Garibaldi, Giuseppe, italiensk nationalhjelte, född af fattiga föräldrar i Nizza d. 4 Juli 1807, ingick tidigt vid sardinska handelsflottan, blef snart en eldig anhängare af Mazzinis planer till Italiens befrielse och enhet samt tog, på Mazzinis inrådan, tjenst på ett örlogsfartyg för att söka vinna dess besättning för revolutionen. Då de sammansvurnes förehafvanden misslyckades, flydde G., dömd till döden, till Frankrike (1834). Han försörjde sig nu någon tid med att gifva undervisning i matematik i Marseille, hade derefter anställning såsom sjöofficer hos bejen af Tunis och kämpade sedan 1846 i republikerna Rio-Grande do Suls och Uruguays tjenst mot Brasilien samt förvärfvade sig derunder bl. a. såsom kaparekapten stort rykte för djerfhet. Vid underrättelsen om frihetsrörelserna i Italien 1847 afseglade G., i Mars 1848, åtföljd af sin äfvenledes "för folkens heliga sak glödande" hustru Anita och 100 italienske frivillige, från Montevideo. Vid hans ankomst till Italien hade emellertid krigslyckan redan vändt sig från den italienska hären. Sedan han förgäfves erbjudit sin tjenst åt konung Karl Albert, bildade han på uppmaning af försvarskomitén i Milano en frikår på 2,000 man, men måste snart, efter tappert motstånd mot österrikarna, draga sig in på schweiziskt område. Det mod han och hans män utvecklade under den försagdhet, som vid denna tid röjdes uti Italien, eröfrade genast italienarnas sympatier. G. inryckte på Kyrkostatens område, men tvangs der att nedlägga vapen. Utan att derigenom förlora modet trädde han d. 21 Dec. 1848 i tjenst hos den provisoriska regeringen i Rom och blef medlem af romerska parlamentet, der han d. 5 Febr. 1849 föreslog republikens proklamerande. Han upprätthöll en jerndisciplin vid sin här (der hans modiga hustru tjenade såsom kapten). Alla de framgångar de revolutionäre sedan vunno under Roms belägring af fransmännen voro frukter af G:s djerfhet och skicklighet. Den 30 April 1849 dref han fransmännen under Oudinot tillbaka till Cività Vecchia och vann d. 9 Maj en lysande seger öfver neapolitanerna vid Palestrina. När fransmännen slutligen (Juli 1849) eröfrat Rom, ryckte G. med 1,500 trogne in på Neapels område för att sätta det i uppror (hans hustru tjenstgjorde dervid som hans adjutant), men nödgades för de öfverlägsne österrikarna draga sin här upp mot norr, till San Marino, der han öfvergafs af större delen af densamma. Då han försökte att till sjös begifva sig till Venezia, tog en österrikisk flottilj hans flesta båtar, hvarefter G., förklädd till fiskare, lyckades undkomma på piemontesiskt område, men förlorade under den äfventyrliga flykten sin hustru (1849). I Chiavari häktades han på sardinska regeringens befallning och fördes till Genua, hvarifrån han, lemnande sina barn åt sina vänners försorg, emigrerade till Nord-Amerika. Der arbetade han till en början på en såp- och ljus-fabrik, men förde sedan ett fartyg, som trafikerade Stilla oceanen. Med den lilla förmögenhet han samlat återvände han till Italien 1854 och inköpte en del af ön Caprera, hvarest han sedan varit bosatt. När kriget mellan Österrike och Sardinien utbröt 1859, erhöll G. sardinska regeringens tillåtelse att samla en friskara, kallad alpjägarna. Med denna här öfvergick han d. 23 Maj 1859 såsom sardinsk general Ticino och öppnade sålunda fälttåget. Med utmärkt tapperhet kämpade han vid Varèse, Como, Magenta, Solferino och riktade på sig hela Europas uppmärksamhet. Efter freden i Villafranca begaf sig G., missnöjd öfver det oförmodade slutet på kriget, till Toscana, för att i spetsen för dervarande trupper utbreda upproret öfver Kyrkostaten och Neapel samt utropa Viktor Emanuel till konung af Italien. Då sardinska regeringen, af fruktan för en brytning med Frankrike, omintetgjorde denna plan, drog sig G. för några månader tillbaka till Caprera, men i April 1860 uppträdde han å nyo på den politiska arenan, denna gång såsom deputerad i det för
Sardinien, Emilien och Toscana gemensamma parlamentet i Turin. Kanhända mera än någon annan italienare upprörd öfver Savojens och Nizzas afträdande till Frankrike, ville G. ställa ministèren till ansvar derför, och endast Viktor Emanuels uttryckliga begäran hindrade honom att afresa till Nizza för att söka gifva den förestående folkomröstningen en annan utgång, än den Frankrike beräknat. Emellertid hade vid denna tid på Sicilien utbrutit ett uppror, och G. var naturligtvis genast beredd att erbjuda insurgenterna sin hjelp. Med 1,067 frivillige landade G. d. 11 Maj 1860 vid Marsala på Sicilien. Till den beundrade folkhjeltens fanor strömmade nu frivillige från öns alla kanter. Den 14 Maj lät han utropa Viktor Emanuel till Siciliens konung och öfvertog sjelf diktaturen på ön; dagen derpå slog han general Landi vid Calatafimi, förenade sig d. 25 Maj, vid Misilmeri, med öfverste la Masa och inträngde d. 27 under befolkningens jubel i Palermo. Den 30 Maj afslöts mellan G. och general Lanza en vapenhvila, på hvilken d. 6 Juni följde en formlig kapitulation om Palermos utrymmande af de neapolitanska trupperna. Den 20 Juli stormade G. Milazzo, och den 25 utrymde general Clary åt honom staden Messina. Då Clary slutligen d. 1 Aug. förband sig att äfven utrymma Siracusa och Agosta, befann sig hela Sicilien med undantag af citadellet i Messina i G:s hand. Nu ansåg G. tiden vara inne att angripa fienden på fasta landet, och utan att akta på Viktor Emanuels förbud landsteg han med 5,000 man d. 19 Aug. vid Reggio, hvilken stad inom kort gaf sig. Den 23 Aug. kapitulerade öfver 10,000 neapolitaner vid Piale, och flere mindre kårer följde redan dagen derpå exemplet. Öfverallt reste sig befolkningen i massa, och d. 7 Sept. drog G. in i Neapel. Den 20 Sept. började han anfallet på den af kon. Frans II besatta, s. k. Volturnolinien, och d. 8 Okt. skred han till Capuas belägring. Under tiden hade sardinska regeringen beslutit sig att öfvertaga ledningen af den italienska revolutionen, på det att ej det republikanska partiet, af hvars åsigter G. misstänktes vara smittad, skulle vinna framgång i sina sträfvanden att upprätta en italiensk republik. Efter att hafva fördrifvit Frans II från hans sista tillflyktsort, Gaëta, intågade Viktor Emanuel i Neapel d. 7 Nov. 1860, hvarefter G. i konungens händer nedlade den makt han utöfvat och drog sig tillbaka till Caprera. Han blef likväl icke overksam der. Han öfvertog ledningen af rörelsepartiet, hvars mål var Roms och Venezias förening med det nya konungariket Italien. En plan att eröfra Venezia upptäcktes och afstyrdes i tid af italienska regeringen (Maj 1862). Men mot G:s försök (på sommaren s. å.) att tåga mot Rom måste regeringen använda vapen. På Sicilien, hvars befolkning G. uppretade mot Napoleon III och påfvedömet, samlade han, trots italienska regeringens förbud, omkr. 3,000 man och öfvergick till fasta landet, men blef i träffningen vid Aspromonte i Kalabrien svårt sårad i högra foten och jämte sitt folk tillfångatagen (d. 29 Aug.). Regeringen hvarken ville eller vågade emellertid straffa G. för hans tilltag, utan benådade honom och hans kamrater. Vid utbrottet af 1866 års krig utnämnde Viktor Emanuel G. till öfverbefälhafvare för 20 bataljoner frivillige. Sedan han af en österrikisk armékår blifvit slagen vid Gardasjön (d. 3 Juli), tog han i grämelsen d. 15 Aug. genom en proklamation afsked af sina frivillige och återvände till Caprera. Hans glansperiod var nu förbi; hvad G. uträttat sedan den tiden röjer endast, att han saknar politisk klokhet och sjelfständighet. 1867 började G. agitera för Roms införlifvande med konungariket och förberedde ett anfall på Kyrkostaten. Väl lät regeringen häkta G. i Asinalungo (d. 24 Sept.) och återföra honom till Caprera, men han lyckades snart fly, samlade sina anhängare och inryckte på Kyrkostatens område. Der slog han de påfliga trupperna vid Monte Rotondo (d. 26 Okt.), men led sjelf ett afgörande nederlag vid Mentana (d. 3 Nov.) mot de förenade påfliga och franska trupperna och måste i Figline gifva sig fången åt italienska regeringen. Innan månadens slut blef han åter ställd på fri fot. Efter franska republikens proklamerande (d. 4 Sept. 1870) begaf sig G. med en skara frivillige till fransmännens bistånd och började vid Dijon ett guerilla-krig, hvilket dock ej hade något vigtigare inflytande på händelsernas gång. -- 1875 tog G. plats i italienska deputeradekammaren och har såsom deputerad hufvudsakligen sysselsatt sig med planer för Tiberstrandens reglering och den romerska Campagnans uppodling. Sedan 1876 uppbär G. en årlig statspension såsom nationalbelöning. -- I början af år 1860 ingick G. giftermål med den sköna grefvinnan Raimondi, men han bröt förbindelsen på sjelfva bröllopsdagen, emedan han fann, att han gifvit handen åt en ovärdig. Äktenskapet blef först lång tid derefter lagligen upplöst. Med Anita hade G. två söner, Menotti (f. 1840) och Ricciotti, af hvilka i synnerhet den förstnämnde tagit en framstående del i faderns bedrifter, samt en dotter Teresita. Hatet emot Rom och den katolska kyrkan har satt ej blott svärdet utan äfven pennan i G:s hand. Han har författat de mot påfven och klerikalismen riktade romanerna Clelia, ovvero il governo del Monaco (1870; "Munkens spira", 1871), Cantoni il volontario (1870) och I mille (1874). De sakna literärt värde. -- Få personer hafva utöfvat ett större inflytande på Italiens öden än G. "Glödande af fosterlandskärlek och svärmande för folkfrihet och rätt, flärdlös och oegennyttig, utan fruktan och utan falskhet, var han, sjelf ett barn af folket, liksom skapad till folkhjelte, och hvarhälst han än visade sig med sin svarta filthatt och röda blus, drog han oemotståndligt massorna med sig." G. är rikt utrustad på hjertats vägnar, men saknar statsmannens klara, genomträngande förstånd, som kallt beräknar fördelar och olägenheter, innan han griper sig an med ett vågsamt och vigtigt företag. Följande ögonblickets ingifvelser och sitt ädla hjertas känslor, har G. ofta gripit in i politikens gång på ett sätt, som korsat statsmännens beräkningar. Bristen på alla djupare insigter utgör förklaringsgrunden så väl till den lidelsefulla häftighet, hvarmed G.
arbetat för Italiens enhet och frihet, som till det fanatiska hat han hyser mot den romersk-katolska kyrkan såsom upphofvet till hans fäderneslands olyckor. V. K-r.