Drägt

Drägt, sammanfattande benämning på de klädespersedlar, som nyttjas för att betäcka menniskokroppen. Drägten är ett uttryck för de rådande behofven och den rådande smaken; den är således olika i olika land och under olika perioder. Från drägten kan man derför draga slutsatser med afseende på folkets och tidehvarfvets karakter; efter den kan man ofta bestämma ett konstverks härkomst och ålder.

I Egypten buro i äldsta tider männen i allmänhet blott ett enda plagg, ett litet, tätt

åtsittande skört. Efter de stora eröfringskrigen i Asien o. s. v. blef yppigheten stor. Då förlängdes skörtet nedåt, så att det bildade en kjortel, och uppåt, så att det omslöt bröstet. Samtidigt begagnade man öfverplagg, formade som en skjorta eller en mantel. Hufvudet omslöts af en tätt åtsittande mössa, och på fötterna buros sandaler. Qvinnorna nyttjade en skjorta, som vanligen gick ned till fötterna, men upptill ofta slutade straxt under armhålorna och i detta fall hölls uppe med band, som drogos öfver axlarna. Under den yppigare tiden begagnade de äfven vida öfverplagg. Deras hufvudbetäckning var, till följd af den större hårvolymen, vidare än männens. Drägten förfärdigades vanligen af linne och bomull. -- Assyrerna och babylonerna nyttjade ursprungligen blott ett enda synligt plagg, en snäf skjorta med mycket korta ärmar. Konungar och prester buro dock äfven ett öfverplagg, än i form af mantel, öppen i sidorna, nedhängande lika långt fram och bak, än i form af en bred bindel, som spiralformigt lindades om kroppen. På hufvudet buro de förnäme ett diadem, och konungen derjämte en högt uppstående, toppformig mössa. På fötterna buros sandaler. Till följd af sin förtryckta ställning blefvo qvinnorna sällan afbildade, och man känner derför nästan ingenting angående deras drägt. Kläderna förfärdigades af bomull och linne, sannolikt äfven af ylle och siden. -- Perserna hade sedan gammalt läderplagg: byxor, en lång rock med gördel samt enkel hufvud- och fotbeklädnad. Alltifrån Cyri tid buro de förnäme medisk drägt, hvars vigtigaste plagg var en långärmad kaftan, så sid, att den behöfde fästas upp vid sidorna för att icke hindra gången. -- Judarna hade till en början skjortor af samma slag som assyrerna. När välståndet och yppigheten tilltogo, började de begagna tvänne skjortor af olika tyg, hvilka fasthöllos med en gördel, eller ett öfverplagg i form af en rock med vida ärmar eller en mantel. De rikare buro på hufvudet en mössa eller en turbanlik betäckning, och på fötterna sandaler. Qvinnorna hade ungefär samma slags plagg som männen, dock mera utsirade, samt under hufvudbonaden en slöja, som skylde ansigtet.

I fråga om grekerna har man att skilja mellan en dorisk och en jonisk drägt. De doriske männen buro en chiton, ett fyrkantigt tygstycke, som lades om kroppen så, att man måste skära upp detsamma, för att armen skulle kunna komma fram; på den andra sidan var det öppet och sammanhölls der öfver axeln med en nål eller ett spänne. Öfver detta plagg, som var kort och fasthölls om lifvet med en gördel, bars en mantel, himation, likaledes ett fyrkantigt tygstycke, hvars ena öfre hörn drogs fram öfver den venstra axeln och hvars andra öfre hörn drogs öfver eller under den högra armen fram öfver bröstet och vidare bakut öfver den venstra axeln. Qvinnornas kläder liknade i hufvudsak männens, dock hade de gifta qvinnorna en mycket vidare chiton. -- Joner och achéer buro likaledes en chiton, vanligen af linne, och en himation, som var af ylle och hvilken man sökte lägga i vackra veck. Jonerna hade, liksom de asiatiska folken, sida kläder. Från sina grannar i norr (i Tessalien och Macedonien) lånade de ett tredje plagg, kalladt chlamys (ofta det enda plagg, som ynglingarna buro), en kort mantel, hvilken fästes öfver den högra axeln och sålunda lemnade den högra armen fri. Qvinnornas förnämsta plagg var chiton, som i den äldsta tiden var ordentligt hopsydd och försedd med sydda ärmar. Om sider fann man detta plagg för stelt och antog då den doriska formen, som medgaf en friare gestaltning. När chitonen fästes kring kroppen, blef upptill ett stycke öfver, som hängde ned likt en krage och gjordes till föremål för rik utstyrsel (diploidion). Genom att skilja detta öfverskott från chitonen fick man ett nytt plagg, som småningom antog gestalten af en veckad tröja och gick något nedanför höfterna samt ofta medelst en gördel drogs till om lifvet eller straxt under bröstet. I stället för detta plagg användes ej sällan himation. Öfver allt sammans bar man ibland en mantel. Männen hade oftast hufvudet bart; men på resor, under jagt eller i dåligt väder buro de hattar med brätten. Handtverkare och jämväl andra personer buro mössor utan skärm. Qvinnorna hade gemenligen hufvudbonader, som mera tjenade till prydnad än till skydd: nät eller påsar för bakhåret samt smakfullt draperade dukar. (Jfr Diadem.) Fotbeklädnaden var i Grekland af olika beskaffenhet på olika ställen och under olika tider: enkla sulor, mera utarbetade sandaler, skor och halfstöflar. -- I äldre tider förfärdigade grekerna sina kläder af ylle och linne. Sedermera erhöllo de genom handeln bomull, persiska och feniciska tyger samt siden. -- Den etruskiska drägten visar grekiska och österländska motiv.

Större sjelf ständighet i drägten visa romarna. Ursprungligen hade dessa blott ett enda plagg, togan, men tidigt använde de derjämte ett underplagg, tunikan. Det senare plagget nyttjades i hemmet; utomhus kunde romaren icke visa sig utan toga, men väl utan tunika. Togan, så utmärkande för det romerska folket, att det kallades "gens togata", var ett ovalt tillskuret plagg, hvars längd var ungefär tre gånger och hvars bredd ungefär två gånger den menskliga kroppens längd. Detta tygstycke veks samman efter en längdlinie, och det sålunda uppkomna dubbla plagget lades öfver venstra axeln, så att det räckte ungefår till marken, lades sedan öfver ryggen samt drogs fram förbi högra sidan, oftast under den högra armen och vidare öfver bröstet samt åter öfver venstra axeln; återstoden, som hängde nedåt ryggen, drogs fram till eller öfver den högra skuldran. Man sörjde för att togan låg i prydliga veck. I en senare tid fann man detta plagg för besvärligt och upptog derför i stället grekiska eller etruskiska öfverplagg. Tunikan var lik en skjorta och omgjordades nedanför bröstet. Man bar ofta flere tunikor af olika vidd och med ärmar af vexlande längd. Under främmande inflytande, sedan folket hade börjat förvekligas, dref man stor lyx med kläderna, och modet vexlade fullt ut lika ofta som i vår tid. Man började då äfven begagna utländska plagg, t. ex. paenula, en mantel, rundad fram och bak samt i sidorna mer eller mindre öppen, så att armarna kunde röras fritt, och med ett rundt hål i midten, genom hvilket hufvudet

träddes, och ibland försedd med en kapuschong (cucullus), samt lacerna, en kort och lätt mantel, som hängde ned öfver ryggen och venstra sidan och hölls samman öfver högra axeln med en nål eller ett spänne. Kring benen virade romarna stundom i äldre tid, på etruskiskt vis, bindlar, fasciae. Efter de partiska och galliska krigen kommo äfven knäbyxor (braccae) på modet. Långbyxor började deremot icke användas förrän under de senare kejsarnas tid. Båda dessa slag af underplagg buros företrädesvis af soldaterna. På fötterna hade man sandaler eller skor; äfven förekommo lägre eller högre stöflar, ibland med sprund, som snördes samman. Skobeklädnaden var oftast svart eller hvit. Romarna gingo vanligen med blottadt hufvud; hattar voro sällsynta. Personer, som genom sitt yrke voro nödsakade att länge vistas i fria luften, hade vanligen på hufvudet en mössa af filt, läder e. d. -- Qvinnornas drägt bestod hufvudsakligen af en undre och en öfre skjorta samt en mantel. Den undre skjortan, som slutade nedanför knäna, saknade vanligen ärmar och var hopsydd öfver axlarna. I den äldsta tiden förfärdigades den af ylle, sedan af linne, bomull eller siden, och utgjorde vanligen i hemmet den enda beklädnaden, åt hvilken man derför, under det yppigare lefnadssättets tid, egnade mycken omsorg. Öfver denna s. k. tunica interior (inre tunika), som straxt under bröstet var tilldragen med ett band, mamillare, bars den öfre skjortan, kallad stola, som var lång och fallande i rika veck, i allt hufvudsakligt lik underklädnaden, men rikare utstyrd, t. ex. med bårder kring halsen, ärmkanterna o. s. v. Utanpå stolan bars en gördel; men stolan drogs ofta upp och fick hänga ned öfver gördeln, så att denna skyldes. Unga flickor buro ofta korta tröjor med halfärmar. Öfver stolan lades, när man skulle gå ut, palla, eller manteln. På hufvudet bar man då gerna en slöja. Hufvudbeklädnaden, som var lik de grekiska damernas, bestod af dukar, hvilka brukades i hemmet och oftast erhöllo form af en påse, samt tätt åtsittande hufvor, som användes utom hus. På fötterna hade man sandaler eller, ännu hällre, skor.

Inom det Bysantinska riket bibehöllo sig de tidigare moderna -- tunika, mantel och, för männen, byxor -- ända till in på 800-talet. Då skedde hvarjehanda förändringar: tunikan blef snäf, och hennes ärmar slöto ganska tätt om armen; likaså blefvo benkläderna (för hela benet eller den öfre hälften deraf) mycket snäfva. Öfverplagget sveptes numera ej kring kroppen, utan hängdes öfver ryggen, och fästes ej öfver axeln, utan midt för halsen. På fötterna hade man skor eller sockor. Hufvudet hade man så godt som alltid obetäckt. Qvinnorna hade en lång klädning, med släp, och ett öfverplagg (paenula), stundom för ryggen fotsidt, framtill kortare, rundadt, med ett rundt hål för hufvud och hals, eller ock en mantel, hvars öfre snibbar lades hvardera öfver den motsatta axeln. På hufvudet buro qvinnorna nät eller på alla sidor nedhängande dukar eller spiralformigt lagda turbaner. På fötterna buros halfskor. Vid sidan af denna de lägre ståndens drägt står de förnämas, som hade en väsentligen orientalisk prägel. Medelklassen, som höll på de gamla formerna, använde dock äfven österländska tyger; linne och ylle började vika för siden eller halfsiden. Sådana voro förhållandena ännu vid midten af 1100-talet.

Vi öfvergå nu till en redogörelse för den europeiska medeltidens drägt, Vid midten af 1100-talet hade männen närmast kroppen en tunikaformad linneskjorta, deröfver en tunika, oftast af ylle, hvilken -- liksom hos bysantinerna -- gjordes allt snäfvare, och öfverst en mantel, som fästes samman öfver den högra axeln. Benen betäcktes af tätt åtsittande byxor, fötterna af skor. Man tyckte om att gifva en särskild färg åt hvardera hälften af kläderna. Vid midten af 1200-talet kom ett nytt plagg i bruk: öfver den numera mycket snäfva tunikan satte man en annan tunika, vid och fotsid, utan ärmar eller med hängärmar och icke sällan försedd med kapuschong. Denna nya tunika gjorde ofta manteln obehöflig. När man bar den, hopfäste man den, icke öfver axeln, utan midt för halsen. Omkr. år 1250 ansågs anständigheten fordra, att man hade hufvudet betäckt: man bar runda mössor, ofta försedda med pelsbräm, eller uppåt spetsiga hattar. Vid bältet hängde man ofta en väska. -- I den qvinliga drägten visade sig snabbare och mera genomgripande förändringar. Qvinnorna buro från början, liksom männen, skjorta och rock (båda naturligtvis mycket längre än de senares) samt mantel. Mot slutet af 1100-talet gjordes rocken så snäf i lifvet, att den till sist måste skäras upp i sidorna för att kunna sammansnöras. Ärmarna voro antingen ända från axeln vida eller smala ända till handleden, men i senare fallet der till ytterlighet vidgade. Äfven kjorteln gjordes släpande. Efter någon tid öfvergaf man dock de vida ärmarna och satte -- tidigare än männen -- öfver rocken en fotsid tunika, vanligen utan ärmar. Som denna öfre tunika skulle skyla den mycket snäfva underrocken, lade man nu i allmänhet bort de förut begagnade gördlarna. Hufvudbeklädnaden, från början en hufva eller turbanlik duk, fick under 1200-talet barettform. Gifta qvinnor begagnade fortfarande en vid duk, som täckte hela hufvudet och hvars ena ände lindades flere hvarf om halsen. Yngre qvinnor hade jämte baretten ett dubbelband, hvars ena del omslöt pannan och nacken, den andra kinder och haka. Qvinnorna buro oftare än männen ringar, handskar, väskor och, från omkr. år 1300, handspeglar. -- Vapendrägten hade under denna tid en bestämdt utpräglad gestalt. Först bar man klädesplagg af läder, hvarpå voro fastsydda fjäll eller ringar af metall; sedan bar man en rock af läder och deröfver en klädnad, bildad af i hvarandra fästa jernringar, hvilken omslöt äfven hals och hufvud, med undantag af ansigtet. Öfver densamma bar man en bäckenformig stålhjelm, i början på framsidan försedd med en nedåt gående remsa, som betäckte näsan. Ringflätad brynja betäckte äfven händerna, benens framsidor och fötterna. Öfver brynjan bars en, vanligen rikt utsmyckad, vapenrock. Under 1200-talet började man nyttja en cylindrisk hjelm, som gick ned till axlarna, med öppningar för

ögonen och andhål. Hjelmen pryddes upptill med ett derå fäst föremål (s. k. "klenod") och från hjelmen nedhängde ett, vanligen af siden förfärdigadt hjelmtäcke eller en hjelmduk. Den tresidiga skölden var i början mycket lång och kupig, men blef småningom plattare och antog formen af en liksidig triangel.

Från början af 1300-talet intager Frankrike främsta platsen i modets verld, hvadan vi, för undvikande af alltför stor vidlyftighet, i det följande nästan uteslutande skildra modets vexlingar i Frankrike. I de öfriga landen uppträdde samma moder som der, ehuru i allmänhet litet senare.

Under 1300- och 1400-talen buro männen skor, som gingo ut i ytterst långa och smala spetsar -- så långa, att både presterskap och lagstiftare funno det nödigt att göra invändningar mot dem. Då det var svårt att gå med dessa långa skor, företog man sig att använda ännu ett par skor, af trä, sulformiga. med en klump under hälen och en annan under sjelfva foten. Byxorna betäckte både foten och benet. Före år 1300 voro de tvänne, en för hvardera benet; men efter nämnda tid gjordes de sammanhängande, och man bar gerna öfver dem ännu ett benplagg, i Sverige kalladt "hosor", som likaledes täckte foten. Den undre rocken gjordes allt kortare och så trång, att man måste skära upp den baktill eller framtill och knäppa hop den. Äfven ärmarna gjordes mycket snäfva, skuros upp och knäpptes. Vid handleden begränsades de ofta af manschetter. Under 1400-talet var rocken mycket kort och drogs hårdt till om lifvet, under det stoppning anbragtes på bröstet samt öfver axlarna. Den öfre rocken, som från början var mycket lång, gjordes ungefär lika kort som den undre och täckte denna fullständigt utom på armarna, i det den öfre rockens ärmar icke gingo längre ned än till armbågen. Bältet, numera utan praktisk betydelse, satt som en prydnad något nedanför lifvet. Något före midten af 1400-talet anlade man ett öfverplagg (jaquette), som var litet längre, men mycket vidare. Man kunde emellertid icke undvara långa rockar, och när den ursprungliga långa öfre rocken blifvit förkortad, fann man sig nödsakad att uppfinna nya öfverplagg, som gjordes fotsida, än uppskurna i båda sidorna (ungefär såsom de i Sverige nu brukliga mässhakarna), än verkliga, framtill öppna ytterrockar med långa ärmar. Rockar af sistnämnda slag kallades först houppelandes, sedan robes. Manteln, som af de nya öfverrockarna gjordes tämligen öfverflödig, bibehöll sin gamla form. Håret bars af de äldre långt, af de yngre till en början kort, sedermera medellångt och på båda sidorna utstående. På hufvudet bar man små, åtsittande hufvor, mössor (alltid utan brätten) och hattar, och alla dessa hufvudbonader pryddes ofta med spetsar, fransar, pelsverk, metallbeslag eller agraffer och fjädrar. Under periodens senare del virade man ofta kring hufvudet eller kring hufvudbonaden ett bredt band, hvars ena ände, rikt veckad, reste sig högt öfver hufvudet, hvaremot den andra ibland hängde ned och var så lång, att den släpade på marken. -- Qvinnorna buro likaledes spetsiga skor, ehuru ej af samma längd som männens. I hemmen nöjde de sig med underklädningen; men när de gingo ut, eller när de skulle utveckla prakt, buro de äfven en öfverklädning (robe). Dessa kläder gjordes allt mer åtsittande kring lifvet; bältet flyttades allt högre upp, tills det satt tätt under bröstet, och på axlarna lades stoppning. Mycken anstöt väckte de långa släpen och de öppningar (fenêtres d'enfer) i sidorna af öfverklädningen, genom hvilka man lät den undre klädningen synas. Mot tidehvarfvets slut gjorde man på klädningslifvet fram och bak en stor tresidig, ända ned till bältet gående öppning, hvars undre del i början skyldes af tunt tyg, men till sist blef naken, äfven den. Man skar slutligen upp öfverklädningen i sidan och drog upp underklädningen, så att vaden blef synlig. Öfver klädningen bar man, ifrån midten af 1300-talet, ett lif, som var djupt urringadt och tämligen kort, oftast bildadt af pelsverkslister, samt hade breda öppningar i sidorna. Klädningen gjordes af ett enda stycke, in till slutet af 1400-talet då man började skilja mellan lif och kjortel. Öfver alla dessa plagg bar man en lång mantel. Vidunderliga voro hufvudbonaderna. Håret vecklades saminan och ströks baktill i höjden. Det omslöts af ett nät, hvilket någon gång ställdes i sammanhang med en ring om pannan. Vid sidorna bildades tvänne utstående hårsäckar, från hvilka utgingo hornlika prydnader, stundom så breda, att den som bar dem måste föra hufvudet på sned för att kunna gå igenom en dörr, eller ock drogs håret upp öfver hufvudet och gömdes (1428--83) i en strutformig, hög omklädnad (hennin). Till alla dessa hårkostymer hörde längre eller kortare, enkla eller mångfaldigt veckade slöjor, åt hvilka man sökte gifva ett rikt och omvexlande utseende. Under 1400-talets första årtionden aflägsnade man en del af drägtens onaturligheter, men började i stället att med stor förkärlek använda tunga, styfva och dyrbara tyger, hvilka ej voro egnade att gifva drägten ett naturligt utseende. -- Vapendrägtens förändringar under detta tidehvarf bestodo i allmänhet deruti att den gamla beklädnaden af ringbrynja eller kokadt läder först på alla ömtåligare punkter bekläddes med metallplåtar, t. ex. på axlar, öfverarm, armbågar, knän och framsidan af smalbenen, samt derefter fullständigt gaf vika för en beklädnad af jern eller stål, bildad af större och mindre, buktade skifvor. Under rustningen bar man en stoppad rock samt öfver den en rikt smyckad klädnad, som med tiden gjordes allt mindre framtill och slutligen helt och hållet bortlades. På 1400-talet bars en beklädnad af flätade ringar allenast kring halsen samt vid öfvergången mellan bålens och benens plåtbeklädnad. Till slut fick halsen skydd äfven på annat sätt. Hjelmhufvan förlängdes baktill nedåt, så att den betäckte nacken, och till skydd för ansigtet sattes ett rörligt visir (visière), hvilket var genombrutet, så att man utan svårighet kunde andas och se. De två mot tidehvarfvets slut vanligaste hufvudbeklädnaderna voro saladen, en kullrig hjelmhufva, som baktill gick ut i en snibb och vanligen var förenad med en hakbeklädnad, som vid kinderna gick

upp under saladen, samt den burgundiska hjelmen (bourguignon), en hufvudbonad af jern eller stål, hvilken tätt omslöt hufvudet och var försedd med ett mycket framspringande visir. Derigenom att sjelfva kroppen fick en starkare beklädnad gjordes skölden småningom öfverflödig; den begagnades slutligen mest som prydnad. Den trekantiga formen efterträddes af en fyrkantig, buktad, i öfre högra hörnet försedd med en utskärning, för att gifva plats åt lansen, när denna lades till anfall. Till slut användes äfven runda sköldar. Under en stor del af 1400-talet (intill 1477) var det burgundiska hofvet tongifvande inom modets verld. Burgundisk drägt var således den tiden liktydigt med elegant drägt.

Alltifrån början af 1500-talet egnades synnerlig uppmärksamhet åt kostymen, som underkastades otaligt många ändringar och stundom gaf anledning till ett ursinnigt slöseri. Man använde fina ylletyg, siden, sammet och brokadväfnader. Emot yppigheten utgafs den ena förordningen efter den andra, men de uträttade intet. I början af 1500-talet var Spanien tongifvande i modets verld, men sedan gick Frankrike åter i spetsen. Under perioden 1500--50 fortfor man att visa förkärlek för uppskärningar i kläderna: på bröst och rygg, på ärmar och benkläder. Ibland bestodo stora delar af kläderna af smala, tätt sittande band, som på vissa afstånd höllos intill kroppen af parallelt gående ribbor. De utskurna delarna, stundom påsydda (och ej anbragta i sjelfva tyget), gjordes vanligen genom stoppning utstående. Särskildt tyckte man om att genom utsträckning af axelpartiet gifva kroppen upptill en onaturlig bredd. Sedan man i början af århundradet hade kring halsen haft en vid, fyrkantig öppning, beslöt man sig för att låta rocken gå ända upp till halsen, kring hvilken den ofta afslutades med ett uppstående krås, som bidrog att framkalla och underhålla seden att bära kortklippt hår. Man använde flere färger (i Spanien företrädesvis de mörka) och sömmade på kläderna rika broderier eller smycken af ädel metall och dyrbara stenar. Rocken gjordes öppen framtill: först från midjan nedåt, sedan ända upp till halsen, i hvilket fall man fick tillfälle att visa en rikt utsirad underrock. Äfven denna gjordes slutligen öppen, så att det prydliga linnet skulle kunna ses. Benen omslötos tätt af höga strumpor (de gingo öfver knäet) och högst uppe af byxor, som antingen voro holkformiga eller vida och åtknutna så högt upp, att de utåt hängde ned i vida veck. Skorna voro vanligen framtill tvärt afskurna och mycket breda. På hufvudet bars en platt barett med låg, styf kant samt prydd med en fjäder och med dyrbara beslag. Vid bältet hängde svärd, ibland äfven dolk. Stundom begagnades jämväl en yttre rock, framtill vidöppen och kortärmad, på framsidan försedd med upptill mycket breda, pelsbeklädda uppslag, äfvensom kortare eller sidare mantlar. Sådan var t. ex. den drägt, som bars af Karl V (1519--58), Frans I (1515--47) och Henrik VIII (1509--47). -- Äfven i den qvinliga drägten visade sig ett nytt inflytande, som undanträngde de förut herskande formerna. Man bar en klädning, fyrkantigt utskuren vid halsen (som antingen var bar eller delvis skyldes af ett fint linne), med ett slätt lif, som på framsidan strutformigt afsmalnade nedåt till en långt nedgående snibb. Puffärmar användes, med puffarna fördelade i flere rader öfver hvarandra. Kjorteln var klockformig, vanligen framtill (i strid mot det spanska modet) öppen, så att underklädningen syntes. Kring lifvet bars en metallgördel, hvars ena, förlängda ände framtill hängde ned nästan ända till klädningens underkant. Man begagnade dyrbara nipper, bl. a. rikt utsirade solfjädrar. Håret bars ej längre utslaget, utan kort, antingen lockadt eller slätt, och benadt i midten. Bakhufvudet betäcktes af en mössa, som framtill begränsades af en broderad remsa eller ett juvelprydt metallband. Äfven barettlika hufvudbonad er förekommo.

Under 1500-talets förra hälft var männens drägt bredast öfver axlarna, men derefter förlades den största bredden till platsen närmast öfver eller straxt nedanför höfterna. Rocken, ofta stoppad, uppskuren eller randig, gjordes mera åtsittande och fick allt kortare skört. Slutligen gaf man den samma form som qvinnornas lif, d. v. s. man lät den i framsidan gå ned i en lång spets, med ytterst smala eller alls inga skört. Axelpuffarna minskades; ärmarna, till en början bredast upptill och afsmalnande mot handen, blefvo allt smalare. Kring handlederna och halsen anbragtes ett veckadt krås, som inemot år 1600 utvidgades till en vid skifva. Öfverbensbeklädnaden gjordes mycket utstående och vid samt var en tid ballongformad, men blef småningom mera långdragen och fick till sist form af holkar, som gingo ända ned till knäna. Man bar en kort, styf mantel (med eller utan krage), hvars nedre kant befann sig ungefär vid höfterna, hvilka derigenom fingo utseendet af att vara bredare, än de i verkligheten voro. Skorna voro spetsiga. Man bar kort hår och kortspetsade hakskägg samt mustascher med uppvikta spetsar. Baretten gaf småningom vika för den i Spanien med förkärlek använda hatten, hvilken dock i Frankrike gjordes lägre och försågs med större brätten. Värjan bars antingen i ett gehäng, som var fäst vid bältet, eller i ett snedgående gehäng, som ersatte detta. De mörka färgerna vunno allt mera insteg. Damernas drägt var en utbildning af den fruntimmersdrägt, som brukades under århundradets förra hälft, men varierades på en mängd olika sätt. Det strutformiga lifvet, som framtill afslutades med en snibb, bibehölls. För att kunna begagna det var man nödsakad att snöra sig hårdt medelst användning af ett underlif med fiskbensstomme. Kring halsen behöll man till en början den fyrkantiga utskärningen; men sedermera gjorde man halsöppningens främre del halfrund och lät ungefär hälften af brösten synas, eller lät man denna öppning gå ned i en spets ända till nedanför lifvets midt. Den sålunda blottade delen af kroppen skyldes högst bristfälligt af tunt tyg. Äfven baktill utskars lifvet på samma sätt. Det veckade kråset växte ut och gjordes antingen stort och skifformigt eller förlades allenast till baksidan, hvarest det, understödt af en ståltråds- eller en fiskbensställning, i kanterna prydt med

fina spetsar, stod rätt upp och ibland var högre än hufvudet. Straxt efter århundradets midt försåg man axlarna med höga, styfva, rätt uppstående pucklar, och nedanför ärmarna, hvilka gjordes korta, skyldes armen af en vid, uppstoppad underärm, som vid handleden omslöts af ett krås. Senare försvunno axelpucklarna, och ärmen uppstoppades, så att den småningom aftog i bredd nedåt, hvarjämte man vanligen bar en vid, på framsidan öppen öfverärm. Kjortelen behöll sin klockform, men gjordes veckad, och kring höfterna spändes den ut medelst kuddar, så att der bildades en alldeles plan yta (någon gång ända till tolf fot i omkrets), hvilken betäcktes med veckadt tyg. Kjortelen var än öppen, än hel; i det senare fallet bars den på ena sidan uppdragen för att underkjortelen skulle synas. Från veka lifvet nedhängde i kedjor solfjäder, spegel, ur o. s. v. Håret kammades upp: till en början i två valkar, som omslöto pannan och gåfvo plats för tätt åtsittande mössor, hvilka betäckte bakhufvudet och ibland smyckades med fjädrar, sedermera bakåt i en uppstående topp, som gjorde det omöjligt att bära mössa. Sedan Henrik IV:s hår hade grånat, använde båda könen gerna hvitt puder i håret. -- Rustningen visar samma grundformer som rustningen straxt före år 1500, ehuru mera utvecklade och rikare sirade. Saladen och den burgundiska hjelmen började läggas bort, och i stället kom en annan hufvudbonad i bruk, en utbildning af den tidigare använda jernhatten, den s. k. morion, som hade utseende af ett från sidorna sammantryckt halfklot, hvars båda sidor förenades i en skarp midtgående kant och som nedtill begränsades af en något uppstående smal kant.

Under början af 1600-talet rättade den manliga delen af den fina verlden sin drägt efter den unge konung Ludvig XIII; när han var minderårig, bar man håret à l'enfant; sedermera, när Ludvig bar långt hår, lät man håret falla ned på axlarna eller ersatte det med långa peruker. Hatten gjordes numera mjuk och försågs med stora brätten. Det långt nedhängande håret gjorde de förra styfva kråskragarna olämpliga. I stället bar man nu vida, spetskantade, nedvikta kragar. Rocken gjordes ledigare, försågs med längre skört, som betäckte underlifvet, och knäpptes uppe vid halsen, ibland äfven ett stycke längre ned. Ärmarna voro vida och framtill öppna, för att visa linnet, samt begränsades vid handen af en nedvikt spetskantad manschett. Byxorna, som voro vida, men småningom aftogo i bredd, gingo ned på vaden, om hvilken de i början knötos. På fötterna buros skor eller, oftare, breda stöflar med nedvikta kragar. Vid festliga tillfällen buros skor med breda rosetter och höga klackar. Manteln, med eller utan ärmar, gjordes vidare och längre samt öfvergick småningom i verkliga knäpprockar med vida, nedtill uppvikta ärmar, som oftast buros öfver axlarna. Värjan hängde vanligen i ett öfver axeln gående bantlér. Man begagnade käppar med utsirad knapp eller krycka. -- Äfven qvinnorna sökte hafva sitt hår på samma sätt som den unge konungen. Pannan omgafs af en kortklippt, nedhängande lugg. På hjessän var håret slätt, på sidorna var det krusadt eller nedhängande i lockar. Bakhåret, prydt med perlband o. d., lades löst kring nacken. Hufvudet var numera obetäckt. De styfva nackkragarna bibehöllos en tid, men bortlades senare, och i deras ställe kommo breda nedvikta kragar. Hals, bröst och underarmar voro bara. Lifvet var öppet fram och bak. Det gjordes helt kort, eller ock gick det framtill, på gammaldags sätt, ned i en lång snibb. Ofta var det framtill öppet, och kanterna höllos medelst snören fast öfver en synlig underklädnad. Ärmarna voro vidgade ofvan och nedan om armbågen. Senare gjordes de visserligen vida, men släta, och slutade ungefär midt på underarmen, som der omslöts af manschetter. Utsvällningen kring höfterna bortlades. Kjortelen gjordes kortare och något snäfvare samt framtill öppen, så att underkjortelen syntes. Bar man snibblif, var den främre öppningen mycket smal, och kjortelen uppfästes vid sidorna, så att underkjortelen blottades rundt omkring. Pudret, som förut användts, kom nu ur bruk; i stället sminkade man sig och började att här och der i ansigtet och på bröstet fästa små plåsterlappar (mouches). Jämte solfjädrar o. s. v. började man använda parasoller samt om vintern muffar.

När konung Ludvig XIII var död (1643), anlade hofvets herrar åter barndrägt för att likna den femårige Ludvig XIV. Så uppkom den korta jackan med de korta ärmarna. Nedanför jackan och ärmarna syntes linnet. Byxorna, i början holkformiga. gjordes sedermera vida (vastes rheingraves) och knötos om benen något öfver knäna, så högt upp, att det öfverflödiga tyget hängde ned ända till dem. Smalbenen betäcktes med strumpor, fötterna med skor. När konungen växte upp, blef det brukligt att bära mycket långt hår. För att tillfredsställa smakens fordringar använde man allt oftare peruker, sedan omkr. 1670 allongeperuker (binette, grand-in-folio), som hängde ned öfver rygg och axlar. Den breda kragen, som alldeles skyldes af peruken, krympte samman till en smal remsa och öfvergick slutligen till en fin halsduk, framtill knuten med långa, nedhängande spetsändar (crovate, cravatte). Rocken i dess jackform kom att spela samma rol som västen nu för tiden, och öfverrocken blef ett ordinarie plagg (justaucorps), som upptill knäpptes och hvars långa skört längst ned voro skilda från hvarandra. Långt ned på hvardera skörtet satt en ficka. Snedt öfver bröstet gick ett bredt bantlér för värjan. Om midjan bars ett skärp, som knöts i venstra sidan och hade långt nedhängande ändar. På axlarna suto rika bandknippor, och under rockens korta ärmar framsvällde de med band rikt smyckade underärmarna, afslutade med manschetter. Nedanför rocken syntes nedre delarna af "rheingraves", som der voro bredast, och tätt under dem satt kring hvardera benet en vid, nedåt gående, halft utstående spetskrage (canon). -- Största bredden låg nu öfver knäna, och der nedanför syntes de tätt åtsittande strumporna samt de smala, högklackade skorna, med breda, utskjutande bandrosetter. Mot århundradets slut fick rocken längre ärmar, försedda med ett mycket utstående

uppslag, och rocken återgaf trognare kroppens former. Jackan blef alltmer en med ärmar försedd vest. Hattarna voro lågkulliga, och brättena vekos upp, först endast på den ena sidan, sedan på två eller tre sidor. Äfven herrarna buro muffar. Hos qvinnorna behandlades håret på omvexlande sätt: med bena midtpå hjessan (ibland med puffar vid sidorna), med längre eller kortare lockar (ibland med en mycket lång lock, som hängde ned på bröstet), med på ömse sidor om benan uppstruket hår o. s. v. Småningom infördes å nyo hufvudbetäckningar, af hvilka den ryktbaraste var à la fontange, hvilken bands om bakhufvudet samt hade ett mycket ut- och uppstående framparti, som upprätthölls af en ståltrådsställning. Lifvet, som var mycket urringadt, erhöll genom stark snörning trattform och afslutades framtill med en lång snibb. Öfverkjortelen, framtill öppen, drogs tillbaka straxt nedanför lifvet, lades der i ett par korta, svällande veck och öfvergick derefter i ett släp, så långt, att det måste uppbäras af en annan person. Underkjortelen var framtill sluten, lagd i långsgående veck och baktill förlängd. Mot århundradets slut gjordes öfverkjortelen åter sluten, vid och veckad samt kantades med veckade remsor, spetsar o. d. (falbalas). Samtidigt med den slutna öfverkjortelen kommo öfverplagg i bruk, hvilka hade form af koftor eller mantiljer, med framtill långt nedhängande snibbar. Äfven buros breda, i kanten med veckade remsor prydda förkläden, som höllos fast vid klädningen af ett kring dennas bakre del (något öfver knäet) draget, veckadt band. -- I vapendrägten började man under 1600-talet alltmer bortlägga metallbeklädnaden. Hjelmen erhöll form af en rundkullig hatt, med inga eller rätt utstående brätten, med större eller mindre kam. Bröst och rygg täcktes af ett platt och klumpigt harnesk. Äfven armarna voro klädda med stål, men till skydd för underlifvet fans antingen allenast ett smalt, från bröstharnesket utgående, stålskört eller tvänne framför hvardera låret af tvärgående ribbor bildade skydd. Efter århundradets midt bars vanligen en drägt af läder och tyg, lämpad efter det civila modets fordringar, med bredskyggig hatt och höga stöflar. Skyttarna hade patronerna hängande i en rad vid bantléret.

Under Ludvig XV:s tid bevarade drägten samma hufvuddrag som under Ludvig XIV:s. Männen buro en rock utan krage, men med vida uppslag på ärmarna. Denna rock hölls merendels knäppt från halsen till midjan. Dess skört bildade antingen en direkt fortsättning af den öfre delen eller, hos sprättar, stodo betydligt ut, tack vare en fiskbenställning. På skörten begagnades fortfarande fickor med lock. Längs framsidan, på rockens kanter, förekommo rika broderier. Vesten, liknande rocken, men knappare och äfvenledes försedd med fickor på nedre delen, varierade i längd (den gick ned till knäet eller slutade midt på låret). Från veka lifvet uppåt voro några knappar knäppta; högre upp deremot hade man vesten alltid öppen, för att visa spetskråset och halsduken med dennas spetsprydda ändar. Äfven förekommo smala halsdukar af svart eller kulört siden. Händerna omslötos af spetsmanschetter. Kortbyxorna voro i allmänhet tämligen åtsittande. Strumporna, nu nästan alltid af hvitt silke, höllos om knäna med guldväfda band. På fötterna buros skor. Perukerna minskades. Håret förenades baktill i en piska (i enlighet med ett i Preussen uppkommet bruk) eller ock förvarades det i en pung. Puder användes nu allmänt, äfven af dem, som hade eget hår. Skägg förekom nästan aldrig. Hatten, som gjordes mindre än under den föregående perioden, var på tre sidor uppviken. Till herrarnas utstyrsel hörde handskar, käppar, värjor (fästa under vesten), ur samt (efter 1730 regelbundet) snusdosor. -- Qvinnornas drägt undergick från och med 1714 ganska stora förändringar. Fontangen försvann. Håret, mycket lägre än förut, hängde i korta lockar, hvilka omgåfvo hufvudet; somliga brukade nedhängande bakhår. Öfver ett hårdt åtdraget snörlif bars det likaledes tätt åtsittande klädningslifvet, som var försedt med halfärmar och mycket urringadt. Kring halsen bars ofta en liten tresidig halsduk (follette). Kjortelen gjordes vid, medelst en ställning af ståltråd och fiskben, ordnade i flere ringar, af hvilka den öfversta kunde vara 4, den understa 7--8 alnar lång. På kjortelen sattes vid festliga tillfällen draperier af tunt tyg (volants). Dessa styfkjortlar (paniers) rönte från början mycken gensägelse, men vunno allt mer damernas tycke. Skornas öfverläder gjordes allt mindre. Småvuxna damer använde gerna mycket höga klackar. Man smyckade sig med plåster, puder, smink, hals- och armband, fingerringar, diamantsmycken, ur, buketter, handskar, näsdukar, muffar och solfjädrar.

Under 1700-talets senare del började männens drägt undergå större förändringar. Rocken gjordes mera åtsittande, och dess prydnader blefvo sparsammare. Upptill anbragtes en låg, uppstående krage, och skörten sneddades framtill. En sådan rock kallades fraque (af Eng. frock). Andra former funnos äfven, ganska mycket liknande nutidens bonjourer, dock oftast med afvikande form för kragen, som ibland var nedviken och af synnerligen stort omfång. Vesten gjordes kortare, knäpptes högre och försågs med uppslag. Under 1780-talet miste den ärmarna, och ryggstycket började göras af simplare tyg. Halsduk och krås begagnades fortfarande, det senare dock, liksom manschetten, med minskadt mått. Benoch fotbeklädnaden var i hufvudsak densamma som förr. Perukerna försvunno allt mer; håret, benadt midt uti, ströks från pannan upp åt båda sidor och lades i en eller flere horisontalrader af lockar -- den öfversta straxt ofvan öronen. Bakhåret, slätt, bildade öfvergång till hårpungen eller hårpiskan, som efter 1785 var herskande. Hattarna gjordes större och begagnades i vexlande former. Vintertiden buro herrarna stora muffar. Utstyrseln i öfrigt liknade den föregående tidens; dock var det nu sed, att eleganta herrar buro tvänne ur. -- Vid hofvet buro qvinnorna fortfarande styfkjortelen, dock ändrad så till vida, att den fått en oval grundform (genom tillplattning fram och bak). Ibland uppgafs styfkjortelsställningen och ersattes af en mindre ställning, som åt kjortelens bakparti gaf

en stark förhöjning. Slutligen uppgafs styfheten, och kjortelen fick falla i lediga veck, men drogs på flere ställen upp, så att den prydliga underkjortelen, som icke gick längre ned än till fotknölarna, blef synlig. Lifvet bibehölls med sitt tidigare utseende, men urringningen växte, så att det ej behöfdes någon stark rörelse af öfre kroppen, för att hela bröstet skulle blottas. Från midten af århundradet användes äfven lösa, yttre lifstycken af olika form (för en af dem tjenade männens frack till mönster), och under detta lif bar man äfven senare en vest, liknande männens. När lifvet blef mera urringadt, gjordes halsduken större; men den lades så löst öfver bröstet, att den ingenting skylde. Till sist lånades dock från England seden att göra halsduken stor (fichu), och dennas ändar lades i kors öfver bröstet, för att knytas bakom veka lifvet. En tid voro breda förkläden mycket omtyckta; de buros t. o. m. på baler. Håret kammades upp i en stor och hög tupé (toupet), som uppehölls af kuddar med fiskbenställning och som ibland kunde hafva anda till åtta gånger hufrudets volym. Denna hårdrägt pryddes dessutom med hvarjehanda figurer, korgar med blommor eller frukter, bilder af skepp, landskap o. s. v. När emellertid Marie Antoinette efter en barnsäng förlorat sitt hår och måste anlägga löshår samt derför valde en låg peruk med baktill och vid sidorna fritt och ej fullt regelbundet nedhängande lockar, började först hofvets och sedermera de öfriga ståndens damer följa exemplet och friserade sig à l'enfant. När håret sålunda hade fått en minskad volym, kunde man åter bära hufvudbonader, och sådana användes af vexlande former: mössor, halmhattar, hattar af samma form som männens o. s. v. I allmänhet rådde under denna tid den största omvexling i modets verld.

Den stora revolutionen framkallade nya riktningar i fråga om moderna. Af förkärlek för antiken, med dess republikanska statsform, anlade några grekisk-romersk drägt; andra deremot roade sig med att bevara den gamla drägten, allenast öfverdrifvande vissa delar af densamma. Herrarna gingo med långt hår, uppslag på rocken, som sköto fram om kroppens sidor, lorgnett i ögat och knölpåk i handen. Qvinnorna uppträdde i hattar, hvilkas främre delar sköto fram för ansigtet med hufvudets dubbla längd, eller i jättestora bandrosetter, framför allt med bara bröst och ben. Vid sidan af dessa ytterligheter bevarade sig och fortlefde den gamla drägten, ehuru med småningom skeende förändringar. Rocken (le fraque) vek nu för fracken (le frac), med vinkelformig utskärning, der skörten började. Skörten gjordes mycket långa och ibland mycket smala; men lifvet var kort och försedt med en omvikt krage, som skylde den af en halsduk omlindade halsen. Håret hängde ned till rockkragen, och på hufvudet bars en hög hatt, mer eller mindre närmande sig cylindern som grundform. Vesten, mycket kortare än förut, syntes dock nedanför fracklifvet. Byxorna gjordes småningom allt längre. När stöflar kommo på modet, gjordes byxorna så långa, att de måste stoppas ned i de förra. Länge dröjde det dock, innan man begynte bära långbyxor utanpå stöflarna. Ytterrockar gjordes af samma form som 1700-talets rockar, d. v. s. med raka framkanter, och de voro ibland försedda med breda, bakvikta kragar. Icke sällan hade en rock flere på hvarandra liggande kragar. Utstyrseln riktades vid denna tid med örringar, bröstnålar och paraplyer. Hos qvinnorna hade drägten i början af 1790-talet fått en enkel, naturlig och behaglig form: en i lediga veck nedfallande kjortel, ett lif (utan undre snörlif), som, utan att blotta kroppen, återgaf dess form, vidare långa ärmar, formade efter armarna, en halsduk eller en framtill korslagd, baktill knuten större duk med långa nedhängande ändar. Håret var ledigt lockadt, ofta långt nedhängande. Denna rena smak bibehöll sig dock ej länge. Redan vid årtiondets midt hade man ändrat drägten genom upptagande af s. k. klassiska motiv. Öfverklädningen, som fick namnet tunika (tunique), förkortades; lifvet gjordes helt kort, men var derjämte mycket urringadt, och hattarna, som baktill fingo en platt yta, täckte hufvudet i form af en framåt vidgad cylinder. Sådan var drägten under konsulatets tid (1799--1804), och under kejsaredömets blef den ändå osmakligare. Lifvet ryckte ännu längre upp, kjortelen gjordes kort och försågs nedtill med breda och tvärgående, släta eller veckade band. Ärmarna voro mycket långa och fördelades ibland i en rad af puffar. Man hade dock redan omkr. 1810 tröttnat vid detta mod och vände då åter till snörlifvet. Dermed var man kommen till samma ståndpunkt som mot slutet af 1500-talet, och drägtens historia visar äfven i den nyaste tiden en rad af former, som påminna om forna tiders. Detta beror ingalunda på en tillfällighet. Man har nämligen medvetet tagit motiv från gamla tider och äfven på drägtens område användt nutidens benägenhet för eklekticism. Derför har ock den moderna qvinnodrägten förlorat mycket af den enhetliga karakter, som den fordom under de särskilda perioderna uppvisade. Den manliga drägten är numera stereotypiserad.

I Sverige försökte Gustaf III att införa en nationel drägt. Visserligen påbjöds den ej, men man ställde uppmaningar till folket att nyttja den från och med år 1778. Männen skulle bära en rundkullig hatt med på ena sidan uppviket och af en plym smyckadt brätte. Rocken var framtill öppen och knäppt från halsen till lifvet; skörten gingo något nedanför höfterna och afslutades i det nedre hörnet med två fullkomligt omotiveradt utspringande flikar. Omkring lifvet bars ett skärp. Ärmarna, tämligen snäfva, hade upptill en tvärgående list, i form af en kort uddad holk, och nedtill ett uppslag af annan färg; under ärmen framstack en veckad manschett. Benkläderna utgjordes af tämligen vida knäbyxor. På fötterna buros halfstöflar. Från axlarna nedhängde bakåt en kappa, som räckte till knäna. Qvinnorna hade en underklädning, nedtill omgifven af veckade band, ett förkläde, med ett tvärgående veckadt band å den nedre delen, samt en öfverklädning, framtill öppen, tillbakadragen och försedd med släp. De korta ärmarna voro uppskurna, så att man kunde se underarmen. Klädningens halsöppning var fyrkantig,

begränsad af en veckad remsa. Håret var uppstruket.

De högre samhällsklassernas drägter efterhärmades af allmogen, och sålunda uppstodo de flerstädes i Europa förekommande allmogedrägterna, hvilka mången, utan skäl, trott sig böra tilldela en synnerligen hög ålder. Nu försvinna dessa folkdrägter småningom, till följd af den ökade samfärdseln och det alltmer kring sig gripande begäret att kläda sig i likhet med städernas innebyggare.

De vigtigaste arbetena öfver drägtens historia äro: H. Weiss, "Kostümkunde" (1860--72), J. Quicherat, "Histoire de costume en france" (1874), E. Viollet-le-Duc, "Dictionnaire raisonné du mobilier français" (1855--73; för medeltiden), F. W. Fairholt, "Costume in England" (1846), och J. R. Planché, "Encyclopedia of costume" (1876--79). Hd.