad hona spontant utveckla sig utan föregående befruktning. Detta inträffar hos åtskilliga insekter såsom hos bin, psychider, bladlöss. Hos bidrottningen l. visen blifva somliga ägg befruktade, andra icke; af de förra utveckla sig arbetsbin och visar, af de senare blott drönare. (Se Bi). Hos bladlössen, som eljest äro digena, förekomma särskilda, genom befruktning af ägg uppkomna generationer, hvilka, byggda som honor, utan befruktning föda lefvande ungar; af dessa utbilda sig åter i första ledet eller ett senare led skildkönade individer. -- Hos ryggradsdjuren och menniskan sker all fortplantning genom samverkan mellan tvänne individer af fullt utprägladt olika kön, men denna differensering i skilda kön sker först småningom under det embryonala lifvet. Under ett tidigare stadium af detsamma träffar man vanligen anlag till organ af båda slagen (således anlag till hermafroditism). Sedermera utbildar sig blott det ena slaget, under det att det andra förkrymper. Endast, undantagsvis utveckla sig båda tämligen lika, och då uppstår verklig hermafroditism. -- 2. Bot. Inom växtriket, liksom inom djurriket, eger fortplantning rum på två olika sätt, nämligen dels på könlös, neutral, väg, dels genom befruktning. I förra fallet alstras blott ett slags fortplantningsceller (eller cellkomplex), hvilka ega förmåga att sjelfständigt -- utan föregående påverkan af andra celler -- gro och gifva upphof till nya individer. I senare fallet fordras samverkan af två (eller flere) celler för åstadkommande af den nya individen.
Oftast äro de vid befruktningen samverkande cellerna af två väsentligen olika slag, nämligen större, föga eller icke rörliga, honliga, och mindre, hanliga, hos kryptogamerna försedda med stark rörelseförmåga. Hos vissa lägre växter, t. ex. en del alger och svampar, äro dock de i befruktningen deltagande cellerna hvarandra fullkomligt lika, så att någon könsskilnad hos dem ej förekommer (Se Befruktning). -- De allra lägsta växterna, t. ex. nostocacéerna, bakterierna och jästsvamparna, fortplanta sig uteslutande på neutral väg. Det öfvervägande flertalet af alger och svampar samt alla mossor och ormbunkar fortplanta sig såväl genom befruktning som på neutral väg. Hos ett mindre antal alger och svampar, t. ex. diatomacéer, desmidiéer och äkta mögelsvampar (Mucorineae), är, såsom ofvan antyddes, befruktningen ännu ej könlig (benämnes konjugation eller kopulation), men hos alla de öfriga är könsskilnaden mellan befruktningscellerna skarpt utpräglad. Goda grunder tala för det antagandet att den hos de högre organiserade växterna förekommande könliga befruktningen utvecklat sig ur den rent neutrala fortplantningen, sådan den ännu förekommer hos de allra lägsta växterna, genom konjugationen och svärmcell-kopulationen såsom mellanstadier. -- Hos de allra flesta af de ofvan nämnda växterna, som fortplanta sig såväl neutralt som genom befruktning, eger det förhållandet rum att den neutrala fortplantningen är bunden vid vissa individer, under det att befruktningsfortplantningen tillhör andra. Dervid omvexla oftast neutrala individer och de, som ega befruktningsfortplantning -- de sexuella --, med hvarandra på ett mycket regelbundet sätt, så att exempelvis hvarannan generation i individens regelrätta utvecklingskedja är neutral och hvarannan sexuel. Detta utvecklingssätt plägar kallas generatiönsvexling (se d. o.). -- Hos de högsta växterna, fanerogamerna, förekommer enligt regeln blott ett slags fortplantning, naturligtvis af det högsta slaget, könsbefruktningen. Någon generationsvexling eger således der ej rum. Att jämte den regelmässiga fortplantningen genom befruktning individförökning hos en del fanerogamer kan ske genom egendomliga knoppar, de s. k. groddknopparna, torde ej böra lemnas onämdt. På liknande sätt förhåller det sig hos många ormbunkväxter och nästan alla mossor. Äfven hos många alger och svampar förekomma förökningsorgan, som ej tillhöra den slutna generationskretsen, och som äro analoga med de högre växternas groddknoppar, fastän af en vida enklare byggnad. Jfr Gonidier, Sporer och Frö. 1. F. B. 2. V. W.