Gamfoglar, Vulturidae, zool., höra till roffoglarnas ordning och dagroffoglarnas grupp inom fogelklassen. De skiljas från nattroffoglarna (ugglorna) genom sina åt sidorna riktade ögon och från falkroffoglarna derigenom att klorna äro trubbiga, baktåns klo icke större än mellantåns och hufvudet mer eller mindre naket. Gamfoglarna hafva i allmänhet grof, nästan klumpig kropp, med tämligen lång hals. Näbben är åtminstone af hufvudets längd, öfverkäken vid
roten klädd med vaxhud, i spetsen hakformigt nedböjd och i kanten försedd med en utskjutande bukt. Hos en del arter förekomma hudutväxter, särskildt kamlika hudflikar på näbben. Vingarna äro utomordentligt stora, oftast breda och afrundade. Stjerten är deremot medelmåttig och innehåller 14 pennor. Fötterna äro starka, men tårna svaga och försedda med korta, trubbiga och föga krökta klor, som ej kunna begagnas till anfallsvapen. Fjäderbeklädnaden utgöres af långa och stora fjädrar, sträcker sig icke till tårna och lemnar en större eller mindre del af hufvudet naket. Kräfvan är stor och visar sig, då hon är fylld, på halsen såsom en naken hudsäck. Gamarna röra sig bättre på marken än de flesta falkfoglar, dels stegvis, dels hoppande; då de sitta, hålla de sig framåtböjda, med vingarna utstående från kroppen och fjädrarna sällan omsorgsfullt ordnade. Flygten är långsam, men uthållig, stundom i ovanlig grad. Gamfoglarna ega icke falkfoglarnas vighet och förmåga att slå snabbt ned på bytet. I sina sinnens skärpa täfla gamfoglarna med andra roffoglar, men hafva mindre utvecklade själsförmögenheter, hvarför de ock stå tillbaka för t. ex. de egentliga falkarna och örnarna. Gamfoglarna äro i de flesta fall för sin näring hänvisade till de döda djur och massor af afskräden, som förekomma i de varmare land, hvilka de bebo. Endast några få arter våga sig på lefvande djur. I alla verldsdelar, med undantag af Australien, hafva gamarna sitt hemvist, och de förekomma såväl på heta slätter som i kalla bergstrakter. Inga andra foglar uppstiga så högt i luftkretsen. Då de sväfva deruppe eller sitta på betydliga höjder, öfverfara de med sin skarpa blick stora landsträckor och uppspana så sin föda. Varseblifver gamen då ett dödt eller sjukt djur, hvilket kanske redan är omgifvet af smärre asätande foglar, sänker han sig skruftormigt för att förvissa sig om saken och störtar derefter susande ned till bytet. Allt flere gamar samlas för att fråssa på den döda kroppen, hvaraf inom kort endast lemningar återstå. Efter en sådan riklig måltid sitta gamarna timtals stilla på platsen för att smälta maten, hvarefter de flyga bort för att dricka och bada, hvilket senare är väl behöfligt, enär deras fjädrar blifvit orenade af blod m. m. Derefter hvila de sig och sofva, tills hungern å nyo drifver dem ut att spana efter byte. Gamarna häcka ofta kolonivis (på klippväggar o. d.), och honan lägger ett till två runda, sträfva, grå eller gulgrå, mörkfläckiga ägg. Gamarna äro i de varma landen till stor nytta, emedan de förtära döda djur och afskräden, som annars skulle förpesta luften; också skonas de vanligen af menniskorna. Hinduerna anse dem för heliga, emedan de förtära menniskolik. Gamarna kunna med lätthet hållas i bur, enär de uthärda mycket skiljaktiga värmegrader, men de hafva i allmänhet ett osnyggt och mindre behagligt utseende.
Af gamfoglar gifves det flere underafdelningar. Lam-gamarna, hvilka också pläga räknas till falkroffoglarna, skilja sig från andra gamar äfvensom, från öfriga roffoglar genom sin långsträckta kropp; hufvudet är betäckt med små, halsen med stora fjädrar, och fötterna äro fjäderklädda nästan ända ned till tårna. Hit hör lam-gamen, Gypaëtus barbatus, som har sitt hem i södra Europa, största delen af Asien och norra Afrika. Gamla verldens egentliga gamar igenkännas på sin starka, raka, mera höga än breda, i spetsen mycket krökta näbb, sin korta, kraftiga, öfver bröstet ovanligt breda kropp, sina afrundade vingar, sin medelmåttigt stora stjert, mer eller mindre nakna hufvud och hals, som dock kunna vara täckta med dun. Till dem höra följande afdelningar: smutsgamarna, som hafva lång, tunn näbb, delvis eller alldeles naket hufvud, spetsiga vingar och svaga fötter; gåsgamarna, som utmärka sig genom utdragen, smal och jämförelsevis svag näbb samt lång, gåsartad hals, hvilken är glest klädd med hvitaktiga, dunlika borst; tofsgamarna, som hafva kortare, starkare hals, kraftigare näbb, hufvudet klädt med kort, krusigt och ulligt dun, hvilket på bakhufvudet bildar en föga framträdande tofs, bakhalsen och några ställen af framhalsen nakna; örongamarna, som hafva mycket stor, stark näbb, höga ben och kroppens undre sida klädd med tätt, tämligen långt dun, hvarur långa och smala, svärdformiga fjädrar sticka fram, samt hufvudet, halfva bakhalsen och hela framhalsen nakna. Företrädare för dessa afdelningar äro i ordning: smutsgamen, Neophron percnopterus, i södra Europa, vestra och en del af södra Asien och hela Afrika, brungula gåsgamen, Gyps fulvus, i södra Europa, norra Afrika och nord vestra Asien, grå gamen, Vultur cinereus, i södra Europa, en stor del af Asien och norra Afrika, samt öron-gamen, Otogyps auricularis, i Afrika. Nya verldens gamar hafva mer eller mindre förlängd, framför vaxhuden insnörd näbb, med starkt böjd och hakformig spets samt genomskinliga näsborrar; vingarna äro spetsiga, stjerten tämligen lång, hufvudet och öfverhalsen nakna, oftast med kamartade hudbildningar på näbbroten och pannan samt valkar och veck i lysande färger. Till kamgamarna, hvilka hafva från sidorna sammantryckt näbb, med hög kam vid roten, hudflikar under hakan och kortare vaxhud, höra kondoren, Sarcorhamphus gryphus, i Syd-Amerika, och kungsgamen, Sarcorhamphus papa, i Texas och Mejico samt långt ned i Syd-Amerika. Till korpgamarna, som hafva lång vaxhud och hudupphöjningar på hufvudet, räknas gallinazon, Cathartes atratus, i södra, mellersta och en stor del af norra Amerika. C. R. S.