Fossil (af Lat. fossilis, uppgräfd), geol. 1. Adj., som, tillhörande forntidens djur- eller växtverld, finnes i berg- eller jordlagren eller blifvit derifrån uppgräfd. 2. Subst. (plur. fossilier eller, numera vanligast, lika med singularis), en i berg- eller jordlagren förekommande eller derifrån uppgräfd lemning af ett djur eller en växt från fornverlden; äfven ett i dylika lager förekommande spår efter forntida djur eller växter. -- I några ytterst sällsynta fall hafva djurlemningar från förgångna tider, nästan utan att undergå någon förändring, bevarats ända till våra dagar. Så har man i Sibirien funnit utdöda elefant- och noshörningartade djur infrusna uti is och derigenom konserverade, så att till och med köttet ej undergått förvandling. Äfven de insekter från tertiärtiden, hvilka ligga inbäddade i bernsten, äro så godt som helt och hållet oförändrade. I regeln blifva emellertid djurkroppens lösa delar efter döden fullständigt förstörda genom förruttnelseprocessen, och endast de fasta, mer eller mindre mineraliska delarna, såsom ryggradsdjurens skelett och fjälleller plåt-artade hudbetäckningar, kräftdjurens, blötdjurens och tagghudingarnas skal samt korallernas kalkstommar, äro egnade att bevaras. Äfven ur dessa fasta delar utlösas de organiska ämnena -- brosk och lim m. m. --, och de derigenom uppkomna tomrummen fyllas vanligen efterhand med småningom inträngande mineraliska ämnen, hvarigenom en förstening i egentligaste bemärkelse uppkommer. Det vanligaste försteningsmedlet är kolsyrad kalk, som äfven oftast utgör hufvudbeståndsdelen i de delar af djurkroppen, som äro egnade att förstenas. Stundom tillgår försteningen så, att det ämne, som bildade djurkroppens fasta delar, helt och hållet undantränges och genom en pseudomorfos ersättes med något annat. Så finner man i Skånes alunskiffer trilobiternas kalkskal ersatta af svafvelkis, och i kritlagren äro sjöborrarnas kalkskal ej sällan förvandlade till flinta. Deremot kunna djurkroppens lösa delar under inga förhållanden förstenas, ehuru det bland allmänheten är en ganska utbredd föreställning att så kan ske, och man ofta får höra talas om fynd af hela djur, hvilka skulle blifvit fullständigt förvandlade till sten. Någon gång kunna dock, under gynsamma omständigheter, lemningar äfven af dem bevaras tämligen länge under form af likvax (adipocire). Det har till och med uppgifvits, att man i Böhmens siluriska lager funnit cephalopoder, som i sina skal inneslutit likvax. Kitinartade djurämnen, såsom insekternas och vissa hydrozoers kroppsbetäckning, kunna, liksom växtämnen, blifva bevarade genom ett slags förkolning. -- Ej sällan blir ett föremål, som redan undergått försteningsprocessen och blifvit inbäddadt i ett stenlager, bortfördt genom lösande ämnen. Så är det ganska vanligt, att i vissa bergarter, i synnerhet sandstenar, hvilka lätt genomsläppa vatten, men sjelfva äro nästan olösliga, snäckors, sjöborrars och andra djurs kalkskal äro upplösta och bortförda. Om den omgifvande stenmassan dessförinnan ernått en tillräcklig fasthet, qvarlemna de emellertid dels ett af tryck af sin utsida, dels en s. k. stenkärna. Genom att taga en afgjutning, t. ex. i guttapercha, af det tomrum som skiljer stenkärnan och det yttre aftrycket kan man skaffa sig en trogen bild af det upplösta skalet. -- Slutligen kunna djur, utan att några delar af dem undergå någon försteningsprocess, lemna minnesmärken efter sig genom intryck eller spår. Djur, som röra sig i det lösa lerslammet på hafsbottnen, lemna spår efter sig i detta; och blifva de efter döden liggande i slammet, qvarlemna de ett intryck, sedan sjelfva djurkroppen blifvit upplöst. Blifva dessa spår eller intryck fyllda med ett annat ämne, t. ex. sand, så tjenstgöra de som ett slags gjutformar. Afgjutningen lemnar ett bevis på djurets tillvaro, ehuru alla dess delar äro försvunna. Sådana afgjutningar, hvilka äfven äro att räkna till fossil, äro vanliga, der lager af sandsten och lera eller lerskiffer vexla med hvarandra. Lerlagren visa i sin yta intryck och spår, sandstenslagren på sin undre sida afgjutningar af dessa. Så är t. ex. fallet i Vestergötlands eophyton-sandsten, hvilken innehåller de måhända äldsta hittills kända lemningar och spår af forntida organismer. På det här skildrade sättet hafva äfven djur, som helt och hållet sakna fasta, försteningsbara delar (t. ex. de lösa geléartade maneterna), kunnat lemna
efter sig vitsord om sin tillvaro under länge sedan svunna tidsåldrar.
De flesta växter försvinna spårlöst genom den förmultning, som inträffar efter deras död. Då denna förmultning, såsom oftast är fallet, sker under luftens tillträde, öfvergå nämligen de organiska väfnaderna, genom förening med luftens beståndsdelar, till vatten och gaser. Är deremot luften afstängd (t. ex. då växtdelarna, innan förmultningen egt rum, blifvit inbäddade i ett skyddande lager af lera), sker förmultningen ytterst långsamt, i det att växtens beståndsdelar med hvarandra bilda vatten och gaser. Dervid får kolet öfverhand. Vätet och syret, som jämte detta utgöra växtens huvudbeståndsdelar, försvinna så småningom till större delen, och återstoden blir allt mera rent kolartad samt öfvergår slutligen till brunkol, stenkol eller antracit. De flesta till vår tid bevarade lemningar af forntida växter äro på detta sätt mer eller mindre förkolade. Ytterst sällan finner man hela växter; vanligen påträffas blott spridda delar, såsom lösa blad och stycken af stammar. Sjelfva stenkolslagren äro bildade af växtämnen, men dessa hafva undergått en sådan förvandling, att man ytterst sällan kan urskilja några spår af den ursprungliga byggnaden. I de lager af lera, skiffer och sandsten, som bruka ligga emellan stenkolshvarfven, finner man deremot växtdelarnas form väl bevarad. De förkolade bladen af t. ex. ormbunkar, som ligga mellan lerskifvorna, visa ännu med den största tydlighet de finaste detaljer af sin byggnad. Stammarna äro deremot vanligen förvandlade till en mera formlös kolmassa. Deras inre är ofta fyldt af en stenmassa, lik den omgifvande. Då de inbäddats i liggande ställning, hafva de vanligen blifvit hoptryckta; upprättstående stammar hafva deremot bibehållit sin ursprungliga cylindriska form. I brunkolet hafva växtdelarna undergått en mindre betydlig förändring. Stammarna hafva ofta sin inre struktur tydligt bibehållen. Ännu mer oförändrade äro växtämnena t. ex. i torflagren och i de under de senaste geologiska perioderna bildade lerorna. -- Utom genom förkolning kunna växtämnen bevaras derigenom att de småningom genomträngas af främmande, förstenande ämnen. Det vigtigaste bland dessa ämnen är kiselsyra. På vissa ställen, såsom i Egypten, finnas hela "förstenade skogar", bestående af kiselsyredränkta trädstammar. Under det att kiselsyran undantränger de organiska ämnena, lemnar den dock ofta strukturen fullkomligt oskadad, så att denna med största tydlighet kan urskiljas i mikroskopiska preparat. Bland andra förstenande ämnen äro kolsyrad kalk och svafvelkis de minst sällsynta. -- Ej sällan blifva både växtlemningar och djurlemningar helt och hållet upplösta, sedan de blifvit inbäddade i ett berg- eller jordlager; men man får kännedom om deras forna tillvaro genom de aftryck de lemnat efter sig. Afgjutningar kunna bildas af växter såväl som af djur, men äro dock jämförelsevis sällsynta. En stor del af de afgjutningar, som i vissa formationer träffas på undersidan af sandstenshvarfven, hafva tolkats såsom härrörande från växter, men i de flesta fall äro dessa tolkningar tydligen oriktiga. -- Synnerligen väl bevarade växtlemningar förekomma i bernsten. I den träffas ofta äfven de ömtåligaste delar, såsom kronblad, ståndare, pistiller och frömjöl, fullkomligt väl bibehållna och nästan oförändrade.
I det s. k. urberget, till hvilket t. ex. Sveriges gneis- och hälleflintlager höra, hafva inga säkert igenkänliga fossil trätfats, men i alla yngre formationer -- som derför också kallas fossilförande -- finnas sådana. I de äldsta aflagringarna hafva de till en stor del former, som mycket afvika från de nu lefvande växternas och djurens; ju mer man närmar sig till nutiden, dess mindre blir skilnaden. Fossilen äro derför de vigtigaste hållpunkterna för den geologiska tidräkningen. Endast med deras tillhjelp är det i allmänhet möjligt för geologen att bestämma en aflagrings ålder i förhållande till andra. Af lika stor betydelse äro fossilen för zoologien och botaniken. I den nuvarande djur- och växtverlden finnas stora luckor, och ett system, som uppgöres med ledning endast af de lefvande formerna, blir derför mycket ofullständigt. De fossila växterna och djuren utfylla, i samma mån som de blifva kända, den ena efter den andra af dessa luckor. Vetenskapen om de fossila djuren och växterna kallas paleontologi. -- Ordet fossil nyttjades fordom äfven i fråga om mineral. Numera brukas det blott om föremål af organiskt ursprung. -- Subfossila kallar man stundom växt- och djurlemningar, hvilka härstamma från de geologiska tiderna närmast före den nuvarande och i regeln tillhöra ännu lefvande arter. G. L.