Gallopavo

Gallopavo l. Kalkonslägtet, zool., omfattar de största och starkaste hönsfoglarna. De hafva hufvudet och en stor del af halsen nakna, en spetsig, hängande köttflik öfver näbbroten, tämligen höga fötter med långa tår och oftast småsporrar, starkt rundad stjert, som kan resas upp och utbredas, samt kroppsfjädrarna i spetsen breda och tvära. Hos hannarna af två af de tre hithörande arterna sitta på frambröstet tagelartade fjädrar, som äro längre än de öfriga. Arterna äro hemma i Nord- och Central-Amerika; de äro lätta att tämja och blifva till mycket gagn till följd af sitt smakliga kött. Vanliga kalkonen, Gallopavo silvestris, är i vildt tillstånd ofvan brunaktigt gul, med präktig metallglans och med breda, sammetssvarta fjäderkanter, på bakryggen och öfre täckfjädrarna djupt nötbrun, med gröna och svarta band, på bröstet gulaktigt brun; kroppslängden stiger till 1,3 m. Honan har mindre vackra färger och håller blott 85 cm. i längd. Denna fogel finnes ännu i mängd i öfre och mellersta Mississippidalen, mera sällsynt i åtskilliga trakter vid Atlanten, men är utrotad i de tätt befolkade staterna. Under en del af året lefver slägtet i stora flockar och företager oregelbundna vandringar, om dagen ströfvande omkring på marken, om natten hvilande sig i träden. I September månad (af indianerna kallad kalkonmånaden) flyttar fogeln från högre och nordligare trakter till lägre och sydligare, hvarvid han närmar sig bebodda platser. Flyttningen sker till fots; först flytta tupparna, hvilka slå sig tillhopa i flockar af 50 till 100 stycken; hönorna och ungarna samlas i nästan lika stora skaror och taga sedermera samma väg. Komma kalkonerna under sin färd till en flod, uppsöka de höga strandbräddar eller flyga upp i träd, hvarefter de besinna sig i en eller flere dagar på den tilltänkta öfverfarten. Omsider flyger dock hela flocken å stad, hvarvid de äldre lätt komma öfver, men af de yngre falla många i vattnet, om detta är något bredt; de börja då simma och uppnå vanligen andra stranden. Vid framkomsten till bördigare trakter blanda sig hannar och honor, unga och gamla om hvarandra. Under parningstiden, som infaller i Februari och Mars, hafva hannarna egendomliga läten och kämpa icke sällan hårdnackadt med hvarandra. Honan ensam rufvar äggen och öfvertäcker dem med vissnadt löf, innan hon lemnar boet. Kalkonen jagas ifrigt, och till följd deraf har han mycket förminskats i antal. Man hetsar honom med hundar, skjuter honom i träden, eller fångar honom, stundom flockvis, i små hus, uppförda af glesa stockar och täckta med ris samt försedda med en liten ingång, som räcker något innanför väggen. Både utanför och inuti husen strös majs o. d. till lockmat. Då kalkonerna få se denna, krypa de in i långa rader, men förstå icke att gå ut samma väg, ehuru ingången står öppen; de söka i stället krypa ut genom stockarnas mellanrum, men utan framgång, och blifva sålunda ett lätt byte för fogelfängarna. -- I Central-Amerika förekommer spegel- l. påfogelkalkonen, Gallopavo ocellata, hvilken är ej fullt 1 m. lång och har en i blått, rödt och grönt skiftande fjäderdrägt, hvarigenom han täflar med påfogeln i skönhet. Honan har mindre lysande färger. -- I Mejico, kanske äfi Nya Mejico, förekommer en tredje art, mejicanska kalkonen, Gallopavo mexicanus, hvilken håller 1,45 m. i längd. -- Det är mycket troligt, att tama kalkonen, Gallopavo domesticus, härleder sig från sistnämnda art, enär han härstammar från Mejico, hvarest han före européernas ankomst hölls tam af infödingarna, som väl tamt den i deras land förekommande vilda arten. Antingen från Mejico eller från Vestindien fördes kalkonen (före 1524) till Spanien och derifrån s. å. till England; kort derefter kom han till Frankrike. Han kallades då "Indisk tupp" (emedan Amerika då ofta benämndes Indien) och kringspriddes med förvånande hastighet, så att han redan före 1550-talet tyckes hafva blifvit betraktad såsom en vanlig och i södra Europa från forntiden känd tamfogel. En sägen är, att han kommit till Europa öfver Kalikut i Ostindien, hvarför tyskarna kallade honom "Kalikutischer hahn" ("Kalikuts-tuppen"), hvilket gifvit upphof till hans svenska namn. Nu underhålles tama kalkonen öfver nästan hela Europa och finnes i halfvildt tillstånd på en del ställen i England och Tyskland. Liksom vilda kalkonen är han känd för sin dumhet, hvarigenom ungarna blifva rätt besvärliga att uppföda. C. R. S.