Frenologi (af Grek. fren, sinne, själsförmögenheter, och logos, lära), läran om själsegenskapernas fördelning och deras lokalisation i hjernan vid vissa organ, om dessas framträdande såsom upphöjningar på hjernans yta och om deraf föranledda ytkarakterer på hufvudskålen Denna lära grundlades i slutet af 1700-talet af F. J. Gall, hvilken benämnde henne schädel-lehre (hufvudskålslära) eller cranioscopie (hufvudbesigtning); hans vän och medarbetare J. G. Spurzheim införde namnet frenologi. -- Gall utgick visserligen från ett par satser, hvilka i sin allmännelighet synas vara fullt berättigade, nämligen att hjernan är det organ, genom hvilket själsyttringarna manifestera sig, och att ett organs produktionskraft är proportionel till dess storlek. Men utom det att hjernan icke till uteslutande funktion har själsyttringar samt att den sist anförda satsen icke torde kunna obetingadt tillämpas på de rent animala och särskildt de psykiska funktionerna, uppställde Gall vid sidan af dessa satser några andra premisser för sin lära, hvilka måste anses såsom än mindre hållbara. Så påstod han, att själsverksamheten ända in i detalj berodde af hjernans detaljbyggnad; att själens särskilda drifter, anlag och krafter icke verkade i och genom hjernan såsom ett helt, utan skulle vara bundna vid bestämda framstående ställen af hjernan ("organ"), hvilka hufvudsakligen finnas på hennes yta, inom vissa skarpt begränsade, mångformade, större och mindre områden; samt att utvecklingen (styrkan) hos hvarje sådan drift, sådant anlag o. s. v. står i direkt proportion till dess organs storlek. Läran om dessa organ och om själsverksamhetens förhållanden i och genom dem utgör frenologien. Men upphöjningarna på hjernytan (organen) visa sig mer eller mindre tydligt äfven genom upphöjningar på motsvarande ställen af hufvudskålens yttre. Till följd deraf lemnar den yttre undersökningen af hufvudskålen (kranioskopien) en säker utgångspunkt för bedömandet af drifter o. s. v. Gall antog 27 sådana själs-delar ("sinnen"), med motsvarande antal organ, nämligen för: fortplantning, barn- och föräldra-kärlek, vänskap, försvar, mord, list, förvärf (stöld), höghet (högmod), beröm (äregirighet), försigtighet, sak, ort, person, namn, språk, färg, ton, tal, konst, läraktighet, metafysik, qvickhet, skaldskap, godmodighet, efterhärmning,
gudsfruktan (vördnad) och fasthet. Antal och benämningar vexlade något. Spurzheim tillade 8 nya, andra efterföljare än flere, t. ex. koncentrationsförmåga, hopp, sinne för det underbara, individualisering, tyngd eller motstånd, ordning, tid m. m. Andra namn, begrepp och platser hafva under tidens lopp gifvits åt de äldre "sinnena" eller "organen". -- Då Gall och Spurzheim (1796--1830-talet) framställde och utvecklade sina läror, kände man icke och af dem upptäcktes icke häller något enda anatomiskt eller fysiologiskt faktum, som kunde läggas till grund för dessa frenologisk-kranioskopiska satser. Lärans djerfva framträdande verkade emellertid som ett retmedel till ifriga undersökningar, och dess upphofsmän, särskildt Gall, utförde sådana. Det har med sanning blifvit sagdt om frenologiens fäder, att de började med att imaginera en hjernans fysiologi, och att de sedan gjorde upp en hjernans anatomi för att bevisa de fysiologiska hypoteserna (Flourens). Senare undersökningar synas visserligen leda till antagandet af vissa funktioners lokalisation i speciella delar af hjernan, men de hafva icke bekräftat något enda af Galls och Spurzheims detaljpåståenden; tvärtom hafva de bestämdt vederlagt flere af dem. -- Sjelfva den från logisk-antropologisk synpunkt omotiverade och besynnerliga uppställningen och blandningen af s. k. "sinnen" och "organ" är ett svårt gravamen mot läran från ren förnuftssynpunkt. I anatomisk-fysiologiskt hänseende göra sig andra allvarliga betänkligheter gällande. Man förlägger dessa organ uteslutande till hjernans yta, utan att bevis ännu finnas på den öfriga hjernmassans likgiltighet för "sinnena". Det borde väl hafva, varit att vänta, att dessa organ skulle i någon mån till sitt läge och sin anordning motsvara de naturliga upphöjningarna på hjernans yta (vindlarna), men det göra de icke. Vindlarna vexla till form, vidd och riktning ej blott på olika hjernor, utan äfven på de båda halfvorna af samma hjerna. Men det oaktadt äro organen symmetriska på båda sidor, lika placerade på alla hjernor, och vindlarnas gång och krökar motsvara icke i den mest aflägsna mån formen och utsträckningen af de matematiska figurer och snirklar, som finnas på de frenologiska bilderna. Dessa förhålla sig till de af naturen bildade hjernvindlarna, som de utskurna bitarna af sådana kartor, med hvilkas sammanläggning man brukar roa och instruera barn, förhålla sig till bergen och floderna på kartorna i deras helhet. Sådana vindlar, af samma byggnad och samma dignitet, finnas på hjernans alla ytor, såväl på de mot hvarandra vända sidorna af båda halfvorna som på de undre ytorna, under det hela antalet frenologiska organ är placeradt blott på de yttre och öfre ytorna, utan att någon betydelse reserveras för de öfriga. Flere af dessa organ äro förlagda till sådana delar af hjernan, som utanpå omgifvande kranium täckas af tjocka eller till formen vexlande mjuka delar. Oaktadt de således omöjligen kunna synas i det yttre, uppgifvas de ändock såsom kranioskopiskt bestämbara (t. ex. i ögonhålans botten, lilla hjernan). Huvudskålens yttre benskifva företer i allmänhet icke samma detaljformer som den inre, hvilken, äfven den, blott är ett ofullständigt aftryck af hjernan, och på vissa ställen finnas mellanrum mellan inre och yttre skifvan af oberäkneligt djup (t. ex. ögonbrynstrakten). Följaktligen äro kranieytans detaljer af ojämnheter icke alls trogna afbilder af hjernans. Om vissa hjerndelar vet man alldeles bestämdt, att de icke hafva det ringaste att göra med de "sinnen" frenologerna förlagt dit (t. ex. lilla hjernan). En hel serie organ är förlagd i kraniets öfre medellinie, öfver den icke nervösa skiljeväggen mellan hjernhalfvorna; andra förläggas vid näsroten, der icke häller någon hjerna finnes. De från den komparativa anatomien hemtade bevisen äro lika värdelösa. -- Frenologien och kranioskopien ega derför i närvarande stund knappt annat intresse än kuriositetens, och de fortlefva endast derigenom att lärans förste upphofsmän redan tidigt gjorde dem till föremål för samtal och föredrag inom sällskap och föreningar af lekmän, hvilka ännu finna nöje i de onekligen rätt pikanta funderingarna.
Galls lära finnes utvecklad i följande hufvudskrifter: Gall och Spurzheim, "Recherches sur le système nerveux en générale et sur celui du cerveau en particulier" (1809) och "Sur l'origine des qualités morales et des facultés intellectuelles de l'homme et sur les conditions de leurs manifestations" (1825); Spurzheim, "Phrenology or the doctrine of the mind and of the relations between its manifestations and the body" (3:dje uppl. 1825) och "Phrenology in connexion with the study of physiognomy" (1826); G. Combe, "System of phrenology" (1824; "Frenologisk vägvisare"); J. Vimont, "Traité de la phrénologie humaine et comparée" (1832--36) m. fl. -- Frenologien har naturligtvis haft en mängd vedersakare, bland hvilka i vårt land den vigtigaste torde vara A. Retzius ("Phrenologien, bedömd från anatomisk-etnologisk ståndpunkt", i "Skandinaviska naturf.-mötets förhandl.", 1847). G. v. D.