Gärdsmygen, Troglodytes parvulus, zool., hör till mesfoglarnas familj inom tättingarnas ordning. Han har långsträckt, tunn och hoptryckt näbb; näsborrarna äro aflånga och täckta af en hvälfd hinna, yttertån obetydligt eller alls icke längre än innertån, vingarna korta, kupiga och rundade, stjerten, som bäres upprätt, kort och rundad samt benen höga. Färgen är ofvan mörkt rödbrun, med smala, svartaktiga tvärlinier på ryggen och öfvergumpen; öfver ögat går ett hvitaktigt streck; strupen och bröstet äro hvitaktiga, stötande i askblått, magen och undergumpen rostbrunaktiga, med svarta tvärstreck, de yttersta vingpennorna mörkbruna, med omvexlande hvitaktiga och bruna fläckar, de öfriga äfvensom stjertpennorna rostbruna, med svartaktiga tvärstreck, och längden 99 mm. Gärdsmygen är en nätt och liflig fogel, som vistas på sådana ställen, der han har lätt att gömma sig, t. ex. i häckar, rishögar, busksnår, hål o. s. v., då han förmodar någon fara. Annars är han tämligen orädd, till och med nyfiken. Gärdsmygen sjunger både sommar och vinter ganska starkt och icke obehagligt. Han häckar tämligen allmänt ända upp i Norrland och bygger ett konstmässigt bo. Detta är mycket stort, till formen klotrundt, utvändigt förfärdigadt af grön mossa, invändigt klädt med fjäder, ull och hår samt på sidan försedt med en rund öppning, lagom stor för fogeln att komma in och ut. Han lefver af insekter och (om hösten) af
bär samt (vintertiden) kött o. d. Ehuru gärdsmygen har krökta och hoptryckta klor, kan han icke klättra. Han flyttar icke bort mot vinterns annalkande, utan stryker i stället omkring. Näst kungsfogeln är han den minsta bland svenska foglar. C. R. S.