Bakhufvud

Bakhufvud (Lat. occiput), anat., kallas den mellan hjessan och halsen (nacken) belägne delen af hufvudet, hvilken åt sidorna sträcker sig fram till granskapet af yttre örats bakre kant; räknas äfven som del af nacken. Dess benstomme utgöres hufvudsakligen af nackbenets hvälfde del, men dessutom äfven af delar af hjess- och tinningbenen jämte derutanpå liggande tunna muskler och senor samt hufvudskålshinna (galea) och svål. I denne del af hufvudskålen finnas de bakre spetsarna af stora hjernan äfvensom den lilla hjernan (cerebellum). Till den senare förlägger frenologien könsdriften, dock utan skäl, och ser i bakhufvudets olika storlek ett tecken på organets olika utveckling. Bakhufvudets form är visserligen individuelt olika; men A. Retzii undersökningar visa, att denne form, i stort sedd, karakteriserar olika folkraser. Bakhufvudet bildar nämligen ett mer eller mindre starkt kullrigt utsprång hos de långhöfdade (dolikocefala) och är mera platt hos de korthöfdade (brakycefala) folkraserna. — Till följd af halsens smalhet hos små barn, hvilken är beroende på halsmusklernas ringa utveckling, är bakhufvudet hos dem starkt utskjutande, liksom, af detta och andra skäl, hela hufvudet är relativt stort; och gifver detta icke sällan anledning till obefogad fruktan för närvaro af vatten i hufvudet. Jfr Frenologi, Hufvudskål, Nacke.