Sjelf-förbränning

Sjelf-förbränning, Combustio spontanea. Innan man ännu hade fått klara begrepp om förbränningsprocessen, hyste man den föreställningen att en menniskokropp kunde dö genom någon inifrån kroppen utvecklad, ej utifrån kommande förtärande eld. Det första fallet, som sålunda tyddes, framställdes af Lecat 1725 rörande hustru Millets i Reims. Småningom följde 40--50 andra dylika mystiska fall, de flesta träffande gamla personer, särdeles qvinnor, som älskat spirituosa samt varit feta och lata. Förbränningen hade vanligen inträffat på natten och försiggått på kort tid, högst 7--8 timmar, vanligen på vintern, efter excesser i dryckjom, utan att man hört rop på hjelp. I de flesta fall hade endast bålen förtärts, hufvud och extremiteter förblifvit oskadade. Sjelfförbränningen troddes uppstå genom sprit, som qvarstannat i kroppen, eller genom brännbara gaser i cellväfven eller genom en onaturlig mängd fett (Dupuytren) eller genom vätgasbildning, för mycken fosforbildning i fettet eller slutligen genom utveckling af elektricitet i kroppen. Ända till 1847, då ett i Darmstadt inträffande fall, grefvinnan Görliz, gaf anledning till en noggrannare undersökning, hade sjelfförbränning sitt särskilda kapitel i de rättsmedicinska handböckerna. Grefvinnan, som först förklarats död genom sjelfförbränning och med denna attest blifvit begrafven, hade helt enkelt strypts af sin betjent och derefter förbränts öfver en eld. Slag i saken gjorde Liebig 1850, då han med de kraftigaste skäl bevisade sjelfforbränningens omöjlighet. F. B.