Fysiognomik, konsten att af yttre drag (fysiognomi, se d. o.) och egenheter hos menniskor eller djur sluta sig till dessas själsegenskaper, tillstånd eller anlag. Redan i äldsta tider egnades stor uppmärksamhet åt denna konst. Så berättas om Pythagoras,att han underkastade en noggrann fysiognomisk pröfning hvar och en, som ville upptagas bland hans lärjungar eller i hans vänkrets. Den förste, som systematiskt bearbetade denna disciplin, var Aristoteles, som utsträckte sina iakttagelser ända till djuren. Tämligen fullständigt afhandlas ämnet i det Aristoteles tillskrifna verket "Fysiognomica". Der afhandlas icke blott fysiognomikens allmänna metoder, utan meddelas äfven speciella regler, enligt hvilka slutsatser dragas af kroppens hållning, rörelse, färg m. m. Ett ännu utförligare verk från något senare period är Polemons "Fysiognomicon encheiridion", der skilnad göres mellan nationel och individuel fysiognomik, men der Aristoteles' lära i allt väsentligt följes. Denna lära kommenterades ytterligare af ett stort antal "scriptores physiognomici", såsom Adamantius, Melampus m. fl. Såsom en afart af fysiognomiken räknades kiromantiken, l. konsten att spå i händerna, och metoposkopien, l. konsten att spå i anletsdragen.
Under medeltiden omhuldades fysiognomiken af bl. a. Albertus Magnus, i den nyare tiden ät Baptist della Porta och Thomas Campanella, men framför alla af Lavater, som genom sitt verk "Physiognomische fragmente zur beförderung der menschenkenntniss und menschenliebe" (1775--78) påstod sig hafva ställt denna konst på säkra grundvalar. Hans teori var emellertid ännu allt för fantastisk och detaljerad. Så ansågs en stor öppen fyrkantig panna såsom ett tecken på högt förstånd. Andra tecken hemtades från ögonens färg, läge och storlek. Svarta ögon antydde kraft, blåa saktmod. Vid näsan fästes stor vigt. En krokig romersk näsa antydde snille, trubbnäsa deremot lättsinne, munterhet, fåfänga. "Karakterslösa näsor kunna väl finnas hos goda och ädla menniskor, men aldrig hos storartade och framstående". Näst ögonen ansågs munnen lemna de säkraste kriterier. "Sådana läppar, sådan karakter", säger Lavater; fasta läppar: fast
karakter, mjuka och rörliga läppar: vek och ostadig karakter. Lavaters åsigter omfattades en tid i Tyskland med verklig entusiasm, och han prisades såsom "skaparen af en vetenskap, som lemnade nyckeln till alla djup i den menskliga naturen". Men kritiken uteblef ej häller. En vetenskaplig, på anatomiska och fysiologiska fakta grundad bearbetning af fysiognomiken kan sägas hafva blifvit grundlagd af Charles Bell ("Anatomy and philosophy of expression", 1806). Duchenne de Boulogne ("Mécanisme de la physionomie humaine", 1862) studerade med synnerlig noggrannhet ansigtsmusklernas betydelse för framkallandet af olika mimiska uttryck och åskådliggjorde detta genom lokal faradisation. Äfven anatomen Pierre Gratiolet behandlade ämnet på ett förtjenstfullt sätt ("De la physionomie et des mouvements d'expression", 1865). Banbrytande på detta område blef Charles Darwin ("The expression of the emotions in man and animals", 1872). Han söker förklara de flesta af de i kroppens olika organ framträdande uttrycken för själstillstånd hos menniskan eller djuren ur tre särskilda hufvudprinciper. Dessa principer äro 1) the principle of serviceable associated habits, enligt hvilken vissa handlingar eller kroppsställningar, som från början framkallats med afsigt för att gagna vid ett visst själstillstånd, såsom fruktan, ondska e. d., uppträda genom vana äfven vid andra tillfällen, 2) the principle of antithesis, motsatsens princip, enligt hvilken motsatsen till det uttryck, som genom förstnämnda princip framkallas, uppstår vid en motsatt sinnesrörelse, samt 3) principen om nervsystemets direkta verkan, t. ex. framkallandet af rodnad, blekhet, tårar och åtskilliga reflexrörelser. Darwin förklarar på grund af dessa principer de olika uttryck, som menniskans och djurens ansigte samt andra kroppsdelar antaga under olika sinnesrörelser och själsstämningar. Hos barnet uttryckes hunger, smärta, illamående m. m. genom skrik, och dervid får ansigtet en särdeles karakteristisk förvridning. Den egentliga anledningen till denna ansigtets förvridning under skrikandet finner Darwin, liksom flere fysiologer före honom, uti det instinktlika behofvet att genom sammanpressning af ögonlocken motverka den blodkongestion till ögats inre och yttre delar, som uppstår genom häftig, krampaktig exspiration. Gråt eller tårafsöndring från tårkörtlarna uppkommer äfven genom nämnda sammandragning, men tårbildningen sker först småningom och genom vana. Det mycket späda barnet fäller inga tårar. Äfven hos djur förekomma tårar såsom uttryck för sorg, i synnerhet hos fångade elefanter, t. ex. när deras ungar blifvit dem fråntagna. Vid det ansigtsuttryck, som framkallas genom sorg, sammandragas ögonbrynsmusklerna och pannmuskelns mellersta del. Derigenom uppstå vertikala veck öfver näsroten, och horisontala ofvanför desamma, under det ögonbrynens inre vinkel drages uppåt, så att ögonbrynen få en sned stupning nedåt och utåt samt deras hår resa sig mera framåt, hvarjämte munvinklarna dragas nedåt. Antikens tragiska figurer, t. ex. Laokoonsgruppen, och den tragiska masken (Fig. 1) visa, att redan i äldsta tider ofvannämnda drag ansågos såsom karakteristiska uttryck för sorgen. Darwin har öfvertygat sig om att uttrycken för sorg äro lika hos alla menniskoraser och förklarar detta uttryck såsom en reminiscens och modifikation af
Fig. 1. Fig. 2.
det uttryck, som ansigtet vant sig att antaga vid skrik under barnaåren. Känslor af glädje, uttryckas under vissa förhållanden genom skratt eller leende. De högsta graderna af skratt karakteriseras genom en lång, djup, ljudlös inspiration, efterföljd af korta, krampaktiga högljudda, exspirationsstötar. Dervid hålles munnen öppen, så att tänderna blottas, munvinklarna dragas uppåt, till följd hvaraf munöppningen blir bred, hvilket tydligast betecknas på antikens komiska mask (Fig. 2), ögonlocken slutas något, rynkor uppstå vid näsroten, under och utanför ögonen, och nasolabialvecket från näsvingen förbi munvinkeln blir mycket utprägladt, hos äldre magra personer dubbelt. Äfven apor gifva någon gång ifrån sig skrattande ljud. De hufvuddrag, som har framställts såsom betecknande de starkaste yttringarna af sorg och glädje, återfinnas, ehuru i de lägsta grader, vid motsvarande, mera stilla och lugna stämningar, vare sig nedslagenhet, dysterhet, dåligt humör eller belåtenhet, godt humör. Utom nu i största korthet påpekade hufvuddrag, som karakterisera själslifvets motsatta hufvudstämningar, gifvas en mängd nyanser i uttrycken, motsvarande en mängd olika själsaffekter och psykiska tillstånd, hvilkas studium är af största intresse ej blott för psykologen och fysiologen, utan äfven för den bildande konstnären och skådespelaren. F. B.