Gad, Hemming, biskop och statsman, föddes omkr. 1440 i Hossmo församling (en mil från Kalmar) och tillhörde en föga känd slägt (man vet ej mer om den, än att G:s broder Andreas 1507 var kyrkoherde i Hagebyhöga och kanik i Linköping). 1471 inskrefs G. vid universitetet i Rostock, der han knöt en förtrolig förbindelse med den sedan ryktbare nordtyske häfdatecknaren Albert Krantz. Efter hemkomsten från utlandet framträder han (1477) såsom kansler hos biskopen i Linköping. Redan 1479 fick han af Sten Sture d. ä. det vigtiga uppdraget att vid påfliga stolen försvara Sveriges sak mot det danska hofvets och särskildt drottning Doroteas ihärdiga försök att draga öfver Sverige bannlysningens åskor. Med otrolig skicklighet förde han der den ojämna striden mot en fiende, hvilken egde rikare tillgång på de skäl, som i Rom verkade mest -- klingande mynt; att han ändock segrade vittnar bäst om hans utomordentliga förslagenhet och vältalighet. I tjugo år stannade han på sin post, lika uppburen af den samvetslöse påfven Alexander VI, hvilken gjorde honom till sin kammarherre, som af Sten Sture, hvilken gaf honom adligt vapen och deri insatte sitt eget sköldemärke, de tre sjöbladen. Domprostbefattningen i Linköping, som gafs honom under denna tid, var troligen ock en belöning från de maktegandes sida. Med Sten Stures fall (1497) var det slut med G:s mission i Rom. Om sommaren 1500 återkom han till Sverige, ett mål för danskarnas förbittring och fosterlandsvännernas förhoppningar. Han rättfärdigade bägge, ty resningen 1501 var till stor del hans verk. Så snart han sammanträffat med gamle herr Sten, uppbjöd han hela sin förmåga att åvägabringa försoning mellan honom och flertalet af biskoparna samt Svante Sture. Hans egen belöning blef att han, tack vare en stark påtryckning från de maktegandes sida, valdes (Jan. 1501) till biskop i Linköping af det motsträfviga kapitlet. När i Aug. 1501 resningen utbröt mot konung Hans, sammanhöll G. de stridiga viljorna, höll Svante Stures äregirighet tillbaka och såg i sin kyrkliga värdighet ej något hinder för att sjelf leda belägringen af Stockholm, som af drottning Kristina måste uppgifvas, i Maj 1502. Hans fiender hade dock under tiden lyckats att i Rom, der ingen intagit den plats, som han sjelf så väl fyllt, utverka en påfvebulla (af d. 1 Febr. 1502), som fråntog honom biskopsstolen. Men så länge hans parti brann af stridsbegär och hade makten, förklingade påfvebudet ohördt. Någon vigning var dock numera ej möjlig (han bär derför blott titeln electus), och hans befattning med stiftet inskränkte sig egentligen till att uppbära dess inkomster. På danskarna hämnades han genom att d. 9 Maj 1503 rycka Kalmar stad ur deras händer. Då döden hastigt bortryckte Sten Sture (d. 14 Dec. 1503), fick han tillfälle att lägga hela sin djerfhet och slughet i dagen. Det är väl bekant huru han höll dödsfallet hemligt genom att låta en annan person iföra sig den aflidnes kläder och färdas i täcksläde till hufvudstaden. G. vann derigenom tid att försäkra Svante Sture om riksföreståndareplatsen. -- Hans personliga inflytande var då starkare än förr, men å andra sidan växte motståndarnas antal. Prelaterna sågo i honom en inkräktare, fredspartiet ett hinder för krigets biläggande. När derför en ny påfvebulla (af d. 20 Jan. 1506) hotade honom med bannlysning, om han ej lemnade sin biskopsstol, var det endast herr Svantes trofasta beskydd, allmogens hat till Danmark och hans egna förtjenster, som kunde hålla honom uppe. Krigets fortsättning var ej blott hans lust, utan vilkoret för hans bestånd. Han återtog efter tre månaders belägring, i Okt. 1506, Kalmar
stad, som genom förräderi fallit i danskarnas händer, och stannade der i tre år för att försvara sin eröfring och under fåfänga försök att äfven intaga slottet. Freden i Köpenhamn 1509 var honom en nagel i ögat; också gjorde han allt för att få den bruten. Det var troligen e[j] långt efter freden, som han höll det vidtbekanta tal mot danskarna, hvars äkthet numera, sedan den svenska texten återfunnits, knappast torde kunna bestridas. I detta tal gaf han fritt lopp åt allt det hat, som han samlat under 30-årig strid mot sina arffiender. Intet medel sparades, som kunde egga hans landsmän till samma stämning; åtlöjets, hatets, fruktans, fosterlandskärlekens vapen svängdes med lika skicklighet af hans vanda hand. Också fattades d. 2 Mars 1510 i Vesterås i hans närvaro beslutet att förnya kriget med Danmark. I Aug. s. å. gick han till sjös från Kalmar på en svensk flotta, hvars utrustning han sjelf bedrifvit, och hemsökte, i förening med lybeckarna, Bleking och Låland med eld och svärd, hvarefter kosan ställdes till Lybeck, der alliansen med Sverige redan d. 17 Sept. undertecknades. I två år stannade han i utlandet för att underblåsa kriget mot Danmark och återvände hem först sedan Svante Stures död och det nya fördraget med Danmark (af d. 23 Apr. 1512) korsat hans planer. Vid sin hemkomst, i Juli 1512, fann han ock, att han ej längre egde den unge herr Stens öra, såsom han egt faderns. Hans många motståndare lyckades dessutom tillfoga honom ett ännu känbarare slag genom at omsider störta honom från biskopsstolen. Hans egen domprost, den ej mindre ryktbare Hans Brask, som länge styrt stiftet, blef år 1513 formligen vald till biskop, och G. måste nöja sig med titeln samt en ringa andel af inkomsterna. Som ett slags ersättning gaf herr Sten honom Kastelholms slott, men med G:s inflytande tyckes det hafva varit förbi. 1518 blef en vändpunkt i hans lif. Han blef då jämte Gustaf Vasa och fyra andra stormän förrädiskt bortförd till Danmark af Kristian II -- och två år senare var han denne konungs anhängare, förnekande den sak, för hvilken han under en åttioårig lefnad offrat sina krafter. Öfver orsaken till denna omkastning hvilar ett fullständigt dunkel. Men det är omöjligt att tro, att den man, som hatat allt danskt intill döden under ett så långt lif, skulle i en hast ändrat sinnelag. Hvem vet hvad denne förslagne man hvälfde i sitt sinne, då han slöt sig till Kristian II? Han vann åtminstone friheten och trodde väl, att han hade sin framtid i egna händer. Han anlände emellertid i Maj 1520 till Sverige på den flotta, som förde konungen sjelf, och bidrog genom sitt inflytande och sin vältalighet kraftigt till Stockholms kapitulation, i Sept. s. å. Sedermera sändes han af konungen till Finland, der han inom kort både bragte slotten i sin hand och insatte ny styrelse i konungens namn. Men der träfffade honom vedergällningen. På blodbadet i Stockholm följde dylika i landsorten. Bland de utsedda offren var äfven G., hvars hufvud d. 16 Dec. 1520 föll för svärdet utanför Raseborgs slott. Så tragiskt ändades detta märkliga lif. Utan tvifvel är G. en af de mäktigaste gestalterna i svenska medeltidens historia. Orädd, vältalig, smidig, fyndig, outtröttlig och utrustad med en ovanlig förmåga att läsa i menniskors inre och leda dem efter sin vilja, var han på samma gång en fulländad diplomat, en folkledare som få samt en af sin tids förnämste statsmän och krigare. Prest var G. aldrig; biskopsstolen i Linköping var för honom blott en maktfråga i kampen mot Danmark. Han, som lefvat vid Borgiernas hof och i hela sitt lif kämpat med listens och våldets vapen, skulle snart glömt sin kyrkliga kallelse, om han ens någonsin haft öga för den. Striden var hans lifselement. Att han varit en man med ej obetydlig bildning, derom vittna hans utländska studier, hans doktorsgrad och hans ovanliga inflytande, först vid romerska hofvet och sedan i den svenska rådkammaren. Tyvärr finnes ej ett spår qvar af de samlingar till Sveriges och Danmarks äldre historia, som han sjelf omtalar i bref till ärkebiskop Jakob Ulfsson, eller af de tal, som Johannes Magni säger sig hafva sett. Deremot äro åtskilliga af hans bref i behåll, alla vittnande om hans skarpa blick, eldiga sinne och friska, oförfärade mod. C. A.