Fridlös

Fridlös, jur. Frid var, enligt den äldsta germaniska rätten, det ordnade och tryggade tillståndet under rättens herravälde. Hvar och en, som var i folkets frid, hade derigenom sin rätt garanterad. Genom kränkande af den enskildes ratt var derför i hans person allas frid bruten. Denna allmänna frid kunde emellertid dels utvidgas, i det att handlingar, som förut icke betraktats såsom fridsbrott, erhöllo denna egenskap, dels förstärkas, i det att en högre grad af okränkbarhet i vissa fall erkändes, med afseende på tid, ort eller vissa andra omständigheter. Dit hörde Tingsfrid, Hemfrid, Kyrkofrid m. fl. (jfr Frid och Fridsbrott). -- Genom hvarje ur gerningsmannens vilja sig härledande handling, genom hvilken skada till lif eller gods tillfogades en medlem af fridssamhället, eller en missaktning af honom såsom rättssubjekt ådagalades, eller en anordning, vidtagen för upprätthållande af den allmänna friden, kränktes, var tillika den allmänna friden bruten. Straffet för fridsbrott i egentlig mening var att gerningsmannen blef fridlös. Fridlöshet innebar uteslutandet ur fridsoch rätts-gemenskapen, d, v. s. den icke blott betog den, som deraf träffades, rättsskyddet (derpå syftar det Isl. uttrycket vargr, det Eng. utlaegr, outlaw, det Sv. ugilder), och försatte honom i en fullkomligt främmandes ställning, utan betecknade honom också såsom en folkets och konungens fiende. Följderna af fridlöshet voro således: att hvem som hälst kunde, utan bot, döda den fridlöse; vidare, i äldsta tider, att den fridlöse förverkade hela sin förmögenhet (ännu enligt den äldre Vestgötalagen var detta händelsen, då fridlösheten föranleddes af "niþingsvaerk", hvaremot enligt de yngre landskapslagarna de fridlöse äfven vid de svåraste förbrytelser förverkade endast den lösa egendomen -- "allu þy sum þe aghu ovan a iorpinne"); vidare, så länge fridlösheten bibehöll sin gamla stränga betydelse, att alla den fridlöses rättigheter tillintetgjordes, och att fridlösheten medförde hans borgerliga död; slutligen (en följd, som dock tidigt försvann ur lagarna i allmänhet) att spåren och minnet af den fridlöse skulle utplånas genom uppbrännandet af hans boning. -- Fridlösheten blef emellertid öfver hufvud småningom alltmer till sin användning inskränkt; och äfven der den qvarstod försvann mycket af den gamla hårdheten. Sålunda, då den ursprungligen mera hade närmat sig dödsstraffet, öfvergick den småningom till ett slags landsflykt, hvilket visar sig i landskapslagarnas uttryck: "firigaera landsvist", "friþ flya", "land flya". -- För öfrigt inträdde äfven tämligen tidigt den förändringen att fridsbrottet -- der det ej var af viss svårare beskaffenhet -- kunde försonas genom böter, hvilka den kränkte var skyldig att mottaga. L. L.