Gad (Hebr. "lycka"). 1. Enligt Gamla testamentet, en af Jakobs söner med Silpa, Leas tjensteqvinna (1 Moseb. 30: 10, 11; 35: 26), och stamfader för en af Israels stammar. Nyare forskare betrakta såväl honom som Jakobs öfriga söner blott såsom personifikationer af de liknämnda stammarna. -- 2. Profet på Davids tid, bestämde läget af det senare judiska templet (2 Samuelsb. 24) samt berättas hafva deltagit i anordnandet af tempelmusiken (2 Krönikeb. 24) och skrifvit Davids historia (1 Krönikeb. 29: 29). -- 3. Israelitisk stam, som vid invandringen i Kanaan fick boningsplatser i landet Gilead, öster om Jordan, mellan halfva Manasse i norr och Ruben i söder. I öster gränsade dess område till ammoniternas land, i vester till Jordan. Dess område var fruktbart och i synnerhet egnadt för boskapsskötsel. Stammen var krigisk och låg ofta i strid med sina grannar ammoniterna, mot hvilka de tappert värjde sig under sin härförare Jefta (Domareb. 11). Vid rikets delning efter Salomos död (975 f. Kr.) slöto sig gaditerna till Jerobeam och hans hus. Af den assyriske konungen Tiglatpileser bortfördes de i fångenskap, 734 f. Kr. (2 Konungab. 15: 29), och från denna tid försvinner deras namn ur historien.