Gerröd (Isl. Geirröðr) är namnet på en konung, som omtalas i Eddasången Grimnesmål. Gerröd och hans broder Agnar blefvo en gång under sina gosseår, då de roade sig med fiske, stormdrifna till ett främmande land, hvarest de under följande vintern fingo herberge i en bondkoja. Bonden fostrade Gerröd och hustrun Agnar. Om våren lemnade bonden dem ett skepp, och hemresan gick lyckligt för dem. Men när de kommo till land, sprang den yngre, Gerröd, ur skeppet samt stötte med detsamma ut det igen, under det han uttalade en ond önskan öfver sin qvarlemnade broder. Gerröd gick sedan hem och blef tagen till konung i sin under tiden aflidne faders ställe. -- Bonden och hans hustru voro i sjelfva verket inga andra än
Oden och Frigg. Oden skröt en gång för sin maka deröfver att hans fosterson hade blifvit konung, hvaremot hennes fosterson, Agnar, måst taga sin tillflykt till en jätteqvinnas håla. Frigg vredgades deröfver och påstod, ehuru utan grund, att Gerröd var matsnål och försummade gästvänskapens pligter. Oden förnekade detta och slog vad med sin hustru derom. Frigg sände derefter sin kammartärna till Gerröd och bad honom taga sig till vara för en trollkunnig man, som kunde igenkännas derpå att ingen hund fanns så arg, att han vågade rusa på den mannen. Detta passade in på en kringvandrarer som kallade sig Grimne, men ej ville lemna närmare besked om sig. Konungen lät då pina mannen genom att sätta honom mellan två eldar i salen, der satt han i åtta dagar och qvad då sången Grimnesmål. I slutet af sången, som är af mytologiskt innehåll, uppenbarar sig Grimne såsom Oden, och Gerröd steg då upp för att taga Oden från eldarna, men snafvade och föll framstupa på sitt halfdragna svärd, hvilket blef hans bane. Så straffades Gerröds brott mot gästfrihetens lagar. -- Om en jätte med namnet Gerröd berättas följande i den yngre Eddan. Loke hade en gång för att roa sig lånat Friggs falkhamn och flög till Gerröds gård, der han såg ett stort hus. Han satte sig der och såg in genom fönstret. Gerröd lät fånga honom, och då han såg falken i ögat, märkte han, att det måtte vara en mensklig varelse, samt befallde honom att tala, men Loke teg. Gerröd inläste då Loke i en kista och lät honom svälta i tre månader. Efter deras förlopp tillstod Loke hvem han var och löste sitt lif genom ett löfte att föra Tor utan hammaren och starkhetsbältet till Gerröds gård. Detta skedde, men under vägen lånade Tor af en jätteqvinna, som hette Grid och var moder till den tyste åsaguden Vidar, hennes starkhetsbälte, jernhandskar och staf. När Tor kom till den ofantligt stora ån, som hette Vimer, spände han bältet om sig och stödde sig mot strömmen vid Grids staf; men vattnet växte, så att det slutligen gick Tor öfver axlarna. Denna öfversvämning vållades af Gerröds dotter Gjalp, men Tor träffade henne med en sten och dref bort henne. När Tor sedan kom till Gerröds sal, fanns der blott en stol, på hvilken Tor satte sig. Han märkte då, att stolen höjde sig, hvarför han satte Grids staf mot taksparrarna och tryckte ned stolen. Dervid uppkom ett stort brak och skri; ty Gerröds döttrar Gjalp och Grep hade stått under stolen och Tor hade brutit ryggen af bägge. Tor inbjöds derefter till lek med Gerröd. Denne kastade en glödande jernvigge mot Tor, men han fångade den i luften med jernhandskarna. Gerröd gömde sig bakom en jernpelare, men Tor kastade viggen så, att den gick genom pelaren, genom Gerröd, genom väggen och utanför ned i jorden. -- Den rimligaste tydningen af denna myt torde vara den af Uhland lemnade, enligt hvilken Gerröd är en demon för den glödande hettan, under det hans döttrar Gjalp och Grep representera förhärjande störtfloder. Den brännande, förtorkande sommarhettan urladdar sig slutligen i fruktansvärda skyfall, som förstöra den odlade jorden. Fastän Tor är åskans gud, så härrör likväl icke det skadliga, förhärjande ovädret från honom, utan han uppträder tvärtom såsom en dämpare af detta såväl som af andra skadliga utbrott af de upprörda elementen. -- Myten om Tors färd till Gerröd synes hafva varit mycket omtyckt; den omnämnes hos flere skalder och förekommer äfven, ehuru i omskapad form, hos Saxo Grammaticus och i andra senare berättelser. Th. W.