Gem [jämm], Fr. gemme, Ital. gemma (af Lat. gemma, knopp, öga på vinstockar o. d., ädelsten), ädelsten eller halfädelsten, i synnerhet då den är prydd med graverade framställningar eller skrifttecken. Äfven på likartadt sätt utförda arbeten i mussleskal, glasfluss o. d. kallas stundom gemmer. -- Framställningen kan antingen vara fördjupad, Lat. gemma inscalpta, Ital. intaglio (af in, i, och tagliare, skära, snida) eller upphöjd, Lat. gemma exscalpta, kamé (sannolikt af Grek. Lat. chama, mussla). Ofta har gemsnidaren begagnat sig af olikheten i färg hos lagren i råämnets massa, så att figurerna afteckna sig i en färg, medan bottnens är en annan. Gravyren sker genom nötning eller slipning med stål-(metall-)stift af olika form, hvilka medelst en trampinrättning sättas i en hastigt roterande rörelse. För att öka friktionen nyttjas diamantpulver eller smärgel. Såsom råämne användas företrädesvis halfädelstenar, karneol, agat, jaspis, onyx, bergkristall m. m., men äfven mussleskal, lava och korall. Gemsnideriet är en urgammal teknik, känd redan af egypterna och de fornasiatiska folken. Till en sann konstnärlig ståndpunkt höjde det sig hos grekerna, i synnerhet under perioden efter Alexander, samt hos romarna under kejsaretiden, då det intog en betydande plats vid sidan af den stora skulpturen. Gemmer nyttjades i myckenhet till sigillringar, smycken, mantelspännen o. d., men äfven för att sira större föremål, såsom vapen, bägare m. m. Detta bruk behölls under medeltiden, och antika gemmer finnas ej sällan infattade å dyrbara kyrkliga föremål. Konsten sjelf förde dock under denna tid ett tynande lif inom det bysantinska riket, men höjde sig under renaissancens tidehvarf till en ny blomstring. Jämväl under de båda följande århundradena, 1600- och 1700-talen, utfördes en mängd mycket framstående arbeten, och gemsnideriet (glyptiken) skattades högt af konstvänner. I våra dagar synes intresset för denna konstart hafva svalnat, och det moderna kamésnideriet har öfver hufvud en
fabriksmässig karakter. Dock hade 1881 års "salon" i Paris att uppvisa omkr. ett tjugotal utställare af hithörande arbeten. -- Antalet af från antiken eller renaissancen bibehållna gemmer är högst betydligt. En mängd förfalskningar är dessutom i omlopp. Äfven hos de äkta är värdet högst olika, och bedömandet af gemmer torde i allmänhet höra till de vanskligaste uppgifter för kännaren och konstvännen. Material, storlek och framställning vexla i hög grad: från de dyrbaraste ädelstenar till den oansenliga lavan, från små ring-stenar, med nästan mikroskopiska figurer, till Cameo Gonzaga i Petersburg, Gemma Augustea i Wien, Tiberiana i Paris m. fl. af omkr. 15 cm. längd och derutöfver. Med sin otroliga mångfald af behandlade ämnen bilda de antika gemmerna en rik och vigtig källa för kunskapen om den klassiska forntidens lif och åskådningssätt samt erbjuda en serie af illustrationer till dess gudasaga, historia och konst. Många återgifva tvifvelsutan monumentala konstverk, som gått förlorade. De hafva derigenom och genom sitt eget konstnärliga värde kunnat lemna präktiga motiv för senare tiders bildande konst, något, hvaraf såväl renaissancens mästare som konstnärerna i slutet af 1700-talet, novantikens tid, visste att rikligen begagna sig. -- Samlingar af gemmer, s. k. daktyliotek (af Grek. daktylios, fingerring), bildades redan i forntiden, t. ex. af Scaurus, Pompejus, Caesar och Mithridates. Renaissancen upptog jämväl denna fornsed, och f. n. finnas betydliga gemsamlingar i många af Europas större offentliga museer: Berlin, Wien, Dresden, London, Paris, Petersburg, Köpenhamn. De svenska offentliga samlingarna äro deremot fattiga på alster af denna konstart, ehuru åtskilliga vackra prof finnas både i Statens historiska museum och i Nationalmuseets konstafdelning. Gemmer hafva i mängd, för konstnärligt eller vetenskapligt ändamål, blifvit efterbildade i glasfluss, rödfärgadt svafvel, gips eller någon liknande komposition. Upk.