Funck, svensk adlig, från Tyskland härstammande ätt, som inkom till Sverige under Gustaf II Adolfs tid med Tomas F. (f. 1580, d. 1645), hvilken var köpman i Stockholm. Hans son Johan (se F. 1) blef 1672 adlad, och en af dennes söner, Gustaf (f. 1670, landshöfding i Vestmanlands län 1720, död 1736), åt hvilken 1723 förlänades friherrlig värdighet, blef stamfader för den ännu lefvande friherrliga ätten F. Den adliga ättegrenen utgick 1789 på svärdssidan.
1. Funck, Johan, mineralog, Tomas F:s son, född i Stockholm d. 17 Dec. 1630, studerade i Upsala 1645--52 och tillbragte sedan sju år på utländska resor för att öka sina kunskaper i kemi och bergsvetenskap. 1664 utnämndes han till bergmästare i Upland och Gestrikland samt var derefter bergmästare vid Salbergets silfververk och direktör vid Avesta bruk. 1673
utnämndes han till assessor i Bergskollegium. Död vid Avesta d. 12 Jan. 1679. F. blef 1672 adlad. Han var genom arf en af de rikaste personer af borgerlig börd på sin tid. Han egde bl. a. flere bruk och derjämte stenhusegendomar i Stockholm vid den gata (mellan Vesterlånggatan och Kornhamn), som ännu kallas "Funckens gränd".
2. Funck, Tomas, militär och diplomat, den föregåendes son, född d. 25 Febr. 1672, blef kornett vid Lifregementet 1694 och avancerade under Karl XII:s krig, så att han 1710 blef öfverste för Södermanlands regemente. F. var med vid Klissov (1702) och Pultava (1709), hvarifrån han följde med konungen till Bender. Han utförde med sådan framgång konungens uppdrag att i Konstantinopel upplåna penningar, att han 1711 utnämndes till envoyé derstädes. Det var en synnerligen svår post att sköta på en tid, då ett mäktigt parti arbetade på att beröfva Karl sultanens understöd samt konung Karl alltjämt nödgades begagna sig af Portens kredit och på samma gång, trots Portens önskningar och uppmaningar, stannade qvar i landet. F. dog i Konstantinopel d. 15 Nov. 1713.
3. Funck, Karl, friherre, riksråd, son af den föregåendes broder, landshöfdingen friherre Gustaf F., född d. 1 Dec, 1708, inträdde först på den civila tjenstemannabanan såsom e. o. kanslist i krigsexpeditionen 1728, men öfvergick 1730 till den militära, vid Svea artilleri, der han 1761 blef öfverste. F. var en af mössornas mest verksamme och inflytelserike män och tog en betydande del i de sista riksdagarnas partistrider under frihetstiden. Att han älskade dem mera än vapenskiftena med rikets fiender, visade han 1760, då han, som sedan 1757 varit generaladjutant hos öfverbefälhafvaren för svenska hären i Pommern, mot uttryckligt förbud reste hem från kriget och lemnade utan afseende regeringens bestämda befallniag att återvända. Under riksdagen 1760--62 satt han i sekreta utskottet. När på riddarhuset en storm af klander utbröt öfver den kommission, som i Dec. 1757 blifvit tillsatt för att upptaga och afdöma de förrädiska stämplingar, som möjligen kunde yppas, var det naturligt, att F., hvilken varit en af dem, som i mer eller mindre mån varit föremål för denna kommissions misstankar, skulle söka upprättelse; också genomdrefvo han och de med honom likasinnade, att hennes handlingar skulle öfverlemnas till justitiedeputationens granskning. Kommissionens ordförande, riksrådet Palmstierna, blef 1760 afskedad. För att genom allahanda lofliga och olofliga medel inverka på valen till riksdagen 1765--66 hade mössorna tillsatt en styrelse, bland hvars driftigaste medlemmar F. var. Han insattes ock 1765 i sekreta utskottet, och efter hattrådets afskedande blef han s. å riksråd. Han tillstyrkte den af regeringen vidtagna åtgärden att genom penningebelöningar framlocka angifvare, då det af mössregeringens åtgärder framkallade allmänna missnöjet gaf sig luft i både tal och skrift, han angrep med stor ifver de ämbetsmän och ämbetsverk, som icke blindt fogade sig efter regeringens åsigter. Efter Adolf Fredriks tronafsägelse (1768) måste han, liksom hela rådet, böja sig för nödvändigheten och medgifva riksdagens sammankallande. Vid denna riksdag blef han jämte nio af sina ämbetsbröder afsatt. Vid riksdagen 1771--72 visade F. sig villig att gå konungens önskan till mötes att åstadkomma en förlikning emellan partierna. Den 22 Mars 1772 återinsattes han i rådsämbetet. Vid underrättelsen om resningen i Skåne utsågs F. att afgå dit för att leda anstalterna till upprorets qväfvande; men innan hans instruktion var färdig, kom revolutionen emellan. Efter regementsförändringen d. 19 Aug. blef han jämte de andra riksråden d. 22 Ang. 1772 afskedad och drog sig undan i det enskilda lifvet. Död. d. 22 Juni 1783 på Hofgården (i Östergötland). A. B. B.
4. Funck, Alexander, friherre, bergsvetenskapsman, den föregåendes broder, född d. 1 Febr. 1716 på Lilla Avesta, blef 1735 auskultant i Bergskollegium, der han 1779 blef notarie och hvarifrån han s. å. fick afsked med titel af bergsråd. 1745 utnämndes han till direktör för Ljusnedals kopparverk, 1752 till bergmästare i Södermanlands m. fl. län och 1776 till geschworner vid Sala silfververk. 1741 gjorde F. en studieresa till Norge och 1748--53 till England och kontinenten samt meddelade öfver sina resor åtskilliga berättelser, hvaraf några äro införda i Vetenskapsakad:s handlingar. 1742 blef F. medlem af denna akademi. Död i Norrköping d. 8 Nov. 1797. -- F. utgaf: Observationer om dagsljuset i Salbergs silfvergrufva (1741), Undersökning om Åtvidabergs kopparverk (1763), Beskrifning öfver tjäru- och kolugnars inrättande (1748 och 1772), Några anmärkningar om bergshushållningen (i "Bergsjournalen" 1787--88).
5. Funck, Fredrik Alexander, friherre, riksdagsman, den föregåendes sonson, född d. 20 Dec. 1816 på Bolltorp, i Skönberga socken, Östergötlands län, blef 1831 student i Upsala, studerade från 1834 någon tid vid landtbruksinstitutet i Möglin och var 1837--48 underlöjtnant vid Andra lifgrenadierregementet. Han egnade sig derefter åt landtbruk och hedrades med en mängd kommunala uppdrag; bl. a. var han ledamot af Göta kanalbolags direktion och 1863--74 af landstinget, hvars ordförande han var under de senare åren. Såsom medlem af ridderskapet och adeln bevistade F. tre ståndsriksdagar, hvarunder han tidtals var ledamot af banko- och statsutskotten samt ordförande i det förstnämnda, och var 1867--74 ledamot af Första kammaren samt af statsutskottet, der han arbetade oförtrutet och var ordförande i riksgäldsafdelningen. 1873 utnämndes han till vice talman. Död på Bolltorp d. 28 Maj 1874. -- F. var en sjelfständig man, ingen ovanligt begåfvad talare, men egde kammarens öra, när han talade. Han var motståndare till förslaget om grundskatternas afskrifning och ogillade, att frågan om arméorganisationen sammanbands med grundskattefrågan.