Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Garrulus

Ämne: Fågelfamiljer, fågelsläkten och fågelarter · Djurriket (zoologi, husdjur och djursläkten)

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 5 (1882), sp. 904–905 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Garrulus, Skrikslägtet, zool., hör till kråkfoglarrias familj och igenkännes på sin korta, trinda näbb, som bakom den nedböjda spetsen är försedd med raka käkkanter och hak. Vingarna äro korta och trubbiga, stjerten lång och afrundad, fjäderbeklädnaden yfvig och silkeslen samt hufvudet försedt med en tofs. Hithörande arter lefva i skogar, under fortplantningstiden parvis, annars familjvis eller i spridda flockar. Nästan hela dagen igenom ströfva de med tyst och sväfvande flygt omkring från träd till träd, i hvilka de röra sig med lätthet. På marken deremot äro deras rörelser otympliga och hoppande. De äro listiga, rofgiriga och grymma samt likna härutinnan törnskatorna, utan att dock ega dessas mod. Frukter af allahanda slag, insekter, kräldjur, fogelägg och fogelungar, smärre däggdjur m. m. bilda deras näring, hvarför de böra anses för skadliga. De ega stor förmåga att efterhärma andra djurs läten, blifva lätt tama samt kunna inläras att upprepa ord och toner. Begäret att bortsnappa och undandölja glänsande föremål dela de med kråkslagtet, men i motsats till åtskilliga af dess arter häcka de icke kolonivis. -- I Sverige finnas två arter af

detta slägte. Nötskrikan, Garrulus glandarius, häckar allmänt i landets södra och mellersta delar, men finnes sällsyntare ända till södra Ångermanland. Hon är rödgrå, med hvitaktig panna och strupe, svarta fläckar och streck på hufvudet samt hvit öfver- och undergump; vingarna äro utåt svarta, med en stor hvit fläck, inåt brunröda; de större vingtäckarna äro azurblå med svarta tvärstreck; stjerten är svart; kroppslängden uppgår till 34 cm. Nötskrikan lefver om hösten förnämligast af nötter och ollon samt kan då med lätthet skjutas i ek-, bok- och hasselskogar. Hon förtjenar också att strängt efterhållas, enär hon gör skada på mångahanda sätt. Så är hon en svår fiende till de nyttiga småfoglarna, i det att hon ifrigt uppsöker deras bon för att förtära de deri befintliga äggen och ungarna; icke häller skonar hon de fullvuxna foglarna, och man har sett henne angripa till och med rapphönsungar. "Hon är", säger en tysk zoolog, "nio gånger niodödaren". Såsom ett bevis på nötskrikans djerfhet kan anföras, att hon angriper och hackar i hjäl äfven fullvuxna huggormar. Det uppgifves, att hon underhåller sin egen afkomma, då den blifvit något mera vuxen, företrädesvis med fogelungar. Dessutom gör hon skada på sädesfälten och i trädgårdarna. Enär nötskrikan är försigtig och väl vet att taga sig till vara för sina fiender (hon vågar sig t. ex. icke gerna långa sträckor ut öfver öppna fält), förminskas hon just icke till antalet, utan snarare tvärtom, detta till mycket men för småfoglar och mindre villebråd. -- Lafskrikan, Garrulus infaustus, förekommer ännu allmännare i Sveriges nordliga delar, ned i norra Värmland. Hon har hufvudet ofvan svartbrunt, halsens öfre del, ryggen och skuldrorna rödgulaktigt grå, öfveroch undergumpen roströda, undre delarna rostgrå, vingarna brunaktigt askgrå och stjerten roströd, med mellersta pennparet askgrått; kroppslängden är 29 cm. Liksom föregående art angriper lafskrikan smärre foglar och däggdjur samt förtär foglar, som fastnat i snaror. C. R. S.