Toga

Toga [tå'ga], Lat., ett slags mantel, var de gamle romarnas nationaldrägt i fredstid. (Om dess form och sättet att bära den se Drägt, sp. 1487.) Togan var af ylle och hade hvit färg. Såsom sorgdrägt och väl äfven i händelse af fattigdom brukades en toga af dunkelt, oblekt och otvättadt ylle. Den bars i äldre tider äfven i krig, men uppskörtades då på ett särskildt sätt (det gabinska), och användes äfven af gifta qvinnor. Snart blef den dock fredsdrägt, begagnad mest af män, offentligt i staden, men icke vid arbete eller hemma i huset. En särskild art var toga praetexta, som var försedd med bräm af purpur och bars af ämbetsmän, äfvensom af barn, tills dessa anlade den s. k. toga virilis (af vir, man), mannens drägt. Äfven omtalas toga picta (af pictus, sirad), en broderad mantel, som begagnades af triumferande fältherrar samt, under kejsaretiden, af konsuler och pretorer vid de circensiska spelen. Sökande till ämbeten uppträdde i en särskild, hvitfärgad (Lat. candida) toga, hvaraf uttrycket candidatus (se d. o.) om ämbetssökande. Ordet toga, såsom utmärkande fredens drägt, öfvergick helt naturligt att beteckna fred, fredlig verksamhet eller förtjenster genom sådan, i hvilket afseende Ciceros uttryck cedant arma togae: »må vapnen lemna rum för togan», är särskildt upplysande. R. Tdh.